Hennes son hade tagit ett felaktigt beslut – nu behövde hon göra något åt det

Inger hörde ljud från tvättstugan och förstod att Carl kommit hem. Normalt sett skulle hon ha rest sig och börjat skala potatis, men det här var ingen normal situation. Hon blev sittande, orörlig, och bara stirrade på sonen Sebastian som satt mitt emot henne vid köksbordet.

Carl stannade upp i dörrhålet med en frågande blick.

– Vad händer här?

Hans fråga, eller kanske bara ljudet av hans röst, fick Inger att samla sig. Hon drog ett djupt andetag innan hon långsamt reste sig.

– Sebastian har något att berätta för dig, sa hon tonlöst och gick bort för att hämta en kopp kaffe till Carl.

Hon ignorerade det bönfallande uttrycket i Sebastians ögon. Det betydde att han ville att hon skulle berätta, men det kunde han glömma. Detta fick han själv säga till sin far. Hon varken ville eller kunde vara ett förmildrande mellanled här. Hon var alltför arg, ledsen och besviken för att stå upp för sin son, något som hon annars alltid gjorde.

Han var ju deras enda barn, och de hade fått honom sent i livet. Andra, däribland hennes syster, hade ofta sagt att de, i egenskap av två halvgamla föräldrar till ett ensambarn, skämde bort honom alldeles för mycket.

Det hade Inger själv aldrig tidigare hållit med om. Men just nu tyckte hon att sonen uppförde sig riktigt bortskämt. Och dumt.

Carl slog sig ner på stolen som hon just lämnat. Inger satte kaffekoppen framför honom och ställde sig bredvid, med armarna i kors.

– Vad har hänt? frågade Carl med blicken fäst på Sebastian.

Sonen tittade ner i bordet och fumlade lite med duken.

– Har någon dött? frågade Carl, den här gången lite mer uppfordrande.

Sebastian suckade tungt.

– Nej. Det är …

Han avbröt sig igen och tittade hjälpsökande på sin mor, men det hade han ingenting för.

– Mia är gravid, lyckades han till slut få ur sig.

Ett leende var på väg att inta Carls läppar, men stelnade i nästa ögonblick.

– Och jag vill inte ha barn. Inte nu, tillade Sebastian med en nästan trotsig glimt i ögonen.

Carl rynkade pannan. Och nu kunde Inger inte hålla sig längre.

– Han har lämnat henne, sa hon och kände hur ilskan nästen vibrerade nere i halsen.

Det skulle inte mycket till nu för att den skulle ta överhanden, och för att hålla den under kontroll gick hon bort mot kylskåpet för att börja med middagen.

Till slut harklade sig Carl.

– Förstår jag det hela rätt? Har du lämnat Mia för att hon väntar barn? Ditt barn?

– Mmm, mumlade Sebastian.

− Så kan du väl ändå inte göra? sa Carl.

− Men pappa, jag vill inte ha barn. Inte ännu.

− Det skulle du nog ha tänkt på tidigare i så fall, kom det torrt från Carl.

− Vad säger Mia? tillade han.

− Hon vill behålla barnet, svarade Sebastian.

Inger, som nu stod vid vasken med ryggen vänd mot dem, märkte hur tårarna började rinna nedför hennes kinder. Hon älskade Mia som om hon vore hennes egen dotter. Inger kunde inte förlika sig med tanken på att det inte skulle vara de två, Sebastian och Mia. Och hur skulle det bli med barnet? Hennes barnbarn. Hur kunde han säga nej till det?

− Så hur har du tänkt dig detta? frågade Carl.

Han reste sig och hämtade en öl i kylen, innan han fortsatte:

− Är din plan helt enkelt att lämna flickan i sticket?

Sebastian sköt ilsket ut stolen och reste sig han också. Sedan marscherade han bort till bakdörren.

− Ni fattar ingenting, sa han sammanbitet innan han gick utan att vänta på svar.

Inger släppte potatisen som hon höll på att skala. Tårarna rann i strid ström nedför hennes kinder nu. Carl kom bort till henne och drog henne mjukt intill sig.

− Han kommer på andra tankar, sa han.

Men Inger var långt ifrån säker på det.

Klockan var bara halv fem när Inger smög upp ur sängen nästa morgon. Hon hade naturligtvis sovit dåligt. Tankarna på Sebastian och Mia hade malt i huvudet på henne.

Med tungt sinne gick hon ut i köket och satte på kaffe. Hur skulle man tackla att den man älskade mest i hela världen var på väg att göra något så hemskt som det Sebastian var på väg att göra? Hur förlät man det? Hur skulle hon kunna stötta honom i hans beslut, när hon tyckte så illa om det? Och hur skulle det gå för stackars Mia? Som skulle bli ensamstående mamma vid 22 års ålder. Hon var dessutom mitt uppe i sin utbildning. Skulle hon kunna pausa den? Inger hade ingen aning.

Kaffet hade runnit igenom och Inger tog på sig en tjock jacka över nattlinnet innan hon klev i ett par gummistövlar och gick ut i trädgården. Där slog hon sig ner på bänken bredvid växthuset.

− God morgon, sitter du här?

Carls röst fick Inger att hoppa till. Hon hade trott att han fortfarande sov, men nu kom han ut till henne, iförd randig pyjamas och träskor.

Han strök henne över håret. Den lilla kärleksfulla gesten räckte för att Inger skulle få tårar i ögonen.

– Jag är så ledsen över det här, sa hon och gick tillbaka mot huset innan hon skulle börja gråta igen.

Carl följde efter henne. När de nådde bakdörren la han en hand på hennes axel och vände henne mot sig.

– Jag ska nog prata med honom, sa han och fick ett blekt leende till svar.

Carl menade förstås väl, men vad trodde han att han skulle kunna åstadkomma med det?

De gick in och Inger började fixa frukost.

– Jag tänkte hälsa på Mia senare i dag, sa hon när de satt sig till bords.

Carl höjde på ena ögonbrynet.

– Är inte det illojalt? frågade han.

Inger såg olyckligt på honom och suckade djupt.

– Men hon ska ju bli mamma till vårt första barnbarn.

Nu var det Carls tur att sucka. Han strök sig tankfullt över hakan med handen.

– Och tänk om vi inte får fler barnbarn. Och hur det än blir med det, så tänk på stackars Mia. Vi kan ju inte lämna henne i sticket bara för att Sebastian gör det, fortsatte Inger.

De tittade på varandra. Hon tyckte med ens att Carl såg gammal ut. Men det gjorde väl hon själv också? Större delen av livet hade ju redan passerat. Nästa år skulle både hon och Carl gå i pension.

Inger hade glatt sig så inför nästa kapitel i livet, hade fantiserat om det som nu väntade. Barnbarn, inte minst. Som Sebastian och Mia skulle ge henne. Mia hade alltid sagt att hon ville ha många barn. Minst tre, och gärna fler.

Inger hade själv också gärna skaffat fler barn, men naturen hade velat annorlunda. Hon hade varit extra glad över att få en svärdotter som gärna ville ha en hel kull. Som Inger sett fram emot det. Men nu visste hon inte längre hur hon skulle få ihop vare sig sina drömmar eller sin världsbild.

Carl åkte till jobbet. Själv hade Inger en frivecka, så hon hade gott om tid till att tänka igenom saker och ting. Hon tågade planlöst runt i huset. Egentligen hade hon tänkt storstäda, och köksskåpen hade hon redan hunnit ta. Sedan hade Sebastian dykt upp och släppt bomben …

Sebastian som svek världens underbaraste tjej, bara för att han inte ville vara pappa till det barn som han själv varit med om att göra. Att han bara hade mage …

Ingers tankar avbröts av telefonsignalerna.

Det var Annelise, hennes syster. Annelise var tre år äldre och hade redan gått i pension. Egentligen stod de varandra nära, men Inger hade inte haft någon större lust att prata med sin syster nu. Annelise skulle bara höra på henne att något var fel, och då skulle hon bli tvungen att berätta om Sebastians svek. Och hon skämdes så över sin son.

Efter viss tvekan svarade hon ändå.

– Hej, sa Inger.

– Hej, stör jag mitt i storstädningen?

– Nja, jag skulle precis börja.

– Vad är det som är fel? Du låter så nedstämd.

Innan Inger hann hejda sig själv rann allting ur henne. När hon var klar väntade hon sig inget annat än att få höra den sedvanliga svadan om hur bortskämd Sebastian var.

– Det gör mig ledsen att höra. Det är synd om dem bägge två, sa Annelise bara.

– Synd om dem bägge två? Det är väl ändå Mia det är mest synd om? Jag kan inte förstå hur Sebastian kan göra så här. Att han bara kan vara så egoistisk.

− Han är väl rädd.

− Rädd? sa Inger undrande.

− Ja, han är ju bara 25. Och killar mognar sent. Han är väl osäker, vet inte hur han ska fixa det, han tror väl inte att han klarar av det.

Det var en ny tanke för Inger. Så kunde det förstås vara, men skulle det ändra något?

– Vad ska jag göra? Vi kan inte få en bättre svärdotter än Mia.

– Men nu handlar det väl ändå inte om dig och Carl, sa Annelise obarmhärtigt innan hon fortsatte:

– Det handlar först och främst om Sebastian och Mia. Och om barnet. Framför allt om barnet.

– Ja, naturligtvis, svarade Inger lite skamset.

– Sätt på kaffe så tittar jag över, bestämd Annelise och la på innan Inger hann protestera.

– Har du pratat med Mia? var det första hennes storasyster undrade när de tio minuter senare satt med varsin kopp kaffe framför sig.

– Nej. Inte ännu. Carl sa att det kanske vore illojalt mot Sebastian. Och själv vet jag inte vad jag tycker.

– Strunt i det. Du har alltid betraktat Mia som din dotter, och hon väntar ditt barnbarn. Hur tror du att hon känner sig om du inte reagerar alls? Hon har bara er att luta sig mot.

