Åsa är inte på jättebra humör. Hon har en märklig känsla av att ha blivit åsidosatt, men hon kan ju inte klandra någon. Sonen Erik är förstås tvungen att prioritera sitt nya jobb högre än deras söndagslunch.
Åsa stängde altandörren. Det var vår och milt i luften så den hade fått stå öppen medan hon drog dammsugaren genom huset. Men än var det inte jättevarmt ute, märkte hon nu när hon inte längre sprang runt och städade. Hon rättade till gardinen och sneglade på klockan på väggen. Nu skulle han snart vara här. Som hon gladde sig över att få träffa honom!
Fram tills för ett par månader sedan hade hon ätit söndagslunch med sin son varje vecka. Det var en överenskommelse de hade haft sedan han flyttade hemifrån för flera år sedan.
Det enda som kunde få dem att ställa in var sjukdom och det hade inte hänt många gånger under de tio år som passerat. Inte förrän nyligen.
Det var hans nya jobb som var boven, det visste hon. Hon var ju också mycket stolt över honom. Att ha blivit hotellchef vid bara trettiotvå års ålder var imponerande.
Hon kunde inte låta bli att skryta till höger och vänster om sin son. Hon gladde sig så åt han framgång. Det var också plåster på såren när han blev tvungen att ställa in deras söndagslunch som han hade gjort titt som tätt den senaste tiden.
Men det skulle hon inte tänka på nu, för i dag skulle han komma. Hennes ljus i livet och stora stolthet.
Hon gick ut i köket och tittade till lasagnen. Erik älskade hennes lasagne och nu hade hon lagat en som skulle räcka till söndagslunch i veckor framöver. Den var nästan klar och det var perfekt tajming för han skulle komma om tio minuter.
Det var något annorlunda med honom. Det såg hon i samma sekund som han klev genom dörren. Han hade liksom blivit, ja, vad skulle hon kalla det? Större? Han tog mer plats än han brukade. Verkade mer självsäker. Mer robust. Vuxen, kanske?
– Hej min älskling, vad härligt att se dig, log hon och ville ta hans jacka för att hänga upp den.
– Hej mamma, sa han och gav henne en snabb puss på kinden innan han själv slängde jackan över en stol.
– Vilken härlig doft! Lasagne? fortsatte han med en förväntansfull blick ut mot köket.
– Precis, jag har just tagit den ur ugnen. Kom in, kom in.
Han hade gått från pojke till man på bara tre månader
Hon lät honom gå först och fick återigen känslan av han hade vuxit. Hade blivit bredare över axlarna. Det måste ju vara allt ansvar han hade fått i samband med det nya jobbet. Att det kunde ses på hans hållning, sa något om betydelsen av hans ställning. Han hade gått från pojke till man på bara tre månader.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa hon en timme senare och reste sig från matbordet.
Hon grep efter hans tallrik för att sätta den i sin egen. Erik reste sig också.
– Mamma, jag måste tyvärr hoppa över kaffet idag. Jag ska vidare.
Han såg stressat på sin klocka. Åsa rynkade pannan och såg besviket på honom.
– Men det är ju söndag, älskling, sa hon hjälplöst.
– Ja, men du vet. I hotellbranschen är man aldrig ledig. Och speciellt inte på helgerna.
Han ryckte beklagande på axlarna och gav henne det där leendet, som hon aldrig hade kunnat motstå.
– Nä men, då så, sa hon och satte ner tallrikarna igen.
– Jag kan hjälpa dig med den där, sa han och ville bära ut ugnsformen.
– Nej, låt den bara stå. Jag har ändå inget annat för mig, svarade hon.
Det lät lite bittert, men det hade inte varit hennes avsikt för det sista hon ville var att hennes son gick ut genom dörren med dåligt samvete. Men Erik hade förstås uppfattat den lite beska tonen.
– Åh mamma, sa han med en suck och la huvudet på sned.
– Förlåt, sa hon. Det var inte så jag menade. Det var ingen kritik. Självklart ska du gå när du måste. Se så, iväg med dig!
Hon gick före honom mot dörren. Precis när han skulle gå ut, vände han sig mot henne.
– Du, öhh…
– Ja, svarade hon med frågande blick.
– Äsch, det var inget.
Han blev tyst igen. Tvekade. Hans blick flackade, men så slog han plötsligt handen i dörrkarmen.
– Nej, det var inget!
Hon hade en stark lust att fråga honom vad han hade tänkt säga, men hon vågade inte. Hon ville inte pressa honom.
– Ses vi nästa söndag? frågade hon istället.
– Ja, det räknar jag med. Men öh … jag ringer i veckan, inte sant?
– Jo, det vore fint, sa hon även om det högg till i henne över att han inte bara svarade ja med en gång.
Åsa var inte på jättebra humör när hon dukade av efter lunchen. Hon hade en märklig känsla av att ha blivit åsidosatt, men hon kunde ju inte klandra någon. Erik var förstås tvungen att prioritera sitt nya jobb högre än deras söndagslunch. Det var bara svårt att smälta. Svårt att låtsas som om det inte gjorde något att han bara avsatte en timme när de inte hade setts på flera veckor.
– Kanske skulle du prova att vidga dina egna vyer, hade hennes syster sagt till henne en gång för några år sedan.
Kommentaren hade fällts en dag när hon hade berättat om den examen, som Erik just hade fått toppbetyg i. Hon hade blivit sur på Eva. Riktigt sur. De pratade inte på tre månader efter det, men till slut sopade de det under mattan och fortsatte som om inget hade hänt.
Nu dök orden upp igen. ”Kanske skulle du prova att vidga dina egna vyer”. Det sved inombords. Möjligen för att det låg något i det.
Hon gick till jobbet varje dag och hon hade rara kollegor som hon hade trevligt med fyrtio timmar i veckan. Men så snart det blev helg, hade hon bara sig själv. Ja, och trädgården och huset. Och sin syster på telefon. Då och då pratade hon med grannen över häcken. Men oftast bara kallprat.
Det var ju inte så att hon inte tyckte om människor. Det hade bara blivit så. Hon hade alltid varit ensam med Erik och hon hade gett honom allt. Precis allt, för att han skulle veta hur älskad han var. Det hade inte varit något offer från hennes sida. Det fanns ingen i världen hon hellre ville vara med än honom. Men nu var han ju vuxen, så …
Hon sköt ifrån sig känslan av ensamhet och startade diskmaskinen. Det var fortfarande många ljusa timmar kvar av eftermiddagen och dem kunde hon ju ägna åt att rensa bort det första späda ogräset.
På onsdagen ringde Erik precis som han sagt.
– Hej mamma, jag kommer på söndag och jag tar med en överraskning.
Eriks röst lät glad och uppspelt.
– En överraskning, sa Åsa. Vad är det?
– Bra försök. Om jag berättar blir det ju ingen överraskning. Eller hur?
Hon log.
– Då nöjer jag mig med att glädjas.
– Det kan du också … Hoppas jag.
Anade hon en smula osäkerhet i den korta pausen han gjorde? Nej, strunt.
– Vilken tid kan jag räkna med att se dig?
– Klockan tolv som vanligt.
– Och är du ledig tillräckligt länge för en kopp kaffe också?
– Mamma! utbrast han sårat.
– Förlåt, det var ingen pik. Jag ville bara veta om jag ska baka en kaka till kaffet.
– Det får du gärna göra! Kanske den där läckra brownien? Men utan valnötter.
– Utan valnötter? Du brukar ju älska valnötter.
– Ja, men jag kan tänka mig att smaka den utan.
Åsa rynkade pannan. Det här blev mer och mer mystiskt. Nå väl. Hon skakade på huvudet. Det spelade ingen roll. Hon kunde göra sin brownie utan valnötter.
Och även om det bara var onsdag idag, började hon redan planera vad de mer skulle äta på söndag.
Söndagen km och det ringde på dörrklockan prick klockan 12. Han var minsann punktlig, hennes Erik. Det hade hon uppfostrat honom att vara.
– Hej mamma! ljöd Eriks röst genom dörren innan hon själv nådde fram.
– Hej, ropade hon från köket och knöt upp förklädet.
Hon skulle precis lägga ifrån sig det på köksbordet när hon stannade mitt i rörelsen. Hörde hon en röst till ute i hallen? En flickröst?
Förvirrat och undrande rättade hon till håret och gick ut i hallen. Där stod en söt, ung tjej brevid Erik.
– Hej mamma, det här är Emma, sa Erik med ett leende som var på samma gång generat, stolt och en smula avvaktande. Och det här är min mamma, sa han till flickan.
Åsa hoppades att hennes ansiktsuttryck inte avslöjade att hon kände sig obehagligt överraskad. Hon skyndade att samla sig och tog den unga kvinnans framsträckta hand.
– Hej, jag heter Åsa. Välkommen! sa hon och flyttade blicken till Erik. Det var en riktig överraskning!
Hon försökte le för att skyla över att hon egentligen inte tyckte att det var särskilt kul. Det var helt okej att Erik hade skaffat en flickvän. Självklart var det det. Men kunde han inte ha förberett henne på det? Det var inte den slags överraskning hon hade väntat sig. Och nu hade det dykt upp två personer. Gud visste, om maten skulle räcka.
– Ja men, kom in, sa hon och gick lite stelt i förväg in i vardagsrummet.
– Jag dukar till en till, sa Erik och försvann ut i köket.
Åsa och Emma stod ensamma kvar och såg lite avvaktande på varandra.
– Har ni känt varandra längre? frågade Åsa till slut.
– Nästan tre månader.
– Du arbetar kanske också på hotellet?
– Nej, nej, jag är sjuksköterska.
Det började så smått gå upp för henne att Erik hade ljugit
Det började så smått gå upp för Åsa att Erik nog hade ljugit för henne alla de gånger han hade ställt in deras söndagsluncher för att han skulle ”arbeta”. Det gjorde det inte direkt lättare för henne att ta emot flickan med öppna armar. Det var så klart inte hennes fel. Men ändå. Erik hade aldrig ljugit för henne tidigare. Trodde hon i alla fall. Men det kanske han hade?
På ett eller annat sätt lyckades de ta sig igenom lunchen och kaffet med en hyfsat god stämning. Emma var nötallergiker, det var därför det inte fick vara valnötter i brownien. Men hon var ju trevlig. Det var inget fel på henne.
Det var Åsa själv som det var något galet med, för hon kunde inte släppa tanken på att Erik hade ljugit för henne under så lång tid. Hon höll god min så länge de var kvar. Först när hon sent på eftermiddagen såg dem vandra ner längs trädgårdsgången, tätt omslingrade, gav hon utlopp för sina frustrationer.
– Åhhh, Erik, suckade hon ilsket.
Hon var faktiskt lite arg på honom. Varför hade han hållit Emma hemlig för henne? Hade hon inte alltid stöttat honom i allt han tog sig för? Visst hade hon väl det. Det fanns ingen anledning att dölja något. Han kunde berätta allt för henne, det visste han mycket väl.
Telefonen ringde och hon svarade. Det var Eva.
– Stör jag? frågade hennes syster?
– Nej, nej. Jag har precis sagt hejdå till Erik … och hans flickvän, la hon till efter en kort betänketid.
– Har Erik skaffat flickvän? Det var något nytt.
– Tja, det vet jag inte. Han har ju åldern inne.
– Vem är hon? Vad heter hon?
– Hon heter Emma. Jag vet inte så mycket mer. Jo, hon är sjuksköterska.
– Är hon trevlig?
– Ja. Verkligen.
– Du låter inte helt övertygad.
– Jo, jo. Jag har bara träffat henne en gång. I dag faktiskt. De har precis gått.
– Är du okej. Du låter lite … lite sur.
– Nej, nej. Jag är inte ett dugg sur. Allt är bra.
Hon skyndade sig att leda in samtalet på något annat och ett par minuter senare ursäktade hon sig med att hon hade en del att stryka.
De la på och Åsa gick in i vardagsrummet, där hon damp ner i fåtöljen och blev sittande. Stumt stirrande framför sig.
Det blev måndag och Åsa satt som vanligt tillsammans med kollegorna i personalmatsalen. Alla hade lunchlåda med rester från helgens middagar.
– Ihh, jag gläder mig så åt vår resa i helgen sa Inger tvärs över bordet.
– Jag också, sa Yvonne och sträckte sig efter en servett.
– Tror ni att ni får sålt något? frågade Anja.
– Ja, för tusan. Det är årets första loppis och det brukar komma jättemycket folk. Och om vi inte säljer något, så strunt samma. Bara sammankomsten och festen för alla på lördag kväll är resan värd.
– Ibland längtar jag tills mina ungar är så stora att jag kan lämna skutan, suckade Anja.
De andra skrattade. Åsa sa inget.
– Men om sex, sju år följer jag med, sa Anja.
– Du är välkommen.
Åsa visste inte själv vad som flög i henne. Plötsligt kom det bara ur munnen på henne:
– Finns det plats för en till i ert stånd?
Hon kunde lika gärna ha släppt en bomb. Hennes tre kollegor stirrade på henne som om hon var från vettet.
– Du? frågade Inger som var den första som samlade sig. Vill du följa med?
– Ja, alltså … Kanske. Om det går bra.
Hon såg lite generat från den ena till den andra.
– Ja, självklart går det bra, utbrast Yvonne. Vi kan klämma ihop oss lite. Men har du något att sälja?
– Jag har lite kläder, och lite olika saker, svarade Åsa för sedan Eriks och Emmas besök för tre veckor sedan hade hon inte ordnat några fler söndagsluncher. De två senaste helgerna hade hon istället använt till att gå igenom skåp och lådor, och inte minst Eriks rum, som under årens lopp utvecklats till lite av ett förvaringsrum.
– Men hur går det med din söndagslunch med sonen? frågade Inger.Åsa ryckte på axlarna och log.
– Han har skaffat flickvän, så jag ser inte så mycket av honom nuförtiden.
Jag tror det är på tiden att jag får … vidga mina vyer
Hon uppfattade en glimt av medlidande i de andras blickar så hon log brett och fortsatte.
– Ni ska inte tycka synd om mig. Jag tror det är på tiden att jag får … vidga mina egna vyer.
Yvonne som satt bredvid och var den som var mest rättfram av dem alla slog henne på axeln och log.
– Det har vi väntat på i tio år att du ska säga. Minst. Välkommen till de nya tiderna. Jag ringer till Ulf och säger att vi ska ha ett bord till i vårt stånd. Och ett extra kuvert till festen på kvällen.
Åsa sträckte på sig. Hon log. Och kände sig varm och glad inombords. Det skulle nog bli bra alltihop. Erik var flygfärdig och på väg ut i världen.
Och hon själv … ja, hon hade nog en del att ta igen. Hon började faktiskt glädja sig åt att komma igång.
