Novell: Studenpresenten till dottern gjorde henne både glad och orolig

Eva blev stående. Hon strök ömt över den blå klänningen. Helt ofattbart, en blå studentklänning. Tyget var blankt och kändes svalt vid hennes beröring. Klänningen var underbar, söt och samtidigt ungdomligt tuff. Den hängde ordentligt på en galge och nedanför stod skorna. Miniväskan låg på sängen bredvid de nya underkläderna. Dagen skulle bli riktigt varm så jackan skulle inte behövas förrän framåt kvällen.

Angelica skulle hinna titta in här hemma innan hon skulle vidare med sina studentvänner till festlokalen där de skulle fira natten lång. När hon kom för att hämta sin jacka så skulle hon få kuvertet. Den oväntade presenten som Eva visste skulle göra henne överlycklig. Kuvertet, presenten, som gjorde Eva glad men också lite orolig. Vad skulle Angelica säga?

Fina, underbara Angelica. Eva stod orörlig och lät minnena skölja över sig. Hennes egen älskade lilla flicka, hennes student. Eva slöt ögonen och mindes den ljuvliga babydoften. Hennes händer mindes den lena babyhuden, det lilla fjuniga huvudet. Hur hade tiden kunnat gå så fort?

Eva skulle göra allt för att Angelica skulle få ett enklare vuxenliv än det hon själv hade haft. Hon skulle stötta, uppmuntra och varsamt finnas i Angelicas liv. Hon skulle alltid känna att vad som än hände så kunde hon lita på Eva, sin mamma.

De hade tagit sig fram till den här dagen trots så många svårigheter. Ekonomiskt hade det varit ansträngt. Barnbidrag, second hand, bostadsbidrag och röda lappar på Ica hade hjälpt till att få livet att rulla på ändå. När Angelica var liten hade hon ärvt kläder och fått leksaker av grannfamiljer, och aldrig riktigt förstått hur andra barn hade det.

Det hade blivit svårare när hon närmade sig tonåren, men trots det hade Angelica sällan klagat eller ens nämnt att hon inte fick det hennes kompisar fick. När Eva fick städjobbet blev hon överlycklig, nu hade hon ett arbete, lägenhet och sin Angelica. Lönen skulle inte räcka till mycket, men de skulle klara det viktigaste.

Hon hade ju blivit en mästarinna på att hitta bra priser i butik, och hon kunde ordna så att de fick riktigt bra att äta varje dag, trots att hon behövde tänka på varje litet inköp. Eva sände ett stort, tyst tack till skolan och luncherna som barnen fick, då visste hon att Angelica åt näringsrik mat åtminstone en gång varje dag.

Angelica hade tidigt börjat göra allt vad hon kunde för att tjäna lite egna pengar. Hon hade klippt gräsmattor, suttit barnvakt och under årens lopp gått miltals på hundpromenader, och alla pengar hon tjänade hade hon använt förnuftigt. Hon hade aldrig slösat en enda krona på impulsinköp, allt hon köpte var noga planerat.

Myrorna och Erikshjälpen hade varit Angelicas affärer. Där hade hon själv kunnat handla sina kläder, och någon enstaka gång hade hon sparat så att hon kunde följa med sina kompisar på bio.

Men visst hade det varit lättare när Angelica var liten. Hon hade inte sett skillnad på ärvda och nya kläder och hon hade aldrig riktigt sett att presentdockorna redan var använda. De hade skapat sina egna traditioner på födelsedagar och jular.

Födelsedagarna hade alltid firats med pannkakstårta, det hade varit gott och sett festligt ut. Angelica hade alltid känt sig firad och uppvaktad, och hon hade varit glad och nöjd för sina små presenter. Men trots att allt hade fungerat bra för dem så hade Eva ständigt ett dåligt samvete för att hon inte hade kunnat göra mer för sin flicka.

När Eva tänkte på det som hände den där dagen blev hon varm och kall om vartannat. Hon hade gått förbi spelavdelningen på Ica och hennes blick hade dragits till skyltarna med texterna om jättevinster: Lotto, bingolotter, Eurojackpot, trav, fotboll, satsa lite, vinn mycket.

Hon hade aldrig skrapat en trisslott. Betala 30 kronor för en liten papperslapp? Nej, hellre då några tomater, eller något annat nyttigt. Men nu kunde hon inte stå emot, hon drogs som av en magnet fram till kassan.

