Novell: Hon reser till Aten för att förlova sig – mannen på färjan väcker hennes intresse
Hon trodde att hettan skulle ge med sig i samma ögonblick som färjan la ut från Brindisi, staden, där augustivärmen nu ångade från gatorna och vars omgivningar var sorgset förbrända av den intensiva solen.
– Ta bara färjan över, hade Eric sagt. Jag möter dig i Ioannina.
Det hade låtit enkelt med tåg ner från Rom och hon ville gärna se mer av Italien än dess huvudstad. Om hettan hade han ingenting sagt, om de dåliga tågen, trängseln, förseningarna, den bristfälliga informationen när hon bytte tåg.
Trött och med värkande rygg efter de obekväma tågsätena hade Julia slutligen anlänt till Brindisi, fått ett mycket enkelt hotellrum i något som ändå såg ut att vara ett prydligt hotell. Men det fanns ingen dusch på rummet.
Hettan gjorde det svårt att tänka
Hon hade fått duscha i duschrummet i korridoren och hon förbannade mannen som lämnat det just när hon steg ut ur sitt rum. Han hade förmodligen fått duscha i varmt vatten. Men inte hon.
Hettan gör en egoistisk. Till slut är man beredd att göra vad som helst för en flaska citronläsk eller en dusch. Som om moral och gott uppträdande smälte bort i den där hettan, den där solen som inte lämnar en någon ro, varken i siestans varmfuktiga fördragna dunkel eller i nattens mycket svarta varma mörker.
Hettan gjorde det svårt att tänka. I Rom hade det varit annorlunda. Där hade hon haft klara, ordentliga tankar. Noggrant åtskilda fanns de där, de som hörde till hennes studier i italienska, som hennes chef skickat henne på, och de som hörde till hennes privatliv.
Fast Eric hade funnits i båda sortens tankar. Han var kopplad till hennes studier, eftersom hon träffat honom på den första kursen i italienska hon gått hemma i Sverige. Men mest hörde tankarna på honom till den privata sfären i hennes hjärna för hon älskade honom och skulle resa ner till honom i Aten, där han under ett år arbetade på ett kontor som hans chef, en vinimportör, startat upp.
Hon hade tagit tåget ner genom Italien, skulle ta sig över Adriatiska havet på färjan och han skulle sedan hämta henne i Ioannina. De skulle därefter resa ner genom ett dammigt, solvitt Grekland för att slutligen, kanske en skuggig kväll vid ett tavernabord i Plaka, gamla stan – växla ringar.
Efter duschen dagen innan hade hon gett sig ut i staden för att äta middag. På en bakgata nära hotellet hade hon funnit en mycket liten restaurang, där hon kunnat få kalvlägg i simmig tomatsås och pasta till. Vinet hade varit en aning för ungt och hon hade kommit att tänka på Erics noggrannhet när det gällde valet av vin. Han var en av de få män hon kände, för vilken kyparens försiktigt ihällda smakdroppar hade ett verkligt ändamål. Det hade hänt att han skickat tillbaka ett vin som han inte ansåg ha de kvaliteter han krävde av sin måltidsdryck.
Julia hade känt sig lugn och glad, när hon återvänt till hotellet, även om hennes längtan efter Eric tycktes rinna bort i hettan, som så mycket annat av hennes förnuftiga jag.
Det hade känts som om allt varit mycket enklare och klarare i Rom. Hennes tankar, hennes känslor. Här ville värmen och dofterna av alltför ymnigt blommande häckar och trädgårdar upplösa och förvirra så mycket inom henne som varit självklarheter bara några dagar tidigare. Det skulle bli bättre på färjan, hade hon tänkt. Där skulle vinden blåsa frisk och ren och hon skulle bli sig själv igen.
Och nu stod hon här på båten och kände sig besviken. Vindarna var ljumma, inte kyligt klara som hon drömt om under den tryckande varma natten.
– Är du svenska?
Hon vände sig om från relingen och såg på mannen som tilltalat henne. På svenska.
– Ser jag sådan ut?
– Nej, medgav han, mer isländska.
Hon vände sig mot relingen igen. Hon ville inte prata, inte med honom alldeles speciellt, för hon kände igen honom. Han var mannen som dagen innan på hotellet tvingat henne att duscha iskallt eftersom han tagit allt varmvatten till sin egen dusch. Samtidigt var hon irriterande nyfiken.
– Och hur ser isländskor ut?
Han drog lite på munnen, såg tydligen hennes fråga som en slags invitation, eftersom han kom fram och ställde sig bredvid henne vid relingen.
– Präktiga, sa han. Starka och fria och med halmfärgade flätor.
– Präktighet, sa hon, är den svages namn för en självklar noggrannhet.
Ska du också besöka någon?
Nu skrattade han, överraskande hjärtligt och hon måste småle. Hon tyckte om att munhuggas och mannen verkade inte typen som var ute efter att ragga upp henne. Snarare såg han henne nog som någon han kunde fördriva tiden med, småprata, byta erfarenheter.
Han hette Martin och var på väg till Aten också han. Och han tyckte om att resa långsamt, som han sa.
– Ska du också besöka någon? undrade hon.
– Ja, hon heter Eleni.
Julia såg för sitt inre en grekiska med ögon någonstans mellan mycket mörkt bruna och svarta.
– Din fästmö?
Han log.
– Jag är djupt förälskad i henne.
Hon kände sig löjligt lugn av hans ord. Han såg henne bara som ett ressällskap, en flyktig bekant och hon trivdes med tanken.
– Och du?
– Jag ska ner till Aten och förlova mig.
– Gratulerar, sa han mycket artigt.
De hittade ett par stolar på däck. Ovanför henne var ett tygtak spänt som skydd för solen. Hon kände hur tröttheten smög sig över henne, dåsigheten tog överhanden och hon somnade till ljudet av de skriande fåglarna som följde båten i hopp om att få del av matresterna som slängdes överbord.
När hon vaknade var hans stol tom. Hon kände sig orolig, nästan övergiven och hon begav sig på jakt efter honom och fann honom slutligen på en soffa i den kaféliknande salen. Han hade en bok uppslagen framför sig, granskade noga varje bild, gjorde små anteckningar i marginalen. Han hade beställt in en stor grekisk öl.
Han såg upp, fastän han rimligtvis inte kunnat höra henne komma. Mer som om han känt det på sig.
– Vill du ha en öl?
– Ja tack.
Hon brukade aldrig dricka öl. Svalt vitt vin möjligen, eller mjukt rödvin. Mineralvatten. Aldrig öl.
– Hettan förändrar en, sa hon och slog sig ner bredvid honom.
Han drog lite på munnen.
– Eller kanske tar den fram ens verkliga jag …
Hon såg på hans bok.
– Vad läser du?
– En bok i arkeologi. Om museer i Aten, bland annat.
Jag har ingen tid att passa
Han såg på henne och hans ögon var mycket blå och det förvånade henne att blått kunde vara en så varm färg.
– Ska du följa med? Det finns ett nära Syntagmatorget, som du verkligen borde besöka. Jag tänker själv gå dit i kväll.
– Jag tror inte det, sa Julia hastigt. Eric och jag …
Han nickade. Han förstod.
Det var dammigt hett i Ioannina och hon längtade intensivt efter svalkan i den luftkonditionerade bilen Eric säkert hyrt, men hon väntade i över en timme på avtalad plats utan att han kom. Martin höll henne sällskap.
– Jag har ingen tid att passa, sa han.
Till slut ringde hon Erics kontor och någon svarade på bruten engelska, att Mr Jonason bad henne hyra bil i Ioannina. Han hade blivit tvungen att åka iväg till en vingård på grund av en försenad leverans. Han framförde sina ursäkter.
Hon avslutade samtalet och var lite störd över att han inte ringt henne själv. Men kanske hade han inte hunnit.
Och hon insåg att trots att de ju älskade varandra kände de varandra uppenbarligen inte särskilt väl. Han trodde att hon hade körkort, men det hade hon ju inte …
– Vi tar bussen ner, sa Martin. Inte särskilt luftkonditionerat men en upplevelse.
