Novell: Hon skulle förlora sitt sommarparadis – och det var hennes brors fel

Allt var framdukat på verandabordet; tallrikarna, besticken, glasen med de påmålade kräftklorna och inte minst de löjliga hattarna. Lyktorna hade Per och hon satt upp i björken redan på morgonen och de dinglade nu där i den lätta kvällsvinden.

Det fanns en pirrande känsla av förväntan inom henne. Samma förväntan som när de varit barn, hon och Jonas, och väntat på att allt det roliga skulle börja de där månljusa augustikvällarna när mormor och morfar varit inbjudna på kräftskiva vid stugan.

I år skulle det, förutom Per och hon själv, bara bli vännerna Anders och Beata som kom. Och där såg hon dem! Bilen körde upp framför ladan och Anders klev ur med kräftpaketen i famnen.

– Nyfiskade och nykokta, skojade han, för det var ju kräftpaketen hon bett honom köpa inne i stan, tina och ta med.

Men säkert var de goda. Hon hade ju nogsamt läst kräftrecensionerna i kvällstidningarna och valt de allra bästa.

Det var ett tag sedan de setts, så det blev stora famnen och bubblande prat och skratt medan de hjälptes åt att bära ut de flesta av smårätterna hon lagat under dagen. Sedan blev det ett glas vin i hammocken medan de pustade ut en stund och njöt av den perfekta augustikvällen, med den klotrunda månen som speglade sig i sjön nedanför backen.

– Kommer inte Per?

– Det är klart, skrattade hon. Jag skickade honom bara till bonden efter ägg, som vi glömde köpa nere i samhället innan de stängde.

Och där kom han, släntrande genom grinden med en kasse i handen. Mannen hon älskade. Han lyste upp när han såg vännerna.

– Vad bra att ni är här! Nu ger vi oss av efter bordsdekorationen!

Olvonen. Hon måste skratta. Det var Pers fixa idé. Inget kräftkalas var komplett förrän det stod vaser med olvonkvistar på bordet. Med mörkgröna blad och djupröda bärklasar, ton i ton med kräftorna.

Nåväl, var och en hade ju sina egna barndomsminnen och familjetraditioner när det gällde den perfekta kräftskivan och givetvis lät hon honom hållas. Han såg ju så barnsligt glad och förväntansfull ut.

– Då sätter jag på potatisen till Pers silltallrik medan ni hämtar olvonkvistarna. Ta från buskagen där grusvägen möter landsvägen. Där såg jag att bären var mogna.

Hon blev ensam och kunde i lugn och ro ordna med det sista. Potatisen började puttra på spisen och hon la upp smördegssnurrorna med getost, skar bitar av rödbetspajen och plockade fram dillmajonnäsen.

Så tyst det plötsligt blev, trots att hon slamrade med skålar och fat. Alldeles för tyst. Så tyst att det inte gick att hejda minnena från att glida upp inom henne.

Barndomssomrarna här ute med föräldrarna och storebror Jonas, som var nio år äldre och hennes älskade beskyddare och bästa lekkamrat. Och så mormor och morfar ibland.

Det hände att paradisets dörrar öppnades när de kom, för då kunde hon få följa med ut i båten när morfar fiskade eller tog upp kräftburarna. Hon var kanske fyra år första gången och flytvästen var nästan lika stor som hon själv, brukade morfar skratta.

Jonas var inte med i båten då. Från hösten när han blev tonåring förändrades allt. Då ville han inte längre ”ha tråkigt på landet”, som han sa.

Det kändes som hennes unga livs första stora svek när han på helgerna hellre var hos mormor och morfar i deras lägenhet inne i stan än med henne och föräldrarna ute vid stugan.

Och fast hon inte ville gav hon honom, längst inne i hjärtat, skulden för det som nu var på väg att hända, så snart den här kräfthelgen var över.

Att på måndag skulle han komma. Mäklaren.

