Äntligen ska de få en natt tillsammans, Johan och Alice. Deras första. Men barnen ska komma dagen därpå och Alice har gjort det oförlåtliga. Kommer allt att sluta i katastrof?
Var det värmen? Eller nervositet?
Säkert var det värmen som fick henne att känna sig så rastlös. Stugans alla fönster stod vidöppna, men sommarvärmen dallrade ändå orörlig i alla rum.
Hon gick ut på altanen och möttes av en barmhärtig fläkt från skogen när hon sjönk ner i solstolen.
– Jaså, här ligger du mitt på blanka da’n.
Det var Majvor, sommargrannen. Hon sträckte över en knippe dill och lät nyfiket blicken fara över altanen.
– Till färskpotatisen. Jag såg att du satt lite i år. Men ingen dill. Dina föräldrar brukar alltid så dill.
– De ville ut och resa, nyblivna pensionärer som de är. Så det är jag och min syster som turas om att ha stugan nu.
– Jaså, minsann. Jag är också pensionär men håller mig hemma.
Vad Majvor än sa lät det alltid som kritik. Bara hon själv gjorde allt rätt. Därför såg hon det som sin plikt att hålla alla grannar under noggrann uppsikt.
– Nya solstolar, ser jag. De ser dyra ut.
– De gamla höll på att falla sönder, mumlade Alice.
– Ja, om man inte skyddar dem mot regn och snö, så …
De pratade lite om väder och vind och Majvor såg oroligt upp mot himlen.
– Det blir nog åska. Men jag fick Eskil att bygga in en åskvigg i tröskeln för många år sedan, så vårt hus är i alla fall skyddat.
Att utmana Majvors vidskeplighet och förklara att en gammal stenyxa under tröskeln inte skyddade mot blixtnedslag vore lönlöst. Så Alice nickade bara vänligt och drog sedan en suck av lättnad när grannen återvänt längs stigen utmed ängen bort till sitt hus vid björkdungen. Hon hade förstås förväntat sig en kopp kaffe, men just i dag orkade Alice inte lyssna på Majvors skvaller.
I tre månader hade de träffats men aldrig sovit över hos varandra
Han kom sent på eftermiddagen och körde in i garaget, som hon bett honom. Då skulle Majvors nyfikna blickar inte kunna falla på den främmande bilen.
Hans famn var stor och kraftfull och hennes kropp blev varm i den. Men det var inte sommarens värme som fyllde den. Och hon tänkte att i dag var första dagen på tre långa år som hon kände sig som kvinna.
Visst hade Alice haft ett bra liv också innan hon träffat Johan. Speciellt när allt var klart efter skilsmässan. Björn hade varit sur men accepterat skilsmässan och barnen hade fullt upp med vänner och fritidsintressen. Dessutom bodde ju deras pappa bara två kvarter från hennes lägenhet.
Inte för att barnen ändå var hos honom så mycket. Han pendlade och jobbade natt och oregelbundna tider och hade velat att barnen bodde hos henne. I stället tillbringade de stora delar av sommarlovet hos honom.
Utom i år. I år hade han ju träffat Sonja och ville ha egentid. Väldigt mycket egentid … Lyckligtvis hade barnen sin fotbollsskola, ridlägret och tävlingssimningen och hade nog inte tänkt så mycket på det.
Men hon hade tänkt på det. Mycket. Speciellt sedan hon träffat Johan.
I tre månader hade de träffats men aldrig sovit över hos varandra. Han hade sin brors familj boende hos sig i villan tills deras nybyggda hus skulle bli klart. Och själv hade hon ju nu barnen nästan hela tiden.
Hon hade gjort det oförlåtliga
Den här helgen var ett andningshål, sedan hennes syster tagit hand om barnen. Det var en helg hon sett fram emot, med längtan och bävan. Äntligen skulle de få en natt tillsammans, Johan och hon. Deras första. Men barnen skulle komma dagen därpå och hon hade gjort det oförlåtliga.
Hon hade inte förberett dem. De visste ingenting om Johan. Allt hon sagt var att en god vän skulle finnas i sommarstugan när de kom på söndagen.
Hon tänkte på Lilly, som var tolv, och alltid kritiskt kommenterade sin mosters nye man. Och Olle som var åtta och älskade sin pappa över allt annat. Hur skulle de ta det, att det fanns en ny man i hennes liv? Skulle allt sluta i en katastrof?!
Hade Björn tänkt på samma sätt? Varit orolig att föra in Sonja i sitt liv? Knappast. En man kunde märkligt nog vara både pappa och man. För Alice att samtidigt vara mamma och kvinna var svårare.
De åt lunch ute på altanen. Sommaren doftade omkring dem och aldrig hade hon väl varit kärare. Efter maten gick de ner till sjön, badade i viken och promenerade sedan skogsstigen hem.
De satt i hammocken hela eftermiddagen och pratade. Om slumpen som förväxlat deras lunchtallrikar på restaurangen den där vårdagen. Och vissheten de båda genast känt att de träffat någon de inte skulle kunna leva utan. Och om stugan och trädgården och om Majvors nyfikenhet och vidskepelse. Sedan lagade de mat, drack vin till och skrattade åt hans misslyckade chokladmousse.
Sedan gick de och la sig. I vindsrummet mot trädgården, med fönstret öppet mot nattsvalkan.
Är allt som det ska?
Men det var också den enda svalka hon upplevde till långt efter midnatt. Hon var i hans famn, äntligen.
Varm och yr och lycklig kunde hon sedan inte somna. Men Johan sov och hon låg och såg på honom, och glädjen var så stor att den inte fick plats inom henne.
Hon tassade nerför trappan, ut på förstubron. Utan en tråd på kroppen. Svalkan var ljuvlig. Glädjen bubblade inom henne. Lyckan. Och hon skyndade ner i trädgården och vid den lilla fjärilsängen borta vid jordkällaren plockade hon famnen full med sina älsklingsblommor, blåklint. Sedan strosade hon runt i trädgården, njöt av månen och svalkan och stillheten och glädjen innan hon tyst tassade tillbaka in i huset.
De sov nästan ända till lunch. Sedan gick de ner och började duka. Snart skulle barnen vara där.
Vid halv tolv släppte hennes syster av barnen nere vid grinden och samtidigt skymtades Majvors rödprickiga klänning på stigen.
– Är allt som det ska? flämtade hon.
– Det är det, log Alice.
– Så du var inte sjuk eller så? Jag gick en runda för att leta efter katten i natt. Och jag har ju aldrig sett dig uppe så sent. I trädgården. Och utan en tråd på kroppen!
Det isade till i Alice. Lilly och Olle såg först på Majvor sedan på henne. Olle undrande och Lilly avvaktande. ”Snälla Majvor”, tänkte hon. ”Säg inget mer. Låt mig själv få berätta om Johan. Att han inte bara är en god vän.”
Skogsrået har nog lite oförtjänt dåligt rykte
Det hade alltså inte räckt med att Johan ställt in sin bil i garaget. Majvor måste ha sett honom göra det. Och, eftersom hon såg det som sin plikt att hålla reda på allt som hände i omgivningen, hade hon förstås kikat genom garagefönstret för att se om bilen stod kvar där över natten.
– Så du såg henne också! Vid tvåtiden?
Det var Johan som kommit ut på förstubron. Han hälsade på Majvor och barnen och vände sig sedan mot Majvor.
– Jag vaknade av månljus genom fönstret och när jag skulle dra ner rullgardinen såg jag henne. Det är ju inte så många som tror på henne nuförtiden. Men mina morföräldrar pratade ofta om henne.
Majvor stirrade på honom.
– Ja, skogsrået, förtydligade han. Först trodde jag det bara var nattdimmor …
– Nej, sa Majvor bestämt. Nog var det ett fruntimmer, alltid! Som plockade blåklint borta vid jordkällaren! Hade jag vetat att det var huldran hade jag satt fart hemåt ögonaböj. Hon kan ju vara riktigt otrevlig!
– Vem är skogsrået? undrade Olle och Johan satte sig ner på trappan och började berätta.
Att allt egentligen var sagor och sådant som folk förr i världen trodde på. Men att många fortfarande ibland funderade på om det kunde ligga någon sanning i det.
– Och skogsrået har nog lite oförtjänt dåligt rykte, sa han och log mot Majvor. Vild och vacker kunde hon visserligen förtrolla män att bli tokiga av kärlek till henne och spela folk många spratt, men hon skyddade också skogens djur, väckte kolare när kolmilan brann och hjälpte fäbodflickor med boskapen.
– Huldran? Här? utbrast Majvor. Varför i all världen …
– Hon kanske älskar blåklint? föreslog Johan allvarligt.
– Hon verkar ju snäll, sa Olle bestämt. Vet du något om troll också?
– Massor, log Johan. Min morfar visste allt om troll. Jag kan berätta vid lunchen.
Det var en sak jag glömde berätta
Lilly drog lite på munnen åt sin lillebrors iver men hon hade ett uttryck av nådigt gillande över ansiktet som gjorde Alice glad. Lilly tyckte om Johan. Precis som Olle.
Och Majvor skulle nu inte behöva ränna trakten runt och berätta om Alices nattliga äventyr. I stället skulle hon nog låsa dörren ett extra varv framöver, med tanke på skogsrået.
Hon följde Johan och barnen in, där de dukat för lunchen, och hon tänkte att det var väl för tursamt att Majvor inte stigit in i köket och sett den stora blåklintsbuketten mitt på bordet …
Hon log när hon såg den. Skogsrået … ja, i Johans närhet kände hon sig faktiskt nästan som ett skogsrå.
Han ställde fram maten på bordet och medan ungarna tvättade händerna i badrummet kom han helt nära henne och viskade leende i hennes öra:
– Det var en sak jag glömde berätta om skogsrået. Om man blir förälskad i henne behåller hon ens hjärta för alltid …
