Novell: Hennes dejt var inte den hon trodde han var

Det där med att ligga på en divan och gräva ner sig i barndomen var inget som stämde med verklighetens psykologsamtal, tyckte Charlotta. I varje fall inte för hennes del. Hon hade helt enkelt velat ha hjälp med att hitta tillbaka till sig själv efter skilsmässan.

Hon hade velat leta reda på den där glada och energiska kvinnan, den faktiskt ganska festliga typen som alltid hade roliga saker på gång – biokvällar, bokklubb och ett och annat glas bubbel med väninnorna. Det var hon det.

Den Charlottan hade under några års tid gömt sig inuti den där surmulna kvinnan som automatiskt kläckte ur sig sådant som ”Nu är det din tur att sortera tvätten” och ”Jag vill sova tidigt, så jag lägger mig i gästrummet”. Jomen visst, det var också Charlotta. Fast en felaktig version av henne själv, som om en alien hade smugit sig in i hennes kropp och tagit över.

Den där ledsna och irriterade Charlotta hade tagit ut svängarna allt mer i takt med att äktenskapet med Fredrik hamnat på fallrepet. Det äktenskap som faktiskt varit bra i 25 år, men sedan barnen flyttat ut bara hade… tynat bort. Och blivit ilsket och tomt.

Året efter skilsmässan hade Charlotta bara velat vara ensam. Det var befriande att slippa molandet i magen av att något var fel, att vara utan tjuriga tystnader och enstaviga svar från en karl som satt vid datorn och såg sina egna favoritserier.

Men så hade något hänt. Under en höstpromenad med en nykär väninna – också hon frånskild – hade hon känt en liten solskenskänsla inom sig. En förväntan. Tänk att vara kär! Att skratta, upptäcka någon på nytt, visa sin rätta personlighet.

Så hade hon fått tips om Mats, psykologen. Hans inriktning var beteendeterapi, och det var vad Charlotta var ute efter. Hon behövde inte gräva i sitt äktenskap eller det faktum att hon var en ordningsam storasyster med benägenhet för pedanteri.

Hon ville bara bli påmind om hur hon brukade vara, och få verktyg för att hitta den där härliga varianten av sig själv.

Och en sak till – hon ville verkligen våga dejta. Om inte annat för att lära känna lite nya människor. Sådana som inte varit en del av hennes och Fredriks gemensamma bekantskapskrets.

– Jag tror att du är redo för att våga träffa någon i verkligheten. Tror inte du det, Charlotta? undrade psykologen den här gången och strök sig över skägget medan han tittade forskande på henne.

Jodå, hon var benägen att tro att han hade rätt. Det här ämnet hade de tröskat igenom tre fyra gånger nu. Charlotta visste inte varför hon var så rädd för att möta någon på riktigt, inte bara chatta hit och dit. Kanske för att drömmen om en ny romans kunde visa sig vara en naiv fantasi?

Den här mannen som hon pratat med genom sitt konto i två månader nu kanske inte alls var så varm, lyssnande och humoristisk som han verkade i skrift? Så perfekt just för henne? Hur han såg ut visste hon inte, båda föredrog att låta orden, och inte bilden, tala.

Charlotta gav till en liten suck och svarade.

– Jo. Jag ska. Nu vet jag i alla fall i teorin hur jag ska komma bort ifrån de där negativa och deppiga tankebanorna.

Han hade varit bra, psykologen. Förstått det där med osäkerheten efter att ha varit gift i över två decennier. Kommit med konkreta tips och mindes allt hon pratat om från gång till gång. Verkligen lyssnat på hennes ältande, som man brukar kalla det när kvinnor behöver resonera om något längre än två dagar.

Kvällen för hennes första dejt någonsin – Fredrik hade hon inte behövt dejta, de hade varit kollegor när de blev kära – kände hon sig faktiskt redo.

I stället för att köpa något nytt hade hon klätt sig i sin bekväma favoritklänning. Den blå färgen matchade hennes ögon och stod sig fint mot hennes numera gråblonda hår. Klackarna klapprade när hon promenerade den korta biten mot restaurangen, försiktigt för att inte halka.

Där skulle han sitta. Dejten, som var född ett år senare än hon, som älskade film, hade två vuxna döttrar och en tax. Och som var så lätt att prata med, i alla fall i text.

Charlotta upptäckte att hon var så exakt på klockslaget att det verkade neurotiskt. Hon hejdade sig och kikade in genom restaurangens fönster. Var han redan där?

Nej, hon såg bara ett gäng uppsluppna unga kvinnor och ett par män som såg ut som om de hade ett affärsmöte. Men vänta nu… där vid hörnbordet satt en ensam man med ryggen mot henne. Brunt kortklippt hår, en grå skjorta. Handen höll i ett glas rött vin.

Handen… det var något bekant över sättet han höll glaset i sin vänstra hand samtidigt som han rörde lillfingret lite, precis som någon hon kände brukade göra med en penna…

I samma ögonblick som Charlottas hjärna arbetade för fullt vände sig den brunhårige om och såg rakt på henne. Charlotta blev så häpen att hon ropade till.

Hon gick in i restaurangen och stegade fram till mannen, som mötte hennes leende med ett varmt skratt.

– Minsann, välkommen! Och för det här samtalet är det ingen taxa, så att du vet.