Det gick inte att komma ifrån. Hur de än vände och vred på det var sanningen i slutändan ändå densamma. Det skulle inte bli något sportlov i år. Åtminstone inte ett sådant som barnen var vana vid.
Inte för att familjens sportlovsresor varit särskilt märkvärdiga. Kusin Lindas ärvda 70-talsstuga, som de brukade få låna, låg avsides, var liten och anspråkslös och saknade all lyx som de stora semesterbyarnas sportstugor hade.
– Ungarna kunde i alla fall åka lite skidor. Här inne i stan smälter snön undan direkt, eller ligger smutsig och slaskig på gatorna, sa Anna.
– Det är som det är, sa Erik. Vi får vara tacksamma över att vi kunde ha de där sportloven.
Ja, nu önskade hon att hon uppskattat dem mer. Och lärt barnen att göra det. Då hade det kanske känts lättare att Linda nu sålt stugan.
– Jag är ledsen, Anna, hade hon sagt. Men vi hade inte råd att ha den kvar.
Självklart accepterade hon det. Ekonomin styrde så gott som allt. Och Lindas man var ju arbetslös sedan nästan ett halvår.
Nu återstod bara att berätta för flickorna att de måste tillbringa sportlovet hemma i stan i år. Trots att de älskade att åka skidor, precis som hon själv och Erik gjorde.
Hur skulle de ta det? Nästan alla deras kompisar skulle resa bort. Om inte utomlands så till de svenska fjällen.
Bilder gled upp inom henne. Hur 13-åriga Vera några år tidigare hade jublat när hon äntligen lärt sig sicksacka nerför backen utanför Lindas stuga. Och hur nöjd deras 15-åring, Stella, var över den enkla, hemgjorda matsäcken under pauserna i den milda vintersolen i backen.
De borde förstått att familjens ekonomi var sämre nu
Men kanske skulle de ändå ta den inställda sportlovsresan med jämnmod? De borde vid det här laget ha tagit till sig att familjens ekonomi försämrats. Eriks två studieår hade kostat, och sedan hade hon fått mycket färre timmar på jobbet när företaget börjat gå sämre.
Den sista tiden hade också flickorna allt oftare fått höra de där orden:
– Vi har faktiskt inte råd.
Men att det också gällde årets sportlovsresa hade hon och Erik ännu inte berättat för dem. Dessförinnan måste hon hitta alternativa sportlovsaktiviteter hemma i stan som kunde locka tjejerna.
Museer? Fritidsgården? Aktiviteter som skolan anordnade? Men det var ingenting nytt och spännande och sportlov var ju något särskilt. Nästan magiskt. Det var så hon själv känt när hon gick i skolan. Då hade hennes familj varje år åkt till någon skidort utomlands.
Hade de skämt bort barnen med de där sportlovsresorna tidigare år? Men motion var nyttigt och det var i Lindas stuga de bott, inte på några dyra högfjällshotell. Och det var förnuftiga barn de hade. Eller…?
Snön föll allt tätare under dagarna fram till sportlovet, men den stannade inte kvar utan slaskade på trottoarerna tills allt som blev kvar bara var smutsig sand. Till slut gick det inte att skjuta upp längre. När det bara var en vecka kvar till lovet släppte Erik bomben.
– Så vi ska alltså inte vara i Lindas hus alls? utbrast Vera.
– Tyvärr blir det så, sa Erik och hon såg att han var både ledsen och orolig.
– Så vi ska vara här hemma?! Hela veckan?!
En vecka före lovet släppte Erik bomben
Hon kunde inte se på Stella hur hon tog det. Men plötsligt reste hon sig, gick in på sitt rum och stängde dörren. Anna kunde höra mumlet där inifrån som betydde att hon nu låg på sängen och pratade i mobilen. Förmodligen med bästa kompisen Maja. Beklagade hon sig? Var hon ledsen och arg men ville inte visa det för föräldrarna?
Vera, däremot, verkade inte ha tagit beskedet särskilt hårt. Eller låtsades hon bara, för att inte göra sina föräldrar ledsna?
