Novell: Han väckte onekligen hennes nyfikenhet efter den bittra skilsmässan

När mamma fick en stroke första veckan i augusti och hamnade på sjukhus, blev det Anna som fick se efter lägenheten och kolonilotten, medan Emma tog hand om dvärgpudeln Toronto.

Lägenheten låg bara några hundra meter från Anna och hon kunde snabbt svänga förbi där på väg hem från jobbet, vattna blommorna och ta in posten. Värre var det med kolonilotten.

– Åh, du behöver inte göra så mycket, bara se till att vattna och hålla allt vid liv, tyckte Emma. Mamma är snart hemma igen och då vill hon nog sitta där med kaffetermosen och korsordet och skvallra med de andra tanterna som hon brukar.

Emma hade rätt.

Efter middagen gick Anna ner för backen till koloniområdet. Mammas lott var inte stor, men den var full av blommor, buskar och grönsaker.

Anna hakade loss nyckeln från redskapsskjulets baksida och öppnade skjulet för att komma åt vattenslangen. Hon hade hjälpt mamma att vattna förut och tyckte egentligen att det var trevligt att vara här, men just denna sommar hade hon gärna sluppit ännu en arbetsuppgift.

Medan hon kopplade slangen, vred på kranen och gick tillbaka till lotten för att vattna, hejade hon artigt på kolonisterna. Hon visste inte vilka som var mammas vänner, så hon beslöt att inte berätta om stroken. Det hade ändå gått bra och mamma skulle snart vara tillbaka. Det måste hon.

Det var rent krasst för att få lite stöd och avlastning, som hon flyttat till en lägenhet nära mamma. Senaste årets händelser hade satt sig i hennes kropp; spända axlar, en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och en molande oro i magen.

För femton år sedan hade hon och Johan, båda tjugofem år gamla, lovat varandra trohet tills döden skiljde dem åt. Det hade varit ett enkelt bröllop, men ändå ett sagolikt sådant. Hon var den lokala prinsessan som hade hittat prins charmig på en fjällenresa och vännerna kunde inte sluta förundras över hur bra de passade ihop. Det tyckte de själva också.

Tills förra året, när Johan tystnade: inga skratt, inga förtroliga samtal, inga kyssar, inga framtidsplaner.

En oktobermorgon reste han sig plötsligt från frukostbordet, berättade utan omsvep att han träffat en annan, tog han sin väska och gick.

Han vägrade svara när hon ringde, ignorerade hennes sms och höll sig undan i en vecka, tills hon stövlade in på hans kontor och krävde att han betedde sig som en vuxen man. Det hade han inte gjort, men han hade i alla fall slutat ignorera henne.

Huset såldes, de flyttade åt varsitt håll och en lång och smutsig tvist om vårdnaden av de bägge sönerna följde. Hon ville fortfarande inte tänka på det. På alla lögner han sagt och på smärtan i att behöva leva utan sina barn varannan vecka, bara för att han hade valt ett annat liv.

Hon ville aldrig skiljas. Hon vill inte bo i en liten trea och jobba häcken av sig för att få ihop ekonomin och oroa sig för hur barnen hade det när de var hos honom. Varannan vecka jobbade hon extra några pass och varannan vecka hämtade hon pojkarna på fritids och försökte vara den bästa mamma hon kunde. Den mamma hon varit förut, eller kanske ännu lite bättre.

Och ständigt den där känslan av att inte vara tillräcklig. Inte tillräckligt bra mamma, inte tillräckligt bra anställd, inte längre ung och vacker och med framtiden vid sina fötter som den dagen hon gifte sig med Johan.

Nu kände hon sig snarare som Askungen skulle ha sett ut om hon aldrig hade kommit till den där balen, utan hade passat upp på sina styvsystrar och sovit vid spisen i ytterligare tjugofem år.

Den sena eftermiddagssolen gassade nere på koloniområdet och hon strök svetten ur pannan med baksidan av handen. När hon vattnat färdigt och låst in slangen igen, nöp hon ett gräslöksstrå, tuggade lite på det och slog sig ner under plommonträdet.

Lilla mamma, tänkte hon, du har haft det bra, du. Pappa var dig trogen hela sitt liv och ni tog alltid så väl hand om varandra.

