Novell: Hon levde hans dröm – men ville hon verkligen det?

Höstsolen letade sig in genom det öppna fönstret och Carin satte på en kanna kaffe. Hon fyllde en stor mugg med rykande hett kaffe och slog sig ner på förstukvisten där sommarens grönska så smått började ersättas av höstens brungula nyanser.

Hon njöt av färgerna, solen och den krispiga luften. Och av stillheten. För hur mycket hon än älskade sina barn uppskattade hon de helger då Sanna och Sofia var hos sin pappa.

Det kändes så skönt att Tommy äntligen tagit sig samman och verkligen börjat umgås med barnen, det behövde de allesammans. Skilsmässan hade tagit hårt på dem alla, men nu kändes det äntligen som om livet började normaliseras igen.

Under lång tid hade Carin klandrat sig själv. Men till sist hade hon insett att det var Tommy som dragit sig undan. Det hade inte spelat någon roll vad hon gjort, för Tommys besvikelse över livet fanns i hans eget huvud.

Han hade haft så många drömmar, ett vackert hus i skärgården, lanthandel och restaurang.

Carin hade redan från börjat anat att livet inte skulle bli fullt så idylliskt som han utmålade det men han hade inte lyssnat på hennes varningar. I stället hade han anklagat henne för att vara en glädjedödare. Och till sist hade hon gett upp.

Hon hade fullt upp med ­Sanna, som då var tre, och med barnet som fortfarande växte i magen, och dessutom kunde man ju inte veta. Kanske skulle Tommy klara av det han hade bestämt sig för.

Fyra år senare var kata­strofen ett faktum. Personlig ­konkurs, en restaurang vars fönster gapade tomma och en lanthandel vars varulager såldes till vrakpris till en butik på fastlandet.

Men det var inte det värsta. Det värsta var att Tommy var så tillintetgjord och att han lade skulden på henne.

– Du var emot mig från början, sa han. Om du inte hade varit det kunde vi ha klarat det!

Det var inte sant, det visste även han, det var Carin övertygad om. Men orden sårade henne lika djupt ändå. In i det längsta hoppades hon ändå att han skulle återhämta sig och att de skulle kunna fortsätta tillsammans.

Men han drog sig bara undan mer och mer och när han en dag bestämde sig för att flytta kom det nästan som en lättnad. Hans destruktivitet höll på att knäcka både henne och barnen, och när han stängde dörren bakom sig för sista gången kände hon sig egendomligt fri.

Det innebar inte att hon haft det lätt. Tommy hade till och med dragit sig undan barnen och efter att han lämnat ön hade han haft alla tänkbara undanflykter för att slippa ta sitt föräldraansvar.

Det kändes bittert, inte minst för att det varit ­Tommys idé att de skulle flytta till sekelskifteshuset på ön. Carin hade följt med mer för hans skull än för att hon själv velat och sedan lämnade han henne ensam med allt ansvar.

Så hade det varit under hela deras äktenskap, hade hon insett efter ett tag. Tommy hade fattat besluten och hon hade låtit sig övertalas. Men hon hade egentligen aldrig riktigt trivts härute på ön.

Visst var det sagolikt vackert på sommaren eller sådana här höstmorgnar, när solen sken från en klarblå himmel och havet glittrade stillsamt därute i viken. En morgon som den här var det svårt att föreställa sig att bo någon annanstans, det erkände hon villigt.

Men skärgården var ju så mycket mer än sommar, flammande höstlöv och glittrande hav. Större delen av året var ön blåsig och kall, och havets vågor slog skoningslöst mot klipporna.

Carin ryste till när hon tänkte på vintern som varit. Kylan hade gått genom märg och ben och inte ens inomhus var det särskilt skönt. Och när taket rasade in bestämde hon sig.

Hon hade redan fått löfte av sina föräldrar att hon och barnen kunde bo i bottenvåningen på föräldrarnas villa tills de hittade något eget och nu väntade hon egentligen bara på att någon skulle svara på annonsen hon satt in i mäklartidningen.

Ännu hade hon inte berättat det för barnen. Hon visste att de skulle ta det hårt för de visste ju inte om något annat. De älskade livet på ön och de stortrivdes med sina kompisar.

