Novell: Han spionerade på kvinnan han älskade – visste inte att det var en fälla

Det var en gråkall onsdagseftermiddag när vi hälsade vår nya kollega Iris välkommen till kontoret. Wienerbröden stod framdukade och som alltid när det vankades godsaker blev det full trängsel runt fikabordet.

I detta myller av kaffetörstiga kollegor stod Iris och såg lite bortkommen ut. Exakt samtidigt som jag fick syn på henne valde solen att skicka in några försiktiga ljusstrålar genom fönstren.

De lyste upp hennes röda, glänsande hår som ramade in det hjärtformade ansiktet. Insikten drabbade mig med full kraft när jag såg henne, där var hon, den rätta.

Chefen presenterade Iris som vår nya revisor och kollegorna drog snabbt in henne i vänligt småprat. Själv stod jag i vanlig ordning tyst samtidigt som jag hörde hennes melodiska röst blandas med de andras.

Självklart hade jag varit förälskad flertalet gånger i mitt trettiofemåriga liv. Problemet är att jag är killen som alltid finns där, men som ändå inte märks av. En tjejkompis sa till mig en gång: ”Du ser bra ut Alex, men i samma ögonblick som du försvinner så har man glömt dig.”

Om hon visste vilka framtida komplex den vårdslösa meningen skulle ge mig … Förvisso hade jag dejtat, men aldrig de kvinnor jag drömde om. Dem betraktade jag på avstånd.

Iris trollband mig som aldrig förr. Jag uppehöll mig i närheten av henne så mycket det gick och studerade henne genom de öppna glasväggarna ut mot korridoren. Ekonomerna hade nämligen sina egna rum medan vi dataprogrammerare satt längst ner i kontorslandskapet, pöbeln brukade vi galghumoristiskt kalla oss.

Jag hade noterat små detaljer som att hon hade sin lunchmat i glaslådor, hur hon tankspritt snurrade en lock av sitt hår mellan fingrarna när hon såg in i datorn och jag anade en svag doft av jasmin när hon svepte förbi mig i korridoren. Hon brukade ge mig ett vänligt leende när vi passerade varandra, det jag kallar ett standardleende.

Men jag ville att hon skulle se mig, på riktigt. Det brann en eld inom mig som inte längre tycktes hålla till godo med kärlek på avstånd.

Just när det såg som mest hopplöst ut så gav ödet mig en hjälpande hand. Iris stod vid kopiatorn, det var allmänt känt att den bråkade med vissa och var hur hygglig som helst mot andra. Den hade tydligen valt Iris som sin nemesis och hon suckade frustrerad när jag stannade och frågade hur det gick.

Mitt hjärta slog snabbare, så här nära hade vi aldrig stått varandra förr. Jag noterade att hon hade en mörk rand runt de klargröna ögonen och att den ena fram­tanden låg lite snett öven den andra. Jag kände till och med värmen från hennes arm när den snuddade vid min.

– Hmm, det är papperstrassel men jag har rensat den där lådan och den är tom, sa hon uppgivet.

– Kopiatorn är knäpp, log jag konspiratoriskt, öppnade den vant i sidan och efter några fingertryck så blev den snäll igen.

– Men, tack … jag såg att hon letade febrilt i minnet efter mitt namn, dock utan resultat. Hon sträckte fram sin hand.

– Iris heter jag.

Jag ville inte lägga min fuktiga hand i hennes men vad hade jag för val?

– Alex. När jag kände hennes fingrar runt mina for en stöt genom mig, jag undrade om hon kände detsamma.

Som dataproffs hittar man information snabbare än andra, misstänker jag. Det dröjde inte länge förrän jag visste en hel del om Iris, från barndom till vuxenliv.

Hon var gift med en man som var vd för ett företag, han spelade golf och hon ägde hästar, med andra ord så levde de vad jag skulle kalla det ett privilegierat liv. Men Iris själv var enkel och okonstlad och blev snabbt en i gruppen. Ibland när vi möttes i korridoren inbillade jag mig att hon höll kvar blicken i min?

Det räckte inte längre att se henne under arbetstid, jag såg inga andra alternativ än att följa hennes liv utanför kontoret.

I skydd av mörkret brukade jag glida förbi på den lugna villagatan där hon bodde. Ganska snabbt blev jag djärvare och parkerade bilen så att jag kunde se in i trädgården och huset.

Jag drogs som en insekt mot ljuset och följde fascinerad hennes förehavanden. Ibland såg jag henne och hennes man laga mat tillsammans, se på tv hopkurade i soffan och en gång såg jag dem kyssas en lång stund.

Då mådde jag illa när jag körde hem och tillbringade en orolig natt bland svettiga, hopsnurrade lakan.

Jag bestämde mig för att glömma Iris. Hon älskade uppenbarligen sin man och det var inte friskt att spionera på henne, det insåg jag med plötslig klarsyn. Efter att ha fattat mitt beslut somnade jag gott.

Men ödet ville annorlunda. Morgonen därpå hittade Iris vägen till mitt skrivbord, hon var vackrare än någonsin med några hårlockar som letat sig ur hästsvansen.

– Alex, jag har fått strul med datorn, har du tid att titta på den?

Jag nickade och reste mig samtidigt som jag febrilt letade efter något att prata om, men som vanligt satte den försmädliga tunghäftan en käpp i hjulet. När jag satte mig på hennes stol anade jag hennes parfymdoft och inte nog med det, när hon böjde sig fram och pekade på dataskärmen kände jag bröstens mjuka rundning mot min rygg.