– Och sin morbror Arne.

– Ja, men han är ju inte mycket att hänga i julgranen. Av honom kan man inte förvänta sig någon hjälp.

Inger visste att det förhöll sig på det viset. Båda Mias föräldrar var döda, och morbrodern, som utgjorde hela hennes familj, var något av en butter enstöring, som aldrig funnits där för henne. Mia brukade bjuda in honom pliktskyldigast när hon fyllde år. Han dök oftast upp, men han gjorde det knappast med någon större värme.

– Får jag komma med ett förslag? undrade Annelise.

Inger nickade.

– Då pratar du med Mia, medan jag tar ett snack med Sebastian.

– Ska du prata med

Sebastian? Men vad ska du säga till honom? utbrast Inger en smula förskräckt.

Hon kunde riktigt höra sin syster ge Sebastian en rejäl uppläxning. Visst var hon själv också arg på honom, men det var ju ändå en annan sak. Omedelbart trädde hennes moderliga beskyddarinstinkt in.

– Bara lugn, sa Annelise med ett leende, jag ska inte lyncha honom. Men du vet … ibland är det lättare att prata med någon som inte står en så nära.

Hon tittade frågande på Inger för att få hennes godkännande.

– Mja, okej, prova det då.

– Ja, och så åker du över till Mia och håller om henne lite.

Inger hade gått inom bageriet och köpt med sig ett bröd. Sedan stod hon utanför dörren och väntade på Mia när hon kom hem från universitetet på eftermiddagen. Mia log först försiktigt mot henne, men så snart Inger kramade om henne började hon gråta.

– Kom lilla vän, sa Inger och tog nycklarna ur hennes hand.

När hon låst upp dörren och fått av Mia jackan, puffade hon henne framför sig ut i köket.

– Sebastian har gjort slut, sa Mia mellan två snyftningar.

– Ja, jag vet. Han bär sig åt som en idiot. Sätt dig ner så ska jag göra en kopp te och en ostmacka till dig.

Inger satte på tevatten, skivade brödet och tog fram pålägg.

– Jag vet inte om han kommer på bättre tankar, men hur som helst så ska du veta att både du och vårt barnbarn alltid har en plats i vårt hem, sa hon.

Inger visste att samtalet med Annelise hjälpt henne att fatta rätt beslut, hon tvivlade inte längre det minsta på det.

Mia såg på henne med rödgråtna ögon.

– Men … vad säger Sebastian om det?

– Det vet jag inte, men det får han ta. Det kommer inte att bli tal om att utesluta er två ur familjen, sa Inger med en liten nick mot Mias mage.

– Tack, viskade Mia.

– Hur långt är du gången?

– Snart tre månader, tror jag.

De log mot varandra, innan Inger blev allvarlig igen.

– Jag kan inte gå omkring och vara sur på Sebastian i all evighet. Och det kan inte du heller.

– Jag är rasande på honom, utbrast Mia spontant.

– Ja, såklart, det är jag också. Eller … egentligen mest ledsen och besviken. Men vi ska komma över det båda två, hör du? Vi kan ju alltid hoppas att han tar sitt förnuft till fånga när han får sansat sig lite. Men även om han inte gör det så måste både du och jag förlåta honom. Om inte annat så för vår egen skull. Och för bebisens.

– Du säger så kloka saker. Jag vet inte om jag kan förlåta Sebastian, men jag förstår vad du menar.

– Ja, för du är nämligen också en klok kvinna, sa Inger och såg ömt på Mia.

Tre dagar gick. Inger visste att Annelise hade pratat med Sebastian. Hon visste bara inte hur samtalet gått, eller vad som sagts. Så länge hennes syster själv inte nämnde något ville Inger heller inte fråga.

På lördagen kom Sebastian förbi.

– Hej mamma, hej pappa. Jag ville bara att ni skulle veta att Mia och jag är tillsammans igen, sa han direkt när han såg dem.

– Ser man på! utbrast Carl och dunkade sin son i ryggen.

Inger nöjde sig med att le samtidigt som hon gav sin son en frågande blick.

Sebastian drog lite på det innan han förklarade att han blivit rädd när han fått höra att han skulle bli pappa.

– Jag vet ju ingenting om bebisar.

Inger skrattade till.

– Det är det ingen som gör, inte förrän de står med den första i sina armar, sa hon.

Så tog hon hans hand och fortsatte i allvarligare ton:

– Vi ska nog hjälpa er på alla sätt vi kan. Eller hur, Carl?

– Absolut. Vi har ju snart inte mycket annat att göra än att skämma bort det lilla pyret.

Sebastian lyste upp i det fina leende som Inger älskade över allt annat.

– Är du glad? frågande hon och stack sin arm under hans?

– Ja, mamma, nu är jag glad igen.

– Ring efter Mia då, så gör jag lite lunch till oss alla fyra, sa Inger.

Hon sände sin syster en tacksam tanke. Sebastian var tillbaka på rätt spår.