Men i det här fallet var hon tvungen att tänka på sig själv. Hon hade inte valt att komma hit och om det inte varit för Jens hade hon förmodligen stuckit hals över huvud redan i vintras. Men han hade verkligen varit en klippa.

Jens var lite av öns alltiallo och behärskade det mesta vad gällde hantverk. Han hjälpte till i varje hus och hem, med allt från snickeri till rörmokeri och Tommy hade anlitat honom för att hjälpa till med restaurangen.

Han hade gjort ett fantastiskt arbete med både kök och restaurangdel, och det var verkligen sorgligt att lokalerna nu stod tomma och öde.

Men Carin var tacksam att han hunnit få betalt innan ­Tommy gick i konkurs och ännu mer tacksam var hon över att han fortsatt att erbjuda sin hjälp, även efter att hon och barnen blivit ensamma.

Det var han som hade lagat hålet i taket och det var han som hade tätat fönsterlister och dörrar.

Sedan dess hade han varit en regel­bunden och mycket välkommen gäst. Hon hade faktiskt blivit så van vid att han kom och hälsade på då och då att hon numera kokade lite extra kaffe på morgnarna, bara ifall att.

Och mycket riktigt, hon hade inte suttit särskilt länge på förstukvisten förrän hans välbekanta gestalt dök upp bakom husknuten. Carin vinkade välkomnande åt honom:

– Det finns kaffe i köket, hämta en kopp och kom och slå dig ner.

– Det behöver du inte säga två gånger, skrattade Jens och slank in.

Strax därpå kom han ut med en kopp och slog sig ner på trappen intill henne.

– Är du ensam? frågade han och Carin nickade.

– Barnen är hos Tommy. Han har tack och lov insett att han fortfarande är förälder trots att vi numera är skilda. Så jag har en hel helg framför mig när jag kan göra precis vad jag vill. Som att sitta här och njuta av den här underbara höstdagen till exempel.

– Min favorit bland årstider, nickade han. Där­emot kan ju ön vara lite ogästvänlig på ­vintern, fast det vet du ju redan. Men såna här dagar känner man verkligen att det är mödan värt att leva här ute, fortsatte Jens och såg ut över landskapet.

Carin följde hans blick, från prakten i trädgården till de höga klipporna och det glittrande havet och ­hon överväldigades av naturens ­slående skönhet.

– Efter några år så börjar man faktiskt tycka att till och med vintern har sin charm, fortsatte han. Jag minns när jag var nyinflyttad här ute ...

Carin såg förvånat på honom:

– Jag trodde du hade bott här i hela ditt liv. Du verkar så ... Ja, jag vet inte, men inbodd på något sätt. Som om allt är självklart och enkelt för dig. Jag trodde inte att det var möjligt för en inflyttad att bli en så naturlig del av skärgårdslivet. Jag tycker ibland det känns som om man alltid kommer att förbli en främling.

– Det handlar nog mer om ens egen personlighet än om öbornas, trodde Jens. Jag blev accepterad från början, även om det finns en och annan gammal fiskargubbe som fortfarande har svårt att tro att jag kan hantera en båt och ett fiskespö.

– Du har väl heller aldrig haft särskilt svårt att bli accepterad?

Carin tänkte efter. Hon blev vänligt bemött av alla, från första stund, och barnen stormtrivdes i den lilla byskolan. Tommy däremot ...

Plötsligt insåg hon att det var Tommy som haft svårast att anpassa sig, trots att det var hans dröm de skulle förverkliga. Och kanske var det just det som varit problemet från början.

Tommy hade målat upp guld och gröna skogar när han tänkte på skärgårdslivet medan hon själv förhållit sig betydligt mer neutral.

– Du har rätt. Jag har ­faktiskt blivit helt och fullt ­accepterad här. Tommy däremot … han hade sina drömmar men jag anade ­redan ­tidigt att de skulle kunna gå i kras. Det var svårt för honom att anpassa sig till hösten, vintern, det där karga klimatet som är så annorlunda mot sommaridyllen.

– Men det är det inte för dig, konstaterade Jens.

– Det vet jag inte precis. Jag kände mig rätt hjälplös i vintras när taket rasade in och det drog så isande kallt ­genom fönstren.

