Karin känner sig nästan lite illa till mods. Att ta efter en väninnas frisyr var sådant man gjorde som tonåring, inte när man passerat femtio. Och är det verkligen en slump att Eva har köpt en likadan klänning som Karin?
När Karin kom hem från jobbet frågade hennes man Niklas:
– Träffade du Eva på vägen in?
– Ja, det gjorde jag. Hon verkar väldigt trevlig. Dessutom hade hon redan satt i gång med renoveringen. Både den gamla diskbänken och kylskåpet stod ute i trädgården.
– Ja, henne verkar det verkligen vara fart på, sa Niklas.
– Ja, tänk vad fint det kommer att bli när hon är klar. Det är ett vackert gammalt hus, sa Karin.
– Ja, verkligen. Bara synd att det har fått förfalla så under de sista åren. Man kunde ha önskat att Ingers barn eller barnbarn kunde ha hjälpt henne lite. Det är minsann inte lätt att bo i hus när man börjar bli gammal.
– Nej, skönt att ingen av dem var intresserad av att flytta hit. Jag tycker inte de verkar så trevliga någon av dem. Jag är så glad att det blev någon som Eva. Känns trevligt med en kvinna i min ålder också. Har jag tur tycker hon om att gå på bio och teater också. Då kanske jag kan få sällskap, sa Karin och blinkade lite retsamt mot sin man.
Niklas var nämligen inte alls intresserad av vare sig teater eller bio. Han följde plikttroget med Karin ibland för att vara snäll, men hon visste att han skulle bli överlycklig om hon hittade någon annan som ville följa med.
Dagarna gick och blev till veckor och månader. Karin och Eva kom varandra närmare och närmare.
– Jag har verkligen hittat en riktigt fin vän i Eva. Någon som förstår mig och tycker om samma saker, sa Karin lyckligt till Niklas.
Han var glad för hennes skull. Han visste att hon hade haft det lite tufft sedan hennes syster gick bort i cancer för några år sedan. Karin och Birgitta hade nämligen gjort det mesta tillsammans, vilket betydde att när Birgitta dog förlorade Karin inte bara sin syster, utan även sin allra bästa vän. Niklas hade försökt få Karin att hitta nya väninnor men hon hade inte riktigt varit intresserad. Inte förrän nu.
En dag när Niklas kom hem från jobbet sa Karin:
– Eva vill att jag ska följa med henne och några gamla väninnor på afterwork nästa fredag.
Hon ställde fram en rykande het gryta med Boeuf Bourguignon på bordet.
– Det låter väl jättetrevligt, sa Niklas och log. Det doftar underbart.
Han slevade upp en rejäl portion med gryta och ris på tallriken medan Karin fortsatte prata.
– Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner ingen.
– Klart du ska hänga med. Då kan jag gå ut och ta en öl med Stefan, han har tjatat på mig i flera veckor.
– Ja, kanske det. Jag går ju inte ut så ofta.
– Nej, verkligen inte. Det tycker jag du ska unna dig.
Niklas hade så klart rätt, tänkte Karin. Hon var alldeles för dålig på att gå ut på stan. Teater och bio var en sak, men det var verkligen inte ofta hon gick ut och åt gott och drack vin. Ju mer hon tänkte på det, desto säkrare blev hon. Med tanke på hur trevlig Eva var skulle hon säkert ha trevliga väninnor också.
Sagt och gjort. Klockan sju fredagen därpå stod Karin vid busshållplatsen och väntade på Eva. De skulle åka in till stan tillsammans. Karin hade köpt en ny blus och fixat en snygg festmakeup med det där röda läppstiftet som hon tyckte så mycket om. Hon kände sig riktigt snygg för en gångs skull.
– Där är du ju!
Karin hörde Evas glada röst och vände sig om. Men hon ryckte till när hon såg sin väninna.
– Är det inte snyggt? Eva log brett och drog med fingrarna genom det mörka håret.
– Du har färgat det sa Karin med frågande blick. Och klippt det.
– Ja, jag kände att det var dags för en förändring.
– Men det är exakt samma frisyr som jag. Och samma färg!
Karin tyckte det kändes märkligt. Hennes väninna såg ut precis som hon. Lite konstigt faktiskt.
– Ja, jag visade en bild på dig för min frissa. Som inspiration. Men det blev visst ganska likt ...
Eva skrattade till. Karin kände sig nästan lite illa till mods. Det var sådant här man gjorde när man var tonåring. När man ville se likadan ut som sin kompis. Men de var ändå en bit över femtio och hade väl växt ifrån sådant för länge sedan.
– Vad tyst du blev. Är du arg? Jag kan gå och färga om det igen om du vill.
Plötsligt lät Eva lite irriterad, vilket inte alls var likt henne.
– Nej, nej, det är ok, sa Karin. Kom så åker vi in till stan och har en trevlig kväll, eller hur
Eva nickade nöjt och steg på bussen.
Det känns lite konstigt måste jag erkänna
Ett par veckor senare satt Karin och Niclas hemma i köket.
– Tycker du att Eva har förändrats? sa Karin, och tittade frågande på Niklas där han satt och läste tidningen.
– Nej, inte direkt. Hur menar du?
– Jag vet att det låter konstigt, men det är som om hon vill vara som jag. Det började med frisyren, men nu har hon till och med samma kläder. Du vet den där klänningen som jag köpte till middagen på ditt jobb? I går såg jag henne i en exakt likadan.
– Nu när du säger det så. Men det är säkert bara ett sammanträffande. Hon tyckte säkert bara den var snygg och råkade köpa en likadan. Du får väl prata med henne om du tycker det är jobbigt?
– Ja, jag får kanske göra det.
Dagen efter ringde Eva och bjöd på fika. Det var ett utmärkt tillfälle för Karin att prata med henne om det där med kläderna. Hon hade funderat hela natten och Niklas hade säkert rätt. Att det bara var en slump att hon hade köpt samma klänning. Eva skulle säkert förstå.
– Vad kul att du kunde komma över. Jag har precis bakat.
Eva bjöd in henne, men när Karin steg in i köket fick hon en chock. Där stod samma möbler, samma gardiner, samma duk och samma porslin som i hennes eget kök. Det var som om hon var hemma hos sig.
– Visst är det fint? sa Eva och log. Jag har gjort om lite sedan du var här sist.
Karin fick inte fram ett ord. Det här var läskigt på riktigt. Hade Karin blivit knäpp. Eller kanske var hon kanske sjuk och behövde hjälp.
– Det ser ju precis ut som hemma hos mig mumlade Karin till slut fram.
– Ja, ni har det ju så fint, Niklas och du. Det gjorde väl inget?
Karin svalde och tog mod till sig.
– Det känns lite konstigt måste jag erkänna.
– Konstigt?
Eva tittade på henne med arg blick.
– Menar du att jag är knäpp?
– Nej, inte alls.
Karin kände att situationen började bli obehaglig och tänkte att det var lika bra att prata om något helt annat. För att på Eva på andra tankar.
– Skulle du inte bjuda på kaffe?
Eva nickade och hämtade kaffekannan. Sedan ställde hon fram ett fat med nybakade kakor. Hallongrottor. Niklas favoritkaka. Karin kände sig mer och mer obekväm och vred sig i stolen.
– Ta en kaka, sa Eva och räckte fram fatet.
Karin ville bara resa sig och gå hem, men hon vågade inte. Eva kändes helt ur balans och det var nog lika bra att inte irritera henne.
Hon tog ett bett i kakan. Inte lika bra som mina, tänkte hon. Lite beska.
Kanske för mycket bakpulver? Eller så var det något med sylten.
– Hur smakade den?
– Bra, ljög Karin och sköljde snabbt ner kakan med en rejäl klunk kaffe.
– Vad skönt. Jag var rädd för att de inte var lika bra som dina. Det är nämligen viktigt. Så att Niklas klarar sig när du är borta.
Karin rös till. Hon tittade med frågande blick på Eva. Vad menade hon?
– Jag har tränat på din Boeuf Bourguignon också. Den börjar bli riktigt bra, sa Eva leende och smuttade på kaffet.
– Vad håller du på med, Eva?
Karin reste sig upp från stolen och skrek:
– Är du inte klok!?
Sedan vinglade hon till och föll ihop på golvet. Kände hur ett kraftigt illamående plötsligt kom över henne. Hon tittade upp på Eva som log och sa:
– Ta det lugnt, Karin. Du behöver inte oroa dig. Niklas kommer få det bra med mig. Jag lovar att ta hand om honom.