Jag blev stel som en staty men lyckades fullfölja felsökningen. Ville dra ut på ögonblicket samtidigt som hon gjorde mig darrhänt av nervositet.

– Som ny, sa jag och reste mig hastigt.

Hon log och tryckte snabbt min axel till tack. Jag tog till flykten men kände be­röringen av hennes fingrar en lång stund efteråt. Ödet hade gett mig en klar fingervisning, jag skulle inte glömma Iris.

Det var after work på fredagen och jag såg på listan att Iris skrivit upp sig i sista minuten. Det spratt till inom mig och jag skyndade bort till mina kollegor.

– Ska vi inte gå på aw på fredag?

Frank såg förvånat på mig.

– Du brukar väl inte hänga med?

Henrik skrattade till.

– Det syns att han kärat ner sig i Iris, det är ju därför.

Jag kände hur kinderna brände.

– Lägg av, det har jag inte.

De log menande mot mig.

– Okej, vi sticker dit, tyckte de.

Det var skymning när vi kom till after worken. Till min besvikelse så hamnade Iris på andra sidan långbordet. Jag beställde in flertalet öl och inväntade rätt tillfälle att prata med henne, fast besluten att övervinna min blyghet.

Plötsligt såg jag henne bana sig fram mot baren med rosiga kinder. Jag ropade på henne och makade plats bredvid mig vid bardisken.

– Vad vill du ha att dricka? frågade jag modigt.

– Gärna en Guiness, tack.

Jag log och harklade mig.

– Trivs du bra på kontoret? Är vi schyssta mot dig?

Jag gav henne ett förhoppningsvis skälmskt ögonkast.

– Ja verkligen, och – du verkar så snäll Alex, mumlade hon.

Jag visste inte hur jag skulle ta emot epitetet snäll.

– Snäll eller ... menlös?

Hon la snabbt handen på min arm.

– Nej, omtänksam! Inte som min … hon såg ner i glaset.

När hon väl mötte min blick såg jag till min förvåning att hon hade tårar i ögonen. Hon log ett darrigt leende och innan jag hann reagera så kände jag hennes läppar mot min kind, en fjäderlätt beröring innan hon försvann i mängden.

Den natten sov jag inte en blund. Nu visste jag. Hon hade mer eller mindre bekänt sina känslor för mig och antytt att hennes man var en knöl. Jag kände pulsen slå hårt när jag tänkte på hur ovärdig han var henne, elden inom mig brann starkare än någonsin.

Kvällen därpå var mörk och blåsig, längtan efter Iris drev mig mot hennes hus trots den sena timmen. Jag parkerade på min vanliga plats men steg sedan ur bilen och gled obemärkt in i trädgården där jag ställde mig till hälften bakom ett äppleträd.

I samma ögonblick såg jag Iris. Hon stod vid terassdörren och såg ut i trädgården, innan jag hann gömma mig möttes våra blickar. Jag vågade inte andas.

Hon var iklädd ett tunt nattlinne som visade konturen av hennes kropp i månljuset. Jag höll fortfarande andan när hon log och vände sig bort. Hon måste ha sett mig?

Då hördes mumlet av röster genom det halvöppna fönstret och jag drog mig helt in i skuggorna, hennes man fick verkligen inte upptäcka mig! Hade jag inte gått över gränsen den här gången? Efter några minuter beslöt jag att smyga ut på gatan. Jag närmade mig tomtgränsen när jag hörde Iris förtvivlade rop.

– Nej, oh nej!

Glömsk av all försiktighet rusade jag fram till terassdörren och slet upp den så att det knakade i träet. Väl inne i rummet såg jag Iris ihopsjunken på golvet bredvid en man som blödde ymnigt från tinningen, hans blick pekade upp i taket, stel och glasartad. Iris såg bönfallande upp på mig.

– Åh, jag tror att han är död! ropade hon.

Jag såg direkt att den livlöse gestalten var Iris make. Det gick runt i huvudet på mig av alla frågor när jag skyndade fram mot henne med öppna armar.

– Berätta, viskade jag medan jag drog in henne i min famn.

Hon lösgjorde sig och såg på mig med ögon uppspärrade av skräck.

– Alex, jag trodde att han skulle slå mig igen, ropade hon.

– Slå dig?

– Ja, och när han höjde armen så tog jag askfatet och svingade det mot honom.

Iris röst gick upp i falsett. Då såg jag det stora marmoraskfatet som låg bredvid kroppen.

– Jag berättade att jag tänkte lämna honom och han blev tokig. Det var rent självförsvar!

– Naturligtvis, mumlade jag lugnande.

– Om jag bekänner så blir jag väl dömd? Nej, jag får säga att han föll mot spisgallret. Han hade ju druckit en del …

Jag såg whiskyglaset som stod på bordet och på det glänsande spiselgallret. Ja, det kunde fungera eftersom han låg exakt vid den öppna spisens galler. Iris sjönk ner på soffan alldeles vit i ansiktet.

– Iris, låt mig tänka.

Min hjärna jobbade för högvarv, adrenalinet pumpade där hennes ebbat ut.

– Alex, det är tack vare dig som jag orkade ta beslutet att lämna honom, mumlade hon.

– Min älskling, sa jag och kunde inte motstå att luta mig ner och trycka mina läppar mot hennes mjuka.

– Sen, sa hon lågt.

Det hade hon rätt i, nu måste vi rädda henne från ett straff som inte var berättigat.

– Vi smetar lite blod på spisgallrets mässