Novell: Minnet efter olyckan kom tillbaka – då var det försent
Jag vaknade och slog upp ögonen. Bredvid mig i sängen satt Tom.
– Hur mår du, älskling?
– Jag vet inte riktigt. Vad är det som har hänt?
– Du föll i vattnet när vi var ute med båten. Kommer du inte ihåg någonting?
Sakta började jag minnas. Jag slöt ögonen och började skaka. Plötsligt visste jag inte vad som var dröm eller verklighet. Rummet började snurra och allt runt omkring mig blev suddigt. Jag hörde någon skrika. Ett högt, gällt skrik.
– Sara!
Jag kände hur någon tog mig i armen.
– Snälla Sara, skrik inte, allt är över nu. Det finns inget att vara rädd för längre. Du är här hos mig.
Jag kände Toms starka armar runt mig och öppnade ögonen. Han hade rätt. Jag var hemma.
Den varma sanden strilade mellan tårna när jag gick längs stranden. Havet var otroligt vackert. Men det hav som jag hade älskat skrämde mig plötsligt. Vågorna som sköljde in över stranden som jag promenerade på fick mig att rygga tillbaka.
Tidigare hade havet alltid inneburit trygghet och skönhet för mig. Jag älskade de blågröna skiftningarna och jag älskade skummet i strandkanten.
Havet var en av anledningarna till att jag flyttat söderut
Havet var en av anledningarna till att jag flyttat söderut. Tidigare hade jag alltid sett Mallorca som ett resmål för charterturister. Man åkte dit en vecka eller två på våren eller hösten för att få lite sol. Men jag hade upptäckt att Mallorca hade så mycket mer.
Bäst tyckte jag om att åka längs de små bergsvägarna i den nordvästra delen eller inåt landet. Jag älskade att stanna till och ta en kopp kaffe i den lilla byn Puerto del Sóller eller att strosa längs de små gränderna i Valldemossa, staden där Chopin hade tillbringat sin sista tid i livet. Jag tröttnade heller aldrig på att shoppa i Palma, min absoluta favorit bland städer.
Jag hade bara varit på Mallorca i fem dagar när jag mötte Tom. Jag var på en utflykt tillsammans med ett gäng svenskar som jag hade träffat på hotellet. Vi var på väg till Manacor för att titta på pärltillverkningen och efter det skulle vi vidare till Drakgrottorna.
Precis när jag hade slagit mig ner på sätet och tagit upp en bok hörde jag en mansröst som sa:
– Ursäkta mig, är det ledigt här?
Jag var egentligen inte alls sugen på att dela säte med någon. Jag hade precis kommit in i min nya engelska deckare och ville bara sitta för mig själv en stund.
– Ja, det är ledigt, hörde jag mig själv säga och flyttade på min väska.
Två veckor senare var jag fortfarande kvar på Mallorca. Jag hade ringt hem till familjen och talat om att jag träffat en man och att jag hade beslutat mig för att stanna kvar. Tom hade ett underbart hus vid stranden som han ärvt efter sina föräldrar.
Trädgården var full av blommor och där fanns både apelsinträd och olivträd. Just mallorkinska oliver är fantastiska. Man krossar dem lite innan man lägger in dem. På det sättet blir smaken kraftigare.
Vi delade kärleken till havet
Utöver att fixa med huset delade Tom och jag kärleken till havet. Han hade seglat ända sedan han var liten, något han med glädje lärde mig.
Varje morgon före frukost hade jag haft för vana att ta ett dopp i havet. Jag hade älskat att simma omkring i det salta, ljumma vattnet. Men min skräckupplevelse på båten hade förstört det. Jag gick flera gånger ner till stranden men vågade mig aldrig längre ut än att vattnet nådde mina anklar.
Jag tror att mycket av min rädsla bottnade i att jag hade svårt att minnas vad som verkligen hänt på båten. Tom hade berättat, men själv mindes jag bara korta fragment. Tydligen hade jag halkat och ramlat i medan Tom gått ner för att hämta en tröja.
Lyckligtvis var vi inte ensamma på havet den kvällen. En granne till oss var ute och fiskade och han hörde mitt skrik. Han drog upp mig ur vattnet i sista sekunden, enligt Tom.
