Novell: Hon blev tagen som gisslan – räddades av sin gamla kärlek
Regnet piskade Kungsgatans svarta asfalt och dränkte de nya planteringarna på torget. Birgitta Berg hade sökt skydd i en port och därifrån kunde hon se hur folk ute på torget småsprang och kämpade med paraplyer som vinden ville slita ur deras händer.
Hon sneglade på klockan och kände stressen. Om några minuter skulle hon infinna sig på ett viktigt möte. Hon hoppades också att hon skulle få träffa sin ungdomskärlek, Nils Modig. Han hade tio år tidigare lämnat både henne och hemstaden, men hon kände fortfarande pirret i kroppen när hon tänkte på honom och kvällarna och nätterna de tillbringat tillsammans.
Femtio meter bort, på andra sidan torget, stod hennes bil parkerad. Jag får rusa dit, tänkte hon, och satte full fart. Regnet hittade genast vägen in under hennes tunna sommarkappa, och blöt, kall och på dåligt humör kom hon fram till bilen.
Hon fick upp dörren, satte nyckeln i tändningslåset och skulle just vrida om när bildörren bakom henne slets upp. Hon vände sig förvånad om och fräste till:
– Vad håller du på med? Det här är min bil och...
Hon blev plötsligt knäpptyst. En gestalt hade trängt sig in i baksätet. I ena handen höll han en stor sportväska och i den andra en pistol. Ansiktet var gömt bakom en svart rånarluva. Pistolen var riktad mot hennes huvud. Hon lyckades slita blicken från pistolmynningen, och såg in i ett par mörka ögon som stirrade genom två hål i luvan.
– Kör, sa mannen.
Det var något i hans torra röst som skrämde henne. Så hon vände snabbt på huvudet, startade motorn och vindrutetorkarna. Det här är inte sant, tänkte hon. Vem är han och vad tänker han göra med mig? Efter första chocken kom rädslan, men också ilskan.
– Vart ska vi?
Hon hörde själv hur konstigt det lät och började vända sig mot mannen igen.
– Titta framåt, väste han. Vart hade du tänkt åka?
Birgitta funderade på olika alternativ innan hon sa:
– Till min arbetsplats.
– Var ligger den?
– På Trädgårdsgatan.
Mannen tvekade några sekunder. Sedan frågade han med sin torra, griniga röst:
– Var jobbar du?
Nu svarade Birgitta automatiskt:
– På polisstationen.
– Har du glömt uniformen hemma? sa han spydigt.
– Jag jobbar som kriminalare och vi brukar inte bära uniform.
– Kör sakta rakt fram och sväng sedan in på Torggatan, beordrade mannen.
– Och om jag inte vill åt det hållet?
– Då får jag tyvärr använda den här, sa han och hon kände hur han knackade med den kalla pistolmynningen mot hennes nacke.
– Är det här verkligen en bra idé, invände hon. Jag tror att vi...
Han avbröt henne:
– Kör. Jag tror att du försöker vinna tid, men nu ska vi i väg. Hoppas du förstår.
Han lät henne känna av pistolens mynning i nacken igen. Hon vågade inte längre trotsa honom utan startade motorn och styrde ut från parkeringsplatsen.
Torget låg nu helt övergivet. Regnet smattrade mot biltaket och torkarna rensade vindrutan så att hon i alla fall fick lite utsikt. När hon svängde in på Torggatan hörde hon tjutande sirener från en bil som körde mot torget.
– Jag ser att du har en polisradio i bilen, hörde hon mannen säga. Slå på den.
Hon lydde och det tog bara en halv minut innan hon förstod varför hon hade en passagerare i baksätet och vem han var.
Du kan sluta drömma om att mina fingeravtryck finns på burken
Upphetsade röster i radion talade om ett rån som just genomförts vid en bank i centrum. En man med pistol hade tvingat ned personalen på golvet och fått med sig en stor summa pengar innan han lämnade banken. Sedan dess var han spårlöst försvunnen.
Birgitta hade haft sin bil parkerad bara tjugo meter från banken. Hon kastade en blick i backspegeln och såg att mannen dragit upp luvan till näsan och torkade sig om munnen.
– Håll ögonen på vägen och inte på mig, röt han när hans blick mötte hennes i spegeln.
– Har du något att dricka? Jag är törstig.
På det tomma sätet bredvid Birgitta låg en burk med läsk. Hon tog den, lyfte armen bakåt och kände hur han greppade burken. Det pös till när han öppnade drycken. Hon hörde hur han tog flera klunkar.
– Jag har handskar på mig, så du kan sluta drömma om att mina fingeravtryck finns på burken, sa han.
Hon körde förbi butiker och dystra hyreshus. Hon visste att Torggatan sträckte sig ända ut till stadsgränsen där den övergick i Strandvägen som slingrade sig fram till en parkeringsplats vid sjön. Efter en kvarts körning var de där.
– Kör in på parkeringen, sa mannen.
– Vad ska vi göra här? frågade Birgitta och tittade på nytt i backspegeln.
Nu var mannens ansikte helt dolt bakom rånarluvan. Hon stannade bilen, satt kvar och såg ut över sjöns oroliga vatten där vinden satte vågorna i rörelse. Hon hörde att bildörren bakom henne öppnades, och med några snabba steg var mannen framme och ryckte upp bildörren vid förarsätet.
– Ut, sa han bara.
Birgitta ville dra igen dörren och rivstarta, men innan hon ens hann blinka hade han gripit tag runt hennes hals och tvingat henne att lämna bilen.
