Novell: Cecilia var inte den sortens kvinna som hon önskat till sin son

Wilma öppnade fönstret och lät den ljumma majluften fylla köket och vädra ut bakdoften. Hon hade bakat hela kvällen i går och hela förmiddagen i dag. Bullar, vetelängder, mazariner, kokoskakor, syltkakor och biskvier. Det var mors dag på söndag och hon visste att hennes son Palle älskade hembakta kakor.

Hans flickvän Cecilia bakade aldrig och hon hade flera gånger sagt att bakverk var inget för henne. Hon höll sträng diet och ville inte äta onyttigt. Wilmas kakor avstod hon varje gång de var på besök för att det var för många kalorier. Första gången de var på besök blev Wilma ledsen men nu hade hon vant sig.

Cecilia var inte den sortens kvinna som Wilma önskat till sin son. Hon hade hoppats på en mer hemvävd person som älskade att laga mat och baka precis som hon själv. Men kärleken var blind.

Palle hade träffat Cecilia på en fest och tydligen hade han blivit förblindad av kärlek. Hon var väldigt vacker med sitt blonda långa hår och trådsmala kropp. Alltid perfekt. Nästan för perfekt.

Wilma misstänkte att hon aldrig skulle vilja bilda familj och förstöra sin fina figur. Det gjorde henne sorgsen, för Palle älskade barn och skulle blivit en underbar far.

Wilma suckade och började diska de tråkiga plåtarna. Hon älskade att baka. Det hade hon gjort hela sitt liv. När Mårten levde hade han alltid berömt henne för hennes goda syltkakor. De var hans favorit.

Wilma saknade honom. Nu fanns han inte hos henne men mors dag var ju hennes dag. Det var en dag för alla mödrar, att få uppmärksamhet och kärlek från sina barn.

Wilma mindes den dagen hon födde Palle. Han var efterlängtad. Både hon och Mårten hade nästan gett upp. De ville så gärna ha ett barn. De var båda lärare och jobbade med barn hela dagarna men drömmen var att få bli föräldrar.

Wilma hade legat och sovit när hon vaknade av att vattnet gått. Hon väckte Mårten och de tog en taxi till sjukhuset. Födseln var okomplicerad, Palle föddes tidigt på morgonen och skrek som en stucken gris. Han var den finaste baby hon någonsin sett med sina små mörka fjun på huvudet.

Wilma hade varit ledig ett helt år från skolan och hennes nya roll som mamma var den viktigaste i livet.

Palle var ett älskat barn. Både Wilma och Mårten skämde bort honom med allt han pekade på. Han var ordentlig och omtyckt i skolan.

Hans stora intresse var sport och han tränade både fotboll och ishockey som barn. Mårten följde alltid med på träningarna och Wilma var där på matcherna. Hon var så stolt när han kom hem med alla sina pokaler.

Wilma hade hoppats att Palle också skulle studera till lärare, men det hade han inte gjort. Han valde en annan bana och flyttade till Lund för att studera juridik.

Det blev en ny fas i livet för Wilma att inte få träffa sin älskade son varje dag. Han kom i alla fall hem var och varannan helg, och då var det fest. Hon lagade hans älsklingsrätt kalops och bakade kokoskakor som var Palles favoritkaka.

Wilma var ingen hönsmamma, men hon ville att hennes son skulle få ett underbart liv. Ett lika lyckligt liv som hon fått med Mårten. Så när han första gången presenterade Cecilia för henne och Mårten blev hon besviken. Hon tyckte inte alls om Palles fästmö. Hon verkade kall och ytlig. Inte alls en sådan kvinna som Palle skulle fått.

Wilma försökte få Palle att inse sitt misstag, men han såg bara på Cecilia med kärlek. Till slut gav Wilma upp. Hon var tvungen att acceptera sin blivande sonhustru även om hon inte tyckte om henne.

När de träffades hade de inget att prata om heller. Cecilia var bara intresserad av mode och skönhet. Wilma hade helt andra intressen förutom att baka och laga mat läste hon mycket och sydde både gardiner och kläder när Palle var liten.