– Det hade varit roligt om ni barn velat ta över stugan, hade hennes mamma sagt. Men pappa kör ju ogärna bil längre sträckor. Hans knäartros blir ju inte bättre med åren. Och jag har ju inget körkort, som du vet. Och eftersom vi nu flyttar till pappas nya jobb i Umeå blir det för långt att åka till stugan i vilket fall som helst.

Jo, hon visste allt det där. Hennes föräldrar var osentimentala när det rörde stugan. Den hade de skaffat en gång i tiden för att hon, Sally, och Jonas skulle ha möjlighet att tillbringa somrarna ”med gräs under fötterna”, som de sa.

Och nu var de sedan länge vuxna. Så med tanke på hur långt det var att gå från busshållplatsen var det orealistiskt att behålla stugan. Och den låg i vilket fall som helst för långt från Umeå.

Själv skulle hon inte ha råd att köpa stugan och klara av amorteringar på både stugan och den nya lägenheten som Per och hon köpt året innan. Definitivt inte sedan Per nu skulle vidareutbilda sig i två år. Och på något sätt måste föräldrarnas banklån betalas, det som en gång i tiden bekostat både inköpet av stugan och sedan de nödvändiga renoveringarna under åren som följde.

– Och varken du eller Jonas har ju barn, så det blir ju ingen som förlorar sitt barndomsparadis, hade hennes förnuftige pappa sagt.

Visst, så var det, ju. Hon var vuxen och klok och förstod. Men om Jonas velat hade hon, Sally, kunnat köpa torpet tillsammans med honom. Fast han hade inte varit där ute på alla dessa år och när hon ringt honom i Stockholm, där han bodde sedan han slutat resa jorden runt på alla de där uppdragen som fotograf, hade han genast tackat nej till hennes förslag.

Det högg plötsligt till i hjärtat på henne och det var som om hon först nu insåg, på allvar, att helt andra människor snart skulle äga det som var hennes sommarparadis och där underbara minnen fanns i varje vrå.

Det var nästan så hon plötsligt fick svårt att andas och hon gjorde som hon alltid gjorde när hon behövde ha en lugn stund att tänka, hon promenerade ner till sjön.

Nere vid stranden var allt stilla och rofyllt i sensommarskymningen. Några änder gled in i vassen, en fisk hoppade upp över vattenytan, en fågel drillade lätt i alen.

Redan augusti. Mörkret kom så fort nu när sommaren gick mot sitt slut. Men månen var en klotrund skiva av ljus. Det kändes trösterikt, på något sätt.

Hennes tankar gick till Jonas. De hade inte setts på tre år. I början hade det varit en lättnad. Några månader. Trots att de nu båda var vuxna var hon så innerligt trött på det överbeskyddande sätt som han haft så länge.

Grälet mellan henne och Jonas, då när hon mött sitt livs kärlek, mannen som hon genast insåg att hon ville leva med resten av sitt liv, hade varit hårt och oförsonligt.

– Sally, jag vet vem han är. Han har inget bra rykte. Visste du att hans förra flickvän polisanmält honom för misshandel?

Hon kunde inte tro att hon hörde rätt. Var han verkligen beredd att ljuga så för henne för att till varje pris kunna behålla den där storebrorskontrollen över henne? Mannen hon älskade och skulle flytta ihop med var varm och ömsint, kärleksfull och omtänksam.

Men så hade det alltid varit. Det vill säga, ända sedan hon som tonåring börjat träffa pojkar. Jonas fanns alltid i bakgrunden och han hade alltid invändningar mot alla som hon träffade.

Så avundsjuk hon varit på sina vänner som haft glada och stöttande bröder. Så hon drömt om att hennes och Jonas förhållande skulle vara likadant! Tänk om hon kunnat bjuda honom ikväll, njuta av augustikvällen och kräftorna tillsammans med honom, Per och vännerna och i hemligt samförstånd minnas, tillsammans med honom, barndomens augustikvällar här.

– Bäst att vi inte pratar om ditt privatliv med honom, hade hennes pappa sagt. Du vet ju hur det blir då.

Hon insåg att de hade rätt. För hennes föräldrar var det lättare. När han ringde dem pratade de om allt han upplevt utomlands, ingenting om henne.

Själv längtade hon efter att få berätta för honom om hur lycklig hon var i sitt liv, med sitt jobb, med nya lägenheten, med Per. Men det skulle ju, som alltid, bara leda till nya gräl.

Hon hade aldrig berättat det för någon enda, att hennes relation med Jonas var hennes livs största sorg. Men det man inte kunde ändra på var något man måste leva med. Hur ont det än gjorde.

– Sally!

Ropet uppifrån stugan väckte henne ur tankarna. Så de var alltså redan tillbaka med olvonen, Per och vännerna. Hon log, kastade en sista blick ut över vattnet och vände sig om för att börja gå uppför backen.

– Sally! Var är du?

Och där kom han rusande nerför sluttningen, flämtande och nästan vit i ansiktet i månskenet. Jonas!

– Herregud, utbrast han. Jag trodde att någonting hänt! Det stod en kastull med potatis som bränt vid på spisen och du var borta!

Han snubblade på orden. Han hade kört ut för att hämta det som fanns här ute av hans barndoms fiskedon, kanske någon möbel som deras föräldrar undrat om han ville ha, nu när stugan skulle säljas.

– Jag gick bara ner till sjön en stund. Jag glömde alldeles bort potatisen.

– Jag trodde … jag var säker på att du …

Och så sjönk han ner på stubben vid stigen och grät. Han grät. Hennes Jonas! Hennes stora, starka storebror!

Hon bara stirrade.

– Men vad är det som har hänt?

Och då vällde det ur honom. Han hade aldrig berättat. Inte för henne. Inte för deras föräldrar. Inte för någon.

– Pappa var i stan den gången, skulle komma ut till helgen. Mamma gick över till bonden för att hämta mjölk, bad mig se efter dig den stunden. Du var drygt tre år då.

– Det gjorde du ju ofta, passade mig en stund. Du var ju nästan tonåring då. Och det tog ju bara fem minuter till bondgården?

Orden fortsatte att snubbla ur honom. Hur han glömt tid och rum över seriemagasinet. Hur han plötsligt vaknat upp, insett att hon var borta. Hur han rusat ner till stranden, hittat henne längst ut på bryggan. Där hon sträckte sig efter ett vasstrå.

– Du brukade vika vasstrån till små båtar åt mig, log hon.

– Hade jag kommit bara en minut senare kunde du ha legat i vattnet, sa han. Eller på botten av sjön.

Sedan dess hade han aldrig mer velat åka ut till stugan.

– Ingenting hände, Jonas, sa hon sakta. Och jag minns inte ens det du berättade.

– Men det kunde ha hänt. Och då hade det varit mitt fel.

Med ens förstod hon precis allting. Hur han vakat över henne hela hennes tonårstid, grälet när hon skulle flytta ihop med han som hon trott var den stora kärleken.

Ingenting fick hända henne. Hon var hans syster och han skulle aldrig mer riskera att något ont hände henne. Hon log igen och gav honom en kram som aldrig ville ta slut.

– Kom med upp. Vi ska äta kräftor ikväll. Som förr. Kan du inte stanna?

Han tvekade och hon förstod.

– När det gäller han som jag trodde var mitt livs kärlek hade du rätt, Jonas. Mattias förändrades så fort vi flyttat ihop. Jag mindes vad du sagt och lämnade honom. Ett år senare träffade jag Per. Han är här i kväll. Jag vill att du träffar honom.

Han snörvlade till och ömheten ville svämma över i hennes hjärta. Hennes älskade bror var tillbaka.

– Kom, sa hon. De är snart här.

Och nu var det hon som bestämde. Hon tog hans hand och han snöt sig hastigt i pappersnäsduken hon gav honom.

– Då går vi, syrran, sa han och trots skymningsmörkret såg hon att han log. Det ska bli roligt att träffa honom.

Uppe vid stugan hördes röster. Hon log och hennes hjärta var varmt. Det skulle bli en fin kväll. Den allra finaste hon upplevt här ute.