Novell: Hon hittade brev till sin avlidne man – vem var kvinnan som skrivit dem?

Alma drog jackan tätare runt sig och virade halsduken ett extra varv runt halsen. Trots kylan och den isande vinden njöt hon i fulla drag. Det var något särskilt med hösten i små lantliga byar, med doften av trädgårdarnas sista äppelskördar som blandades med röken från vedspisar och brasor.

Det var så här hon hade vuxit upp – inte i den här byn men i en liknande. Hon hade aldrig ångrat att hon flyttat till storstan men samtidigt levde en del av lantmiljön kvar i hennes hjärta. Och nu hade hennes dotter Clara valt att lämna storstan och starta ett nytt liv här.

Själv hade Alma kommit för att hjälpa Clara att ordna halloweenmiddag för hennes nya grannar. Först hade Alma tvekat. En hel helg tillsammans med främlingar, vuxna och barn, utklädda till häxor och spöken? Det lockade henne inte särskilt mycket. Men Clara hade insisterat.

– Det kommer att bli jättemysigt, mamma! Mina grannar är jättetrevliga, jag vill verkligen att du träffar dem. Och förresten kan jag behöva lite hjälp i köket. Jag har inte riktigt lärt mig hur vedspisen fungerar än ...

När Alma anlände var hennes dotter redan i full färd med förbereda för festmiddagen. På spisen puttrade en pumpasoppa som doftade himmelskt av varma kryddor och i kylen stod goda röror att äta till kex och bröd. På köksbänken stod en äppelpaj och under en bakduk låg flera nygräddade baguetter.

Alma log. Hon anade att det där pratet om vedspisen bara varit en förevändning för att locka Alma att resa bort några dagar. Clara sa ofta att hon tyckte att Alma var för mycket ensam efter skilsmässan och Almas försök att förklara att det var två skilda saker att vara ensam och att känna sig ensam gjorde inte mycket nytta. Sorgen efter Johan hade lagt sig och hon var nöjd med sin tillvaro.

Inte för att hon klagade. Det var underbart att ha en så omtänksam dotter som Clara och nu var hon glad att hon kommit.

Clara hade inte lämnat något åt slumpen när det gällde halloween­dekorationerna.

Pumpalyktor välkomnade på farstun och lyste upp alla fönster, och inne i huset hängde spindelväv och fladdermusgirlanger från taket. I hallen stod till och med ett skelett i naturlig storlek.

– Mamma, jag har ett par eldkorgar som jag skulle vilja tända vid grinden. Jag tror de står i skjulet, skulle du kunna hämta dem tror du?

Alma nickade och gick ut i blåsten igen. I skjulet doftade det jord och löv, en underbar doft som påminde henne om hennes barndom. Hon letade på hyllorna efter eldkorgarna och hittade dem till sist. Men hon hittade också något annat – något hon inte alls varit beredd på ...

När hon kom in i huset igen visade hon Clara brevbunten som hon funnit i skjulet och Clara nickade.

– Jag har glömt att säga det till dig, men de kom med när vi flyttade. De låg bland pappas grejer, så de hamnade här av misstag. De är adresserade till pappa så det är väl brev som du har skrivit till honom?

Alma nickade dröjande. Hon ville inte säga sanningen. Inte än. Inte förrän hon läst breven.

Hon såg ingående på breven. Hand­stilen var snirklig och vacker på ett kvinnligt sätt. På ett av dem hittade hon till sist en avsändare. Ett namn och en adress hon aldrig sett förut. Vem var denna kvinna som skrivit minst tio brev till hennes man och som hon inte kände till?

Hon gick upp till gästrummet, där Clara bäddat med nymanglade,fräscha lakan, och la breven på sängen. Hon fick lov att vänta med att läsa dem till efter festen för de första gästerna skulle strax dyka upp.

Alma insåg snabbt att Clara haft alldeles rätt – hennes nya grannar var verkligen jättetrevliga. Snart satt de samlade vid middagsbordet och avnjöt pumpasoppa, nybakat bröd och härliga tilltugg medan pumpalyktorna spred sitt brandgula sken.

Alma satt bredvid en man som Clara presenterat som Pelle, och som bodde i huset intill.

– Pelle kände faktiskt pappa, sa hon och Alma gjorde stora ögon.

– Egentligen var det min lillasyster som gjorde det, förtydligade Pelle. De var kollegor under några år när syrran bodde i Stockholm. När hon hamnade i ett destruktivt förhållande med en våldsam man var Johan ett stort stöd för henne. Petra brukade alltid säga att han räddade hennes liv ...

– Petra? Heter din syster Petra? Hur gick det för henne sen då?

– Bra! Tack vare Johan, som hon sa. Han verkar ha varit en bra karl, din man.

Alma blev varm inombords.

– Ja, sa hon till sist, han var fin.

När kvällen började närma sig sitt slut drog Pelle henne åt sidan.

– Jag vet ju inte hur länge du stannar, men om du har tid ... Det finns ett kafé nere vid älven som serverar fantastiska prinsessbakelser. Kanske vi kunde ta en fika någon dag?

Alma log.

– Det vore jättetrevligt. Kan du i morgon?

Det kunde han. Och när hon kom upp till sitt rum skyndade hon sig att lägga ner de gamla breven i väskan. Hon skulle ge dem till Pelle så att de fick komma tillbaka till avsändaren. Vad Petra än hade skrivit till mannen som hjälpt henne ur en våldsam relation så var det hennes ensak.