– Men vi har tagit ut några semesterdagar, sa Erik hastigt. Mamma och jag turas om att vara hemma, så om ni vill göra något särskilt kan vi ge oss iväg på det.
– Nä, sa Vera hastigt. Jag är nog hellre med mina kompisar då i stället.
Det gjorde ont i Anna. Upplevde deras 13-åring att de svek henne och storasystern? Men det var faktiskt inte en förälders plikt att ösa dyra nöjen över sina barn när familjens ekonomi inte mäktade med det.
De tankarna var glömda när den första sportlovsdagen kom. Hela vägen till jobbet grubblade hon över vad de kunde hitta på med flickorna den här veckan. Eriks förslag att åka pulka nedför backen i parken himlade flickorna på ögonen åt, och redan innan hon själv gått till jobbet hade Stella skyndat iväg till klasskamraten Maja för att jobba på ett skolprojekt och Vera gett sig av till kompisen Nelly.
Erik ryckte uppgivet på axlarna.
– Där blir det väl mobilspel i stället, och Tiktok och allt vad det heter.
Det kändes inte alls bra. Även om Nellys mamma jobbade hemifrån och kunde hålla koll på 13-åringarna.
Inte hade det känts bättre på kvällen, när flickorna gått och lagt sig och Erik harklade sig där han satt i soffan och frågade:
– Vet du vem Ludde är?
– Är det någon kollega till dig?
Men så väl var det inte, insåg hon när Erik berättade om mobilsamtalet han råkat höra från Veras rum.
Var Ludde en hemlig kille?
– Hon sa ”Hur dags då?”. Och sedan: ”Följer du med? Jag vet inte om jag vågar vara ensam med Ludde”.
– Herregud! Hon är ju bara 13 år, utbrast Anna.
– Ja, vad gör vi? Om vi förbjuder henne att träffa pojkar kanske hon i stället gör det i hemlighet. Hon har inte sagt ett ord till oss om den där grabben.
– Stopp nu! En 13-åring ska inte ha pojkvänner! Och allra minst en som hon ”inte vågar vara ensam med”.
– Bra! Då får du prata med henne i morgon när du är hemma, sa Erik och andades ut.
När Erik morgonen därpå gått till jobbet och Stella försvunnit iväg till Maja tog Anna samtalet vid frukostbordet. Men det blev kort.
För Vera såg bara häpen ut.
– Om jag har någon pojkvän?! Så klart inte!
– Bra. För det är du alldeles för ung för att ha.
Men ljög Vera? För att hon förstod att Bosse inte var någon som hennes föräldrar skulle låta henne umgås med? Vad skulle de nu göra, hon och Erik? Tvinga henne att tillbringa lovet hemma? Vad kunde hon då ta sig till? Hennes bästa väninnas 13-åring hade ju året innan till och med rymt hemifrån.
– Du jagar alltid upp dig för ingenting, Anna! Ta det lugnt. Allt ordnar sig, sa Erik.
Men långsamt hade nu de onda aningar hon redan haft rörande sportlovet börjat växa, blivit till hotfullt mörka moln över deras tillvaro, bakom vilka en katastrof närmade sig.
För hur var det dessutom med Stella? Hur lång tid tog egentligen det där ”skolprojektet”? Hon var utflugen från morgon till kväll! Vad sysslade hon med hela dagarna? Inte ville hon prata om ”skolprojektet” heller.
– Det är för jobbigt att förklara, sa hon undvikande.
Och att ringa kompisarnas föräldrar för mer information? Båda flickorna hade blivit upprörda när Anna hade fört det på tal.
– Litar ni inte på oss?!
Nej, för kunde man över huvud taget lita på sina tonåringar? Och kunde man säga det högt till dem? Så det blev inget telefonsamtal, men Annas oro växte för varje dag.
När Stella på fredagen till och med missade middagen hemma kändes det som om katastrofen nu var ett faktum. Var fanns hon?! Skulle hon ens komma hem?
Stella kunde inte sova för alla skuldkänslor
Nu orkade hon inte längre! Hela veckan hade hon knappt kunnat sova av oro och skuldkänslor. Var det här hennes fel? Hennes och Eriks? Hade de skämt bort sina barn så till den milda grad att de revolterade för att de inte kunde resa bort på sportlovet? Om inte det var ett föräldramisslyckande så visste hon inte vad som var det.