Hon tyckte att Cecilia var ett tomt vackert skal.

Hon suckade.

I morgon skulle hon tvingas stå ut med att kallprata med henne igen. Det var ju mors dag och hon hoppades att Cecilia kanske inte skulle komma med. Men Wilma visste att Cecilias mamma var konstnär och bodde på franska rivieran så Cecilia skulle väl knappast resa dit för att gratulera henne.

Wilma stoppade in kakorna i plastburkar, bryggde sig en kopp kaffe och provsmakade allt hon bakat. Det smakade ljuvligt. Hon såg att häggen stod i blom och tänkte på torpet som hon och Mårten köpt som nygifta. Det var snart dags att åka dit och storstäda.

Hon önskade att Palle och Cecilia hade haft ett större intresse för torpet. De hade varit där en gång, men Cecilia hade bara rynkat på näsan och hoppat högt när en liten groda landade på hennes fina märkesskor. Hon var väl van vid franska rivieran.

Mobiltelefonen ringde. Det var Palle.

– Hej mamma! Säg att du bakat kokoskakor till mig, som jag längtat efter hela våren.

Wilma skrattade och hennes hjärta blev varmt av kärlek.

– Älskade son, du ska få äta hur många kokoskakor som helst. Din pappas favoritkakor finns också.

– Syltkakor, eller hur?

– Ja, han älskade dem. Synd att inte Cecilia har en favoritkaka som jag kan baka.

Hon bet sig i läppen och det blev tyst i luren. Hon visste att Palle var känslig när det gällde Cecilia. Han ville inte att hon skulle tala negativt om henne.

– Hon kommer inte med i morgon så du behöver inte bekymra dig om det.

Han lät kort på rösten.

– Va?

Wilma hade önskat att hon inte skulle komma men hon ville inte att Palle ­skulle vara ledsen. Tänk om det tagit slut mellan dem?

Wilma blev nyfiken.

– Är hon hos sin mamma på franska rivieran?

– Nej, vi har gjort slut. Eller rättare sagt hon gjorde slut. Jag var väl inte tillräckligt spännande.

Wilma ville skrika av glädje men insåg att det skulle göra saken ännu värre.

– Du hittar någon som uppskattar dig för den du är. Du var för bra för Cecilia men det förstod du inte själv.

– Så det blir bara du och jag i morgon, mamma. Det är väl ok?

– Det blir underbart. Du ska få kalops och inlagda rödbetor och sedan fikar vi hela eftermiddagen. Ska jag baka en tårta, eller tar du med dig en som du brukar?

– Tårta fixar jag. Det är ju din dag, lilla mamma. Vad önskar du dig?

– Åh, bara att du kommer och vi kanske kan ta en tur till torpet och titta till det. Nu kanske du vill komma lite oftare till torpet när inte Cecilia är med i bilden längre. Hon trivdes ju inte så bra ute i skogen som hon sa.

Palle skrattade.

– Erkänn att du inte är direkt ledsen?

Wilma kunde knappt dölja sin glädje men svarade ändå diplomatiskt.

– Hade det varit meningen hade ni nog varit gifta nu. Det var nog bäst det som skedde.

– Det ska bli kul åka till torpet. Jag tar med mitt metspö så kanske jag kan meta lite.

– Gör det så packar jag en fikakorg. Så mysigt vi ska ha.

Wilma kände sig nästan euforisk. Hon skulle få en heldag med Palle och det skulle bli den bästa mors dag på länge. Bara de två.

Wilma vaknade av att solen sken in i hennes sovrum. Det skulle bli en vacker dag i torpet. Hon klädde sig i en grön sommarklänning med skärp. Wilma ville vara fin när Palle kom på besök. Han skulle inte behöva skämmas över henne.

Hon använde nästan inget smink trots att Cecilia överöst henne med läppstift, mascara och olika krämer. Hon brukade bara smeta på lite rosa läppstift vid högtidliga tillfällen, och det var det ju i dag.