Han hade rätt. En mycket dammig resa genom ett nästan vilt landskap, då och då avbrutet av de små, lysande kritvita byarna, där de blå och gröna dörrarna lyste emot dem. Och längs vägen, stånd efter stånd med stora, gröngula vattenmeloner.
– Karpousi, sa han.
– Karpousi, repeterade hon och han berömde hennes uttal.
Han berättade att han alltid älskat Grekland, så mycket att han lärt sig språket. Och hon berättade att hon älskade Italien och gått kurser både hemma och i Rom. Hon ville fråga hur han träffat sin grekiska kärlek, men det hade varit lite väl påfluget. Kanske var Eleni arkeolog, som han, och de hade träffats på någon utgrävning.
Bussen var full med folk, kvinnor i svart och huckle, män som klätt upp sig i kostym för ett läkarbesök eller besök hos någon myndighet i någon av småstäderna de passerade på vägen. Småflickor i vuxet långa klänningar, pojkar, snabbögda och självsäkra på det sätt som kommer av vissheten av att vara totalt älskade.
Det var varmt på bussen, kvavt ibland. Men de steg av i en av byarna, handlade färskt bröd och isande kallt öl och hon kände sig glad och levande och längtade inte lika intensivt efter det som var svalt och tyst.
Han väckte henne försiktigt.
– Vi är strax framme.
Hon hade sovit med sitt huvud mot hans axel i över åtta mil. De var redan på väg in genom Atens förstäder.
– Var ska du bo? undrade hon.
Han ryckte på axlarna.
– Jag vet inte, sa han.
Hon frågade inte mer, förstod att hans stora kärlek Eleni nog inte kunde bjuda in honom att bo hos sig. Kanske bodde hon tillsammans med sin familj. Eller så var det inte passande att en man övernattade i hennes hem.
Samma kväll promenerade hon långsamt genom de stora salarna i museets strax intill Syntagmaplatsen. Statyerna var mäktiga, marmorsvala. Hon gick från sal till sal och var tacksam över jackan hon tagit på sig. Regnet hade kommit oväntat och hon frös nästan.
Jag stannar nog bara i dag
Till slut upptäckte hon honom. Han satt på en av tältstolarna, antecknade i ett häfte.
– Hej, sa hon och han såg överraskat upp.
– Fick du inte tag i Eric?
– Jo då. Han hade bokat ett hotellrum till mig, men jag stannar nog bara i dag. Sedan reser jag tillbaka.
– Jag förstår, sa han och hon såg på honom att han verkligen gjorde det.
– Det är för svalt här … sa hon. Alldeles för svalt.
Också det såg han ut att förstå. Att det kanske inte var vädret hon menade. Han såg mot kvinnostatyn framför vilken han satt.
– Möt Eleni, log han. Från 1200-talet före Kristus.
Hon stirrade på statyn. Eleni, som han var ”djupt förälskad” i, för vars skull han rest till Aten?
– Hon är lite lik dig, eller hur? sa han med ett leende.
Hon betraktade statyn, kanske mest av allt för att hennes inre skulle få tid att lugna ner sig, greppa det han just sagt utan ord. Att han inte hade någon kärlek i sitt liv. Ingen förälskelse.Precis som hon, tänkte hon och kände med ens en häftig och omtumlande lättnad och glädje.
Ändå var det bara några timmar sedan hon känt något som liknade smärta, när hon och Eric vid det där kafébordet kommit överens om att deras känslor för varandra svalnat.
– Du har rätt, log hon till slut. Hon är lik mig, lite grann åtminstone.
Han slog igen sin anteckningsbok, reste sig och såg på henne med värme.
– Vill du äta middag med mig? Och kanske stanna lite längre än bara en dag? Det finns så mycket underbart att uppleva här.
Hon drog ett djupt andetag och som för att förekomma hennes svar sa han hastigt:
– Det har slutat regna. Solen är tillbaka.
Han hade rätt. Kvällssolen lyste in genom de höga fönstren. Värmen väntade på dem. Och en kväll med skratt och glädje och möjligheten att lära känna varandra på allvar. Och sedan? Kanske flera dagar tillsammans? Han hade kanske alldeles rätt i det han just sagt. Kanske fanns det mycket underbart de kunde uppleva här nere …
