Monas mardröm håller på att besannas. Hennes vän Karin är nästa offer. Men vem lyssnar på en varning när man är förälskad?
Mona vandrade sakta genom staden. Det var tidig morgon och himlen ovanför sekelskiftesfasaderna var svart. När hon lämnade Klostergatan och kom ut på Stora torget lyste gatulyktorna upp vägen framför henne.
Hon fortsatte sin promenad och kastade en blick på konditoriet Gyllene Bullen. I den stilla vinden kom ljuvliga dofter från kanelbullar och wienerbröd.
Hon såg på klockan. Om ett par timmar skulle bagaren Krister Adolfsson öppna dörrarna till stadens populäraste ställe. Hon övervann frestelsen och gick vidare. Vinden friskade i och det började regna.
Ett tidningsbud kom ut från en port och skyndade vidare in i grannhuset. Första bussen från Lillån anlände till torget och släppte av några morgontrötta passagerare.
Plötsligt fick Mona för sig att hon inte längre var ensam på sin promenad. Hon hörde smygande steg bakom sin rygg och skulle precis vända sig om när två händer lades om hennes hals.
Kalla händer som grep hårdare och hårdare. Hon försökte komma loss och springa därifrån, men det var för sent. Hon hörde kyrkklockan slå innan det svartnade för ögonen.
I samma ögonblick vaknade hon av en ilsken signal från väckarklockan. Hon låg kvar i sängen en stund innan de obehagliga minnesbilderna från drömmen försvann.
Hennes exman Martin höll på att fånga en ny kvinna.
När Mona en timme senare halvsprang till jobbet för att inte komma för sent fick hon se sin bästa väninna Karin stå och titta i ett skyltfönster. Hennes första impuls var att gå över torget och prata med henne.
Så tvekade hon, fick en känsla av att väninnan väntade på någon. Då hon såg en välklädd man vinka till Karin förstod hon vad det handlade om.
Karin lämnade skyltfönstret och skyndade sig fram till mannen. Mona kunde inte ta blicken ifrån dem. Mannen kastade lite med huvudet när han kramade om Karin, en gest hon kände igen alltför väl. När han sedan viskade något i hennes öra blev minnet så påtagligt att Monas ögon tårades.
Det var inte längre någon tvekan. Hennes exman Martin höll på att fånga en ny kvinna.
Den lilla lunchrestaurangen var nästan fullsatt, men de två väninnorna hade lyckats hitta ett bord längst in i lokalen. Mona satt och väntade på Karin som strax kom med två tallrikar och en kaffekanna i händerna.
– De hade inga räksmörgåsar kvar. Blir det bra med lax?
Hon slog sig ner och Mona sa i anklagande ton:
– Varför har du inte berättat för mig?
Karin såg ut som ett frågetecken.
– Att du har träffat en ny man, förklarade Mona. Ja, ny och ny, sa hon och var tyst ett ögonblick innan hon la till:
– Jag såg er i morse.
Karin rodnade och började plocka i sin smörgås.
– Jag hade tänkt berätta för dig…
Mona såg sin väninna djupt i ögonen.
– Men snälla du, jag och Martin gjorde ju slut för ett år sedan. Då får jag önska dig lycka till. Det kan behövas, la hon tyst till.
– Då är du inte sur? sa Karin lättad.
Mona skrattade och kramade sin väninnas hand över bordet.
– Nej, verkligen inte, men det är en sak jag måste tala om för dig. Martin har en mörk sida. När han blir svart i ögonen och käkarna börjar mala skulle jag akta mig för honom om jag var du. En gång gjorde jag det inte och jag vill inte att du ska råka ut för samma sak.
Mona såg tvivlet i Karins förälskade ögon och anade att hennes varning inte nådde fram. Karin trodde nog att hon fortfarande var kär i Martin och ville ha honom tillbaka.
Vänta, han kommer! Jag måste lägga på.
På kvällen ringde Karin, och Mona hörde genast att något var på tok.
– Jag tänker på vad du sa, Mona. Om svarta ögon och malande käkar. I går blev jag riktigt rädd. När han höll om mig kramade han så hårt att jag inte fick luft. Och när han släppte taget kom den där hemska blicken.
Plötsligt tystnade hon.
– Vänta, han kommer! Jag måste lägga på.
Mona satt kvar en lång stund med luren i handen medan otäcka minnesbilder från hennes äktenskap med Martin for genom huvudet.
En vecka senare öste regnet fortarande ner över staden. Mona skulle just gå hem från jobbet när en okänd man dök upp på kontoret.
– Förlåt att jag tränger mig på, men heter du Mona? undrade han.
Mona nickade. Mannen harklade sig, sa att han hette Birger Frank och var polis.
– Tyvärr har jag en tråkig nyhet, sa han. Den rör en kvinna som jag har förstått är din bästa vän.
Med ens förstod Mona vad som hänt.
– Är det Karin? frågade hon. Är hon död?
Chockad såg hon att det var hennes exman...
Birger Frank skakade på huvudet. Karin levde, men låg medvetslös på sjukhuset, berättade han. Fanns det möjligen någon information som Mona kände till som kunde hjälpa polisen att hitta gärnigsmannen?
Mona fick fram en näsduk, torkade tårarna och frågade:
– Har ni pratat med Martin?
– Martin? sa Birger Frank.
– Ja, det var den nye mannen i hennes liv.
Sedan berättade hon om Martin och polismannen lyssnade intresserat.
– Jag skulle vilja träffa dig i morgon, sa han. Ska vi säga att jag kommer hem till dig klockan tio?
Dagen därpå stod Mona i köket och bryggde kaffe medan hon väntade på att Birger Frank skulle komma. Det ringde på dörren och hon skyndade ut i hallen.
Hon kastade en snabb blick i spegeln innan hon lossade säkerhetskedjan i dörren. Ögonblicket därpå rycktes dörren upp och chockad såg hon att det var hennes exman som stod utanför.
Martin vräkte sig över Mona och viskade med munnen tryckt mot hennes öra:
– Jag fattar nog att det är du som har berättat för polisen om Karin och mig. Men jag varnar dig för att berätta mer.
Mona bara stirrade på Martin. Han var svart i blicken och käkarna malde. När hon försökte resa sig och dra igen dörren knuffade han omkull henne i hallen.
Innan hon hann resa sig var han över henne igen. När han själv reste sig upp för att dra igen dörren såg hon sin chans att agera.
Martin svor och vrålade som en stucken gris
Snabbt kom hon upp på fötter och rusade in till badrummet. Hon hann precis låsa dörren när han började bulta på den.
– Kom ut så vi får prata om saken, ropade han. Annars sparkar jag in dörren. Jag vill dig inget illa.
– Tror du att jag är dum? ropade Mona tillbaka.
Plötsligt blev det tyst. Men bara en minut. Sedan hördes ett våldsamt slag mot badrumsdörren. Ett nytt slag hördes och till sin fasa såg Mona att det blev ett stort hål i dörren.
Plötsligt hörde hon hur Martin svor och vrålade som en stucken gris. När hon försiktigt öppnade dörren låg Martin på magen och ovanpå honom satt Birger Frank och knäppte fast ett handfängsel.
Mona kände hur skräcken rann av henne och det enda hon fick fram var ett tack. Efter några sekunder la hon till:
– Du räddade mitt liv.
Birger Frank reste sig upp.
– Jag sa ju att jag skulle komma klockan tio, men aldrig hade jag väl trott att du skulle överlämna en gärningsman till mig, sa han och log. Det är i stället jag som ska tacka dig.