Ett djupt andetag och ett till, sedan reste hon sig och gick raskt hemåt. Pojkarna sparkade boll utanför huset och hon ville inte att de skulle se henne med gråtstrimmiga kinder. Det var sommar, de skulle ha roligt, inte oroa sig för sin mamma.

På fredag skulle barnen till Johan, och Anna skulle ut och äta med sin vän Eva. Första kvällen utan barnen var alltid värst, men hon såg fram emot att träffa Eva, snacka skit över ett glas vin och kanske kunna koppla av lite.

Fredag lunch pep telefonen till: sms från Johan. Orosklumpen i magen var genast där. Johan skickade aldrig sms som innebar något positivt. ”Fått förhinder. Kan inte hämta barnen i dag. Du får skjutsa dem till torpet på söndag.”

Händerna skakade av ilska, men på tredje försöket, efter att ha raderat flera svordomar, skrev hon: ”Det är din vecka. Den börjar 16.00 i dag.”

Det tog inte många minuter förrän svaret kom: ”Ja, men jag kan inte. Var lite schyst nu. Du brukar ju tjata om att du vill ha barnen mer så varför gnäller du nu?”

Hon slog hans nummer. Fem signaler gick fram innan han slog av samtalet. Fem djupa andetag med ansiktet stött i händerna. Fem till. Fem till. Sedan ringde hon Eva och ställde in kvällens restaurangmiddag. Alltid dansa efter hans pipa. Hur länge orkar man?

Hon visste att barnen skulle bli besvikna när hon dök upp. Inte för att de inte ville vara med henne, men för att deras pappa hade lovat att åka till torpet med dem.

Innan hon plockade upp dem stannade hon till vid affären, köpte korv och bröd och läsk och chips.

Hon tänkte locka med ett bad och grilla korv på stranden, sedan hem och äta chips i soffan och se en film på Netflix innan sovdags. De skulle få en fin helg. Det var inte deras fel att pappa var en skitstövel.

Och hon ville faktiskt allra mest i hela världen vara med barnen. Fast just i kväll hade det varit skönt med en liten paus. En stund att vara vuxen, eller kanske slippa vara vuxen, med bästa vännen. Ja, just det, ner till lotten och vattna också. Kunde det inte bara ta och regna någon dag!

Johan ringde nästa morgon, sa kort att han skulle komma om trettio minuter och hämta pojkarna. Hon dukade fram frukost, väckte dem och sa att pappa snart var där. De åt medan de glatt pladdrade om allt de skulle göra i torpet. Innan de gick ner till den väntande bilen kramade hon om dem och sa att de skulle hälsa farmor och farfar.

Hon lutade sig över stolen och tittade ut genom köksfönstret, ner mot parkeringen. Johan packade in pojkarnas väskor. De hade redan hoppat in i baksätet. Hon såg att den nya, den där Patricia, satt där fram. Det hade varit hennes plats. Johan körde och hon satt i passagerarsätet. Så himla typiskt. Nu hade hon en egen bil, en liten Fiat.

Ibland, eller nästan jämt faktiskt, var det ensamt. En hel helg hade hon nu att fördriva innan nästa arbetsvecka tog vid. Inte för att det saknades att göra där hemma, men hon ville bort från lägenheten. Att åka in till stan lockade inte och att gå ner till stranden ensam kändes så sorgligt. De flesta var bortresta och Eva jobbade helg.

Hon ringde sin syster, men Emma hade åkt ut i skärgården med sin pojkvän och pudeln Toronto.

– Han älskar att åka båt! kvittrade hon glatt i luren. Vi har köpt en liten hundflytväst till honom. Vänta, jag ska skicka en bild.

Anna visade bilden för mamma när hon hälsade på henne på eftermiddagen. Hon skrattade gott, om än lite snett, åt sin lille vän.

– Kommer du hem snart, mamma?

– Snart. Men de säger att jag ska till något korttidsboende först. Lite sjukgymnastik och de behöver hålla koll på mig och sådär.

– Det är bra. Att de har koll på dig alltså.

– På tal om koll. Du glömmer väl inte bort att skörda på lotten? Du kan äta potatis och sallad och morötter till middag och så är nog plommonen klara snart, tror du inte? Du vet att du får ta så mycket du vill, jag kommer inte orka i år.