Jag kände att jag inte riktigt klarade av tanken på att jag hade varit så nära döden. Tom gjorde sitt bästa för att hjälpa mig. Han visste ju vad havet betydde för mig. Och jag hade försökt själv också, men varje gång jag såg vågorna skölja in över stranden kom tankarna över mig. Det kändes som om jag skulle kvävas.
Det var när jag var som mest nere, när inte ens Toms varma famn hjälpte, som jag träffade Maria. Hon knackade på vår dörr en eftermiddag och frågade om vägen. Det var väldigt varmt just den dagen, det minns jag, så jag bjöd in henne på ett glas sangria. Vi fann varandra direkt.
Under veckorna som följde träffades vi nästan varje dag. Det kändes bra att ha en väninna att anförtro sig åt.
Maria var vacker på ett typiskt spanskt sätt. Hon var kurvig, hade bruna ögon och ett böljande, långt, nästan svart hår. Hon var min totala motsats. Själv var jag blond med en kort, rufsig, nästan pojkaktig frisyr och isblå ögon. Till sättet var vi också olika. Jag var självsäker och pratglad medan Maria var blyg och tillbakadragen.
Det vilade något nästan mystiskt över henne, något som fick mig att tro att det fanns sidor hos henne som hon kanske inte visade. Men hon var oerhört varm och vänlig, och det var nog skillnaderna som gjorde att vi tyckte så mycket om varandra.
Ibland fick jag en känsla av att hon och jag hade träffats förut
Tom tyckte också om Maria. De kvällar han ville ta med mig ut på båten följde Maria med i stället, vilket jag uppskattade. Ibland fick jag en konstig känsla av att hon och jag hade träffats förut. Hon kändes bekant på något sätt.
Jag vaknade som vanligt av att solen strilade in genom fönstret. Det var nästan olidligt varmt i sovrummet. Jag steg genast upp ur sängen och drog isär de tunna linnegardinerna. Den här morgonen kände jag mig annorlunda. Jag kände mig stark på ett sätt som jag inte hade gjort på länge.
Jag tittade ut över havet och i samma ögonblick bestämde jag mig. Kvällen före hade Tom frågat mig om jag inte kunde följa med ut med båten. Jag hade återigen sagt nej och jag såg hur besviken han blev. Men nu kände jag att jag ville försöka. För Toms skull och för min egen. Och naturligtvis ville jag att Maria också skulle följa med. Det skulle kännas bättre.
Först tvekade hon.
– Det är väl klart att du och Tom ska åka själva, sa hon.
Hon ville inte tränga sig på. Men efter mycket övertalning från både Toms och min sida gav hon till slut med sig.
Jag gjorde i ordning en stor picknickkorg med ostar, baguetter, spansk skinka och vindruvor. Jag stoppade dessutom ner ett par flaskor kallt vitt vin. Ju mer vi närmade oss avfärd, desto lättare kändes det. Jag var fast besluten att klara det den här gången. Tom försäkrade mig att han skulle hålla ett öga på mig hela tiden. Jag skulle aldrig bli lämnad ensam.
Ute på havet ställde jag mig i fören och blickade ut över det turkosa vattnet som glittrade i solskenet. Äntligen så kom en känsla av befrielse över mig. Jag vände på huvudet och tittade på Tom.
Han log mot mig. Herregud, vad vacker han var där han stod i bar överkropp och med saltstänk i det rufsiga håret! Stor och stark och trygg. Mitt livs kärlek.
Men plötsligt kom den där skrämmande känslan över mig igen.
Jag skrek högt och kände hur paniken spred sig i kroppen. Det kändes som om jag höll på att tappa balansen. Det var vatten överallt och jag kunde inte komma upp. Jag fäktade med armarna och kämpade så mycket jag kunde, men det kändes som om något, eller någon, tvingade ner mig. Vad var det?
Förra gången hade de misslyckats, men det skulle de inte göra den här gången
Jag lyckades få upp huvudet över vattenytan så pass länge att jag kunde se. Att jag hade fallit i vattnet var ingen olyckshändelse, lika lite nu som förra gången.
Plötsligt kom allt tillbaka. Minnet av händerna som pressade ner mig och minnet av två personer som tittade på mig och hånskrattade.
Det var inte så konstigt att jag kände igen Maria eller att Tom varit så mån om att få med mig ut på havet igen. Förra gången hade de misslyckats, men det skulle de inte göra den här gången. Jag kände hur jag sjönk allt djupare ner.