– En trisslott, tack!

Förfärad hörde hon sig själv uttala orden, men inom sig hörde hon bara nej, nej, nej! Men nu var det gjort, hon skulle skrapa lotten i hemlighet och hon skulle aldrig berätta för Angelica vad hon hade gjort. Hon hade slösat bort pengar just nu när hon behövde varje krona till Angelicas studentdag.

– Javisst! Lycka till! Hoppas att du vinner storkovan, skrattade expediten och räckte fram lotten.

Hon verkade inte alls förvånad över det lilla köpet.

Eva satte sig vid köksbordet, tog fram lotten och läste noggrant på den. ”Skrapa här” stod det, och på ett annat ställe stod det ”Får ej skrapas”. Tre lika skulle man ha. Eva tog fram en gammal knapp att skrapa med. Hennes hjärta nästan stannade då hon skrapade fram den tredje rutan med den ofattbart svindlande summan av 5 000 kronor.

Trots att Angelica blivit medveten om att de inte levde på samma sätt som klasskamraterna, tjatade hon aldrig, hon visste att de inte hade pengar till något extra. Angelica lärde sig att själv sy, lägga upp, ändra och piffa till sina kläder. Men pengar behövdes alltid.

Många gånger avstod Eva själv från sin lunch för att Angelica skulle ha med matsäck när de hade utflykter i skolan. Hon hade själv länge behövt en ny vinterjacka, men pengarna hade inte funnits. Värst var tiden innan sommarloven. Insamling till fröknarna, en tårta till avslutningsfikat ute på skolgården, något somrigt att ta på sig. Dessutom blev matkontot större när det var lov och de båda måste äta alla måltider hemma.

Eva hade träffat Kennet tidigt och hon var bara 18 år när hon upptäckte att hon väntade barn. Hon hade tänkt plugga vidare men nu kom en baby. Eva var överlycklig. Utbildning kunde hon ordna senare om det behövdes, men vad skulle hon ha en utbildning till egentligen, hon hade ju Kennet som skulle försörja sin lilla familj.

Hon hade drömt om hur fint de skulle få det, Kennet, hon och barnet. De skulle skaffa sig en lägenhet och köpa nya möbler. De skulle köpa en fin vagn till babyn, och Eva skulle sticka och sy små söta babykläder. På söndagarna skulle de promenera med babyn i parken och så skulle de äta en glass vid glasskiosken. Livet kändes så enkelt.

Nu bodde Kennet på andra sidan stan och de träffades aldrig. Det visade sig att han inte alls hade haft samma framtidsdrömmar som hon. Han hade försvunnit ur deras liv ganska snabbt när det visade sig att han skulle bli pappa, och nuförtiden hörde han aldrig av sig.

När Angelica var liten visste hon knappt att hon hade en pappa, och att han faktiskt bodde ganska nära. Efter en tid började Eva tycka att det ändå var ganska skönt att han var borta ur deras liv. Han behövdes inte, de klarade sig bra utan honom.

Och nu var studentdagen här. Eva skulle själv ta emot sin student ute på skolgården. Hon skulle hänga en ros i blågula band runt halsen på henne, och de skulle skratta och gråta av lycka tillsammans. Angelica skulle åka på ett lastbilsflak tillsammans med sina klasskamrater, de skulle skråla och sjunga sig hesa, och Eva skulle stå på trottoaren tillsammans med andra föräldrar och de skulle säga:

– Tänk så fort det har gått …

Framåt kvällskvisten skulle Angelica titta in därhemma för att äta en bit pannkakstårta och då skulle Eva uppvakta henne med kuvertet. I det skulle det finnas ett textat kort: Till min egen älskade student från Mamma, och i kuvertet skulle det också ligga fyra ovikta femhundrakronorssedlar.

Eva njöt av tankarna på att få se Angelicas glada och förvånade ansikte när hon fick en så stor och oväntad present. Resten av trissvinsten skulle de tillsammans använda till något roligt.

Inte en enda krona skulle gå till matkassan, nej, för första gången skulle de göra något riktigt, riktigt roligt och kanske en aning slösaktigt!

Eva slöt ögonen och log för sig själv. Hon hade gjort det, hon hade klarat av det. Nu var Angelica hennes egen älskade student. Men någon ny trisslott, det tänkte hon aldrig mer köpa!