– Visst. Men du fick inte panik. Och du har inte lämnat ön, trots att den här vintern var en av de värsta vi haft härute på åratal. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin varit med om en värre vargavinter. Ärligt talat vet jag inte om jag hade haft ork att stanna här, om jag hade råkat ut för en lika hård vinter när jag var nyinflyttad. Men du är kvar, ­Carin, och den som är kvar efter en sån vargavinter lär inte lämna ön i första taget!

Han skulle bara veta, tänkte hon. Hon hade ännu inte berättat om sina planer och av någon anledning drog hon sig för det. Det var något särskilt med Jens. Hans leende var så varmt, hans ögon så milda och glada.

Det slog henne plötsligt att hon egentligen inte visste särskilt mycket om honom. Hon visste att han bodde ensam i en stuga på andra sidan ön, men mer var det inte. Och plötsligt blev hon nyfiken. Var han singel, skild, kanske rentav änkling? Eller hade han en käresta undangömd någonstans?

Av någon anledning gjorde tanken henne nedstämd.

– Vad är det? Du såg plötsligt så tankfull ut.

– Inget särskilt. Jag tänkte bara lite på livet i största ­allmänhet. Hur man tänker sig sin framtid och hur den blir. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig precis.

– Nej, medgav han med ett skratt, det har du rätt i. För tio år sedan trodde jag att jag skulle göra yrkeskarriär i England. Jag pluggade ekonomi i London, och sen träffade jag Pamela och blev kvar, helt enkelt. Jag trodde verkligen på oss, det kändes som om vi var helt rätt för varandra. Men med tiden blev det uppenbart för oss båda två att vi inte hörde ihop. Så vi skildes som vänner och jag for hem.

– Hur hamnade du här?

– Det var en ren slump, skrattade han. Jag var rotlös, vilsen och nedstämd efter skilsmässan. Jag visste ärligt talat inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. Så fick jag se en annons på ett fiskartorp till salu. Det var mest som en flykt undan allt, tror jag. Och den första tiden undrade jag ibland hur i hela friden jag kunde vara så dum att jag bosatte mig så här långt utanför fastlandet. Men i dag är jag tacksam att det blev som det blev. Ibland är det nog bättre att ödet väljer väg.

Carin tittade på honom.

– Är det så det är, tror du? Att ödet väljer väg åt oss när vi själva känner oss vilsna?

– Det är jag övertygad om, nickade han. Men du tror inte på ödet?

– Jag vet faktiskt inte. När vi kom hit var det nästan helt på Tommys villkor. Jag älskade honom och ville att han skulle bli lycklig. Och här sitter jag och lever hans dröm, inte min egen.

– Och om det nu är så? Om hans dröm blivit din verklighet, och en verklighet du trivs i, skulle det vara så fel?

Carin begrundade hans ord. Sedan såg hon sig omkring. Hon såg ut över havet och de saltstänkta klipporna, såg på det slitna men vackra sekelskifteshuset och de flammande brandgula träden och buskarna i trädgården.

Både fruktträden och bärbuskarna hade gett en fantastisk skörd i år och hon hade ­syltat och saftat hela hösten. I källaren fanns inläggningar som skulle räcka hela vintern och frysen dignade av pajer med krusbär och saftiga plommon.

Var hon verkligen beredd att avstå från denna glädje nästa år? Låta någon annan se våren spira, sommaren slå ut i blom, bär och frukt mogna, frysa in bär, koka äppelmos och sylt, lägga in gammaldags ingefärspäron och baka läckra fruktpajer till vinterns kaffestunder och söndagsmiddagar?

Och plötsligt visste hon. Hon visste vem hon var och var hon hörde hemma. Hon älskade den här ön och hon älskade sitt dragiga gamla hus. Vad spelade det för roll att det varit Tommys idé att flytta hit? Det var hon som stannat kvar och det var hon som lärt sig älska ön med dess människor och miljöer.

– Du har rätt, log hon. Jag har inte riktigt fattat det förrän nu, men det här är min verklighet och jag skulle inte vilja byta ut den mot något annat.

– Det var skönt att höra, ­svarade han belåtet. Då får jag träffa dig lika mycket i fram­tiden.

– Definitivt, log Carin. Och till och med mer. Om du vill, alltså …

Svaret kom utan tvekan:

– Om jag vill? Behöver du ens fråga mig om det?