Novell: Hon hittade ett lik i källaren – vem hade mördat mannen?
När Selma Andersson kom ner i den fuktiga källaren fick hon genast en känsla av obehag. En cykel låg kullkastad och ett fönster som alltid var stängt stod öppet och slog i vinden. Hon gick vidare mot sitt förråd längst in men stannade plötsligt med hjärtat i halsgropen och ett skrik på läpparna.
En meter framför henne låg en man på golvet!
Hon tog ett djupt andetag och böjde sig ner när kroppen rörde sig och huvudet vändes mot henne. Ett par slutna ögon och läppar som rörde sig när mannen nästan ohörbart och sluddrande mumlade:
– Beck…Sedan tystnade rösten. En röd fläck började sprida sig över golvet runt kroppen.
Kriminalpoliserna Lennart Melander och Fredrik Kollberg stod i duggregnet och betraktade det stora, dystra höghuset på andra sidan Skolgatan.
– Vad tror du att hon skulle göra nere i källaren? sa Melander, som var en kortväxt och lite rundmagad man.
– Jag tror i alla fall inte att hon skulle leta efter ett lik, sa Kollberg, en ganska lång och lite sävlig konstapel.
– Nej, snarare efter katten. Hon var bekymrad över att den lilla jamaren var borta.
– Vi går in och frågar henne, sa Melander och började promenera över den öde gatan. Det fanns inte en bil eller fotgängare inom synhåll.
Han mumlade bara
Även om byggnadens yttre gjorde ett dystert intryck var det hemtrevligt i Selmas lägenhet på bottenvåningen. På väggarna i den lilla lägenheten hängde tavlor som poliserna sett hos många andra som de besökt i tjänsten.
Selma hade dukat fram kaffe.
– Hörde Selma vad mannen sa? frågade Kollberg. Det sista han yttrade, menar jag.
– Nej, han mumlade bara. Men jag tyckte att han sa ”Beck”.
– Bara ”Beck”? sa Melander undrande. Inte ”Beckman” eller ”Becklund”. Sa han bara ”Beck”?
– Ja. Sedan drog han en sista suck.
De frågade om hon hade sett någon annan i källaren. Men det hade hon inte.
– Inte ens en katt, sa hon och lät lite ledsen.
Melander tryckte på en knapp på väggen och hissen gick gnisslande i gång. Kollberg sa att han behövde sträcka på benen och tog trapporna upp till offrets lägenhet på fjärde våningen. Poliserna visste att han hette Harald Nilsson, en sextioårig ungkarl som levde ensam i sin lägenhet.
– Det luktar inte särskilt gott härinne, sa Kollberg när de hade kommit innanför dörren.
Det var nästan svart i lägenheten. Kollberg tände i taket och Melander öppnade ett fönster. När dagsljuset letade sig in kunde de se en välstädad och prydlig lägenhet med en stor tavla som föreställde en travhäst.
– Jag tror att det är Copiad, som vann Elitloppet två gånger, sa Kolberg som var stamgäst på tävlingarna på Solvalla.
Metodiskt började de gå igenom lägenheten. I bokhyllan hittade de alla Maj Sjöwalls och Per Wahlöös detektivhistorier som utspelade sig i Sverige på 1960- och 70-talen. Och i tv-apparaten i vardagsrummet fanns filmen av deras bok Mannen på taket med Carl-Gustaf Lindstedt som kommissarien.
– Det kan vara det sista han tittade på, gissade Kollberg.
De två inte så unga kriminalpoliserna satte sig på ett par stolar och pustade ut innan de delade upp lägenheterna i huset mellan sig. Det var dags att börja knacka dörr.
Varför försökte du gömma de här i garderoben?
Det tog många timmar att vandra runt i huset och ringa på dörrar och mötas av nyfikna och ibland rädda ansikten. Klockan gick och de två poliserna tänkte avbryta och hålla kväll, men gjorde ett sista försök med våningen under vinden. De hade hört att det bodde en nyinflyttad hyresgäst där.
Varningsklockor började ringa i skallen på Kollberg när han och Melander släpptes in av en äldre man. De hörde ett klickande ljud och förstod först inte vad det var. De hälsade artigt och bad om ursäkt för att de var så sena, men det hade varit en lång dag med många trappor och frågor.
Det misstänkta mordvapnet, en tegelsten, hade hittats utanför det öppna fönstret i källaren.
De förhörde mannen om hans dag, var han hade varit, vad han hade sett och om han kände offret. En sak hade redan slagit dem: han var förbluffande lik skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt. Framför dem stod hans dubbelgångare.
Kollberg kände instinktivt på sig att kollegan misstänkte samma sak, och Melander frågade om han kunde få låna toaletten. Det gick bra, sa lägenhetsinnehavaren.
Kollberg satt tyst en lång stund och studerade mannen.
– Vi misstänker att du har mördat en granne, sa han sedan lugnt.
Mannen for upp och började protestera samtidigt som Melander dök upp med ett par skor i händerna.
– Varför försökte du gömma de här i garderoben? Det verkar vara blod på dem, sa Melander och viftade med skorna. Vi ska jämföra dem med blodspåren på tegelstenen och i källaren.
Det tog skruv och mannen sjönk ihop på stolen.
Lite senare tog Melander och Kollberg en öl på puben i närheten av polishuset. Mannen hade erkänt. Blodet på skorna i hans garderob kom från offret.
– Det gjorde vi bra, sa Melander och skålade. Fick du samma känsla som jag, att det måste ju vara någon som liknade Beck? Harald Nilsson hade just tittat på filmen och det sista han såg i källaren var en person som han i sitt omtöcknade tillstånd trodde var Martin Beck. Eller hur, min käre Kollberg?
– Förvisso, min käre Melander.