Anna nickade. Hon visste, men hon hade inte velat tänka på det. Inte orkat tänka på ogräset som växte ikapp med blommorna, på allt som behövdes tas om hand. Det var så mycket mer än att bara vattna. Mamma tänkte inte på det, för hon var där jämt, småplockade och fixade. Det var inte arbete för henne.

Samma kväll på lotten började hon rensa ogräs mellan de prydliga raderna av grönsaker.

Det var en ljummen kväll, en sådan när ingen vill gå in och hon kände doften av grillat kött från några av de andra kolonilotterna.

Själv hade hon inte tagit med sig någonting, hon skulle bara stanna en kort stund, men upptäckte till sin förvåning att tiden försvann när hon satt på huk i trädgårdslandet och lät tankarna vandra fritt. Magen kurrade, men hon ville inte gå hem till tystnaden riktigt än.

Hon drog upp ett par morötter, gick bort till kranen och tvättade av dem. De smakade ljuvligt, sådär söta och spröda som bara nyskördade grönsaker kan vara. När hon ätit upp dem kupade hon händerna under kranen och böjde sig fram för att dricka.

– Stopp!

Hon tittade upp och i en koloniträdgård på andra sidan gången stod en man, säkert tio år yngre än hon, i säckiga byxor och ljus t-shirt.

– Det är inte dricksvatten i kranarna, förklarade han vänligt. Törstig?

– Ja, precis.

Hon log. Skarp iakttagelseförmåga.

– Kom in, jag bjuder på saft.

Han petade upp grinden och visade henne till en vit träsoffa. På hans lott fanns en liten stuga och han försvann in för att sedan komma ut med två fulla glas saft.

– Rårörd jordgubbssaft, från egna jordgubbar.

Han svepte med handen mot jordgubbslandet. Hon tog emot glaset och tömde det i ett svep. Herregud så törstig hon var. Sedan mötte hon ett roat leende och kände hur värmen steg på halsen.

– Oj, alltså den var jättegod, på riktigt, förlåt, alltså jag ...

– Var visst jättetörstig, fyllde han i. Kanske en påtår?

Han reste sig och hämtade saftflaskan inne i stugan innan hon hunnit svara.

– Vad pinsamt av mig. Och inte har jag presenterat mig heller. Anna heter jag och jag tar hand om mammas lott.

Hon sträckte fram handen och han tog den.

– Nils. Och det här är min egen lott.

De blev sittande och pratade en lång stund och utan att hon visste varför hade Anna berättat om både mammas stroke och skilsmässan. Nils lyssnade utan att kommentera och berättade sedan att han var frånskild pappa till en treårig flicka.

– Trädgårdsarbete är bättre än terapi. Inget går upp mot att gräva ett nytt grönsaksland i lerjord när man är arg eller planera en blomsterrabatt när man är ledsen.

– Eller kanske göra saft?

Hon nickade mot den urdruckna flaskan.

– Koka saft är bättre än att dränka sorgen i vinflaskan. Och på tal om det, vad tänkte du göra med alla plommonen som mognar vilken dag som helst?

– Jag vet inte. Äta dem?

– Äter du alla de får du ont i magen. Vad sägs om att vi plockar dem och så hjälper jag dig att koka marmelad? Och chutney? Jag har några supergoda recept.

– Det är en deal, log hon.

Tre veckor senare var mamma tillbaka i lägenheten. Pudeln Toronto var hos henne, men Emma kom förbi emellanåt och gick längre hundpromenader.

Runt ett par kvarter kunde mamma gå och med Annas hjälp kom hon ner till kolonilotten ibland för att sitta under trädet och lösa korsord. Det var fortfarande många veckor kvar av sjukgymnastik tills hon förhoppningsvis skulle vara helt återställd.

Mamma hade funderat på att säga upp lotten, rädd att det skulle bli för mycket besvär för Anna att ta hand om allt som skulle skördas, vattnas och rensas. Det ville Anna inte höra talas om.

– Det är inte bara växter som växer där i landet, är det inte så du brukar säga, mamma? svarade hon och log lite lurigt. Förresten har jag med något till dig.

Hon öppnade picknickkorgen och dukade bordet med en blommig duk och riktigt porslin. Sedan plockade hon fram en stor burk plommonmarmelad, en flaska hallonsaft och nygräddade plättar.

– Men här är ju tre tallrikar, funderade mamma. Väntar vi en gäst?