De var ensamma på parkeringsplatsen. Regnet hade upphört och de mörka molnen skingrats. Hon betraktade mannen som verkade svettas bakom den svarta masken. På avstånd hördes motorbuller och mannen fick plötsligt bråttom. Med pistolen stadigt riktad mot henne hoppade han in i bilen, satte sig på förarplatsen och vevade ned rutan.
– Tack för skjutsen. Nu lånar jag din bil.
Hon anade ett hånleende bakom den svarta masken. Sakta gled bilen ut på vägen och genom den öppna vindrutan vinkade han nonchalant med burken i handen. Han ökade farten, slängde burken och försvann in mot staden.
Vad snygg du är!
Birgitta stod kvar med bultande hjärta. Hon tänkte intensivt, räknade till tio och gav sig iväg. Efter en lång språngmarsch kom hon fram till en liten trävilla. På trädgårdstomten stod en kvinna i regnrock och betraktade henne.
– Har du sett en bil passera? frågade Birgitta.
Kvinnan nickade.
– Men det var för en stund sedan, sa hon, och började dra sig in mot huset.
– Vänta, ropade Birgitta. Jag måste få låna din telefon.
– Har du inte en mobil? sa kvinnan misstroget.
– Aldrig när jag verkligen behöver den, suckade Birgitta och blev insläppt.
Kvinnan bjöd på kaffe och bullar, och Birgitta ringde polisen. Tio minuter senare körde en polisbil fram till grinden och hon såg till sin stora glädje att polismannen var Nils Modig, som mötte Birgitta med en stor kram.
– Vad snygg du är! sa han och och log.
Komplimangen fick henne att rodna, och så kände hon det där pirret igen.
– Hur är det med dig?
– Jag känner mig lite omskakad, men det är ingen fara, sa Birgitta.
– Ska du med in till stan?
– Absolut, sa Birgitta.
Det var ett strålande sommarväder när Birgitta ett par veckor senare promenerade på Kungsgatan. En häftig ordväxling mellan en bilist och en parkeringsvakt fick henne att stanna. Bilisten protesterade högljutt mot en böteslapp som han viftade med, medan den kvinnliga parkeringsvakten försökte förklara att han stått för länge i parkeringsrutan.
Birgitta skulle gå vidare, men det var något i mannens röst som höll henne kvar. Hon lyssnade och blev plötsligt övertygad: senast hon hade hört den torra och griniga rösten var när den talade till henne från baksätet i hennes bil. Hon kastade en snabb blick på mannen, granskade bilens nummerplåt, skyndade in i närmaste affär och ringde kommissarien.
Jag vill inte ha beväpnade män i min nya bil
Ett par timmar senare satt mannen anhållen. Kriminalpolisen Nils Modig var mycket nöjd när han kom in till Birgitta och frågade om hon ville vara med om första förhöret.
– Gärna, sa Birgitta. Det ska bli ett nöje.
– Hoppas det, sa Nils. Men kan vi verkligen bevisa att det var han som rånade banken?
– Vi har ett trumfkort till, sa Birgitta. Jag fick precis besked om det på telefon.
Mannen satt självsäkert tillbakalutad på en stol i rummet när hon och kommissarien steg in.
– Du är misstänkt för rånet mot banken vid torget, inledde kommissarien rakt på sak.
– Jaha, sa mannen och såg lugnt på dem. Eftersom jag inte har med den saken att göra är det väl upp till er att bevisa det.
– Vi har redan gjort det, men först kanske du vill ha något att dricka? sa Birgitta mjukt och tog fram en burk med läsk, samma sort som hon haft med sig i bilen.
Hon knäppte upp burken och sköt den över bordet. Mannen fick något misstänksamt i blicken och sa tvärt:
– Nej tack.
– Men när du satt bakom mig i bilen var du törstig, sa Birgitta lika lent som förut.
– Vad pratar du om? sa mannen.
– Och du lämnade kvar en del saliv på burken, fortsatte Birgitta. Det räckte för att teknikerna skulle få fram ett DNA-mönster. Och sen har vi matchat det mot prov som vi tog på dig för ett par år sedan när du åkte fast för rattfylleri. Och kan du tänka dig: det blev en fullträff. Så nu vet vi att personen som körde rattfull för två år sedan är samme man som satt i min bil och drack läsk. Och jag minns tydligt att han hade en pistol i handen.
Nu var han inte lika självsäker längre. Han blickade ner i bordet innan han höjde huvudet och öppnade munnen, men blev sittande tyst som en gapande fisk.
– Nu kanske det skulle smaka med lite att dricka, sa Birgitta.
Han slog ut med handen så att burken fort i golvet, reste sig upp och skrek:
– Ni bluffar.
– Inte alls, sa Birgitta lugnt. Jag åkte tillbaka till parkeringsplatsen och där låg burken vid sidan av vägen.
I tre timmar fortsatte förhöret och till slut erkände mannen.
Nils Modig följde med ut för att titta på hennes nya bil. Birgitta sken i kapp med sommarsolen och frågade Nils Modig om han ville åka med på en provtur. Hon gav den charmige och snygge Nils en stor kram, och blev plötsligt varm i hela kroppen .
– Men du får ta av dig pistolen först, sa hon leende. Jag vill inte ha beväpnade män i min nya bil. I alla fall inte i baksätet.
De åkte en stund under tystnad innan hon frågade:
– Om du vill se min nya lägenhet är du välkommen i kväll. Jag bjuder på middag och ett glas vin. Vad säger du?
– Trodde aldrig du skulle fråga, sa Nils.