Men så, äntligen, en hel timme efter middagen, dök hon upp.
– Varsågod och sitt! sa Erik med sin mest bestämda röst.
Anna drog ett djupt andetag och försökte tänka bort oron som värkte i magen. Nu var stunden inne. Nu skulle allt avslöjas.
Men Stella såg inte det minsta orolig ut när hon gled ner i soffan. Snarare salig. Men inte kunde väl Stella…?! Även om man kunde läsa om allt möjligt som tonåringar kunde stoppa i sig för att bli ”höga” – inte kunde väl Stella, deras Stella …? Var det här den katastrof hon vetat skulle komma?
Inte ett ljud sa Stella, bara log. Och så drog hon fram någonting ur ryggan och la på soffbordet.Ett bälte? Ett orange tygbälte.
– Det var gradering i kväll. I judon. Och jag fick orange bälte!
Erik såg ut som ett enda stort frågetecken.
– Men du slutade ju med judon i höstas? För att …
Det högg till i Anna. Det var då de börjat få problem med ekonomin och inte haft råd att låta sin idrottsfrälsta dotter fortsätta med judon.
– Jag har tränat hela veckan med Majas mamma. Gratis. Hon är tränare och tyckte jag var så lovande, sa hon. Och nu kvalificerade jag mig jättesnabbt för orange bälte. Så nu ska jag fortsätta med judon.
Innan Anna hunnit säga någonting fortsatte hon:
– Så därför har jag jobbat i matbutiken vid torget hela veckan. Där jag extrajobbade i somras. Så nu har jag betalat terminsavgiften själv.
Och hon såg så lycklig ut att insikten med ens slog Anna. Deras Stella var på väg att bli vuxen! Hon hade förstått familjens ekonomiska situation, men i stället för att sura hade hon hittat en lösning på hur hon skulle kunna fortsätta med sin älskade judo. Och stoltare än så här hade Anna aldrig sett Stella.
Så hon hade uppfattat Stellas beteende, när de berättat om den inställda sportlovsresan, helt fel. När Stella gått in på sitt rum och ringt sin kompis hade det inte varit för att hon varit ledsen och besviken utan – glad! Nu när de blev kvar i stan över lovet kunde hon både träna judo och extrajobba!
– Så du är verkligen inte ledsen för det där med sportlovsresan?
– Äsch, skidor kan jag åka i friluftsområdet här hemma. Även om det inte finns några backar där.
De svindlande höga skidbackarna som alla i familjen älskade, känslan av frihet och lycka när man flög nerför dem.
Döttrarna hade tydligen haft varsin hemlighet
– Jag med. Och jag ville hellre gå ut med Ludde på sportlovet. Fast nu vill jag inte ha någon hund längre. Ludde var jätteolydig när Nellys mamma lät mig rasta honom, ryckte i kopplet hela tiden och ville springa ut i gatan. Och plocka upp bajset är blä. Jag ska nog spara till ett marsvin i stället, sa Vera.
Åh, Ludde var en hund! Hon mindes hur Vera tjatat om att få en hund. Och Anna hade sagt att det innebar för mycket arbete och ansvar.
Så det var det som Vera sysslat med hela den här veckan. Att i hemlighet lära sig att ta hand om en hund för att bevisa att hon var mogen för det. För att själv inse att hon inte alls var det …
Sportlovet hemma i stan, det som hon oroat sig så för, var snart över och här satt hon och var lycklig över hur det blivit. Inte var deras flickor bortskämda, som hon befarat.
Kanske var det i stället hon och Erik som var det? Som inte kunnat tänka sig en vinter utan skidresa, att susa nedför skidbackar från morgon till kväll, uppleva ljuvlig vintersol och gnistrande snövita vidder. Måhända hade hon och Erik en del att lära av sina döttrar, och inte bara tvärtom.
Och kanske skulle flickorna ändå gå med på en familjeutflykt dagen därpå med skidåkning, vintersol och hemgjord matsäck, i friluftsområdet utanför stan.