Wilma nynnade glatt medan hon rörde i kalopsgrytan. Det doftade ljuvligt. Hon dukade och snart hörde hon steg i trapphuset. Det måste vara Palle. Hon öppnade och där stod han med en stor bukett blommor och en tårtkartong.

– Grattis på mors dag, världens bästa mor.

– Tack Palle, världens bästa son. Kom in, kalopsen väntar på dig.

– Åh, vad gott det ska bli. Min mage kurrar. Jag lämnade metspöet i bilen. Vi tar väl en runda till torpet efter maten så kan vi fika där. Det blir väl bra?

Palle berömde hennes kalops och Wilma var så nöjd med livet att hon bara ville ropa rakt ut: Tack för att Cecilia gjorde slut så jag fick Palle för mig själv på mors dag.

De packade in kakor och tårta och for ut till det lilla torpet som låg vid en skogssjö i närheten av stan. Wilma andades in den söta doften av hägg och plockade en bukett att ta med sig till lägenheten. Det var lite instängt men allt var rent och välstädat.

De satte sig ute i trädgården. Wilma la stolt upp alla sorters kakor på ett blommigt kakfat med rosa blommor. Hon bryggde kaffe och gick ut i trädgården. Då såg hon Palle sitta och klappa en liten randig kattunge.

– Titta, den kom och strök sig mot mina ben. Har den rymt från någon av grannarna?

– Det kanske är de nya grannarna som har katt. Oskarssons sålde ju sin stuga i höstas till ett äldre par men jag träffade dem aldrig. En sådan gullunge skulle jag vilja ha som sällskap i min lägenhet.

Palle tittade på henne och log.

– Vill du ha en katt mamma? Det skulle ju faktiskt vara ett litet sällskap när jag inte är hos dig. Kissen, du ser ut som en liten prinsessa. Ska vi kalla dig Sessan?

– Rosie, är det här du gömmer dig! En ung kvinna med blont hår i flätor och snickarbyxor kom fram till dem.

– En av våra små kattungar har visst hittat ett nytt hem. Magdalena heter jag och är er nya granne.

Hon log och två smilgropar syntes i hennes runda kinder. Wilma tyckte genast om henne. Hon var Cecilias totala motsats.

– Mina morföräldrar har köpt Oskarssons hus och jag kommer att vara här mycket i sommar med mina tvillingar. Hon vände sig om och bakom henne kom två små lintottar med varsin kattunge i famnen.

– Vi har hittat rymlingen. Rosie har hittat ett nytt hem hos våra grannar.

– Vad kul, vill ni ha vår kattunge? frågade en av de små pojkarna.

Wilma höll det lilla knytet i famnen och strök den varma darrande kroppen och log mot Magdalena:

– Jag vill gärna ge Rosie ett nytt hem. Hon tittade på Palle som nickade mot henne.

– Då säger vi det, sa Magdalena. Rosie har fått ett nytt hem, pojkar.

– Vi ska fika nu, vill ni ha? frågade Wilma och tittade på Magdalena. Det finns både bullar och kakor.

– Åh, vad gott. Mormor bakar också. Det är så gott med hembakat. Jag brukar bara baka bullar och sockerkakor ibland.

Wilma tyckte nu ännu bättre om Magdalena. Detta var en kvinnan som skulle passa Palle. Hon tittade på sin son och såg att han redan hade blivit populär hos de små pojkarna.

– Syltkakor är min favoritkaka, sa Magdalena och tog ett stort bett.

Wilma såg hur Palle visade pojkarna sitt metspö och frågade om de ville följa med och fiska.

– Får vi det, mamma?

– Visst, du håller koll på dem så de inte faller i vattnet va?

Hon tittade på Palle.

– Så klart, jag ska skydda dem med mitt liv.

Wilma kände sig nöjd. Här satt hon nu med en kattunge i famnen och en underbar ung kvinna som dessutom älskade hennes syltkakor medan Palle var och fiskade med hennes båda söner.

Wilma hade fått allt hon önskade på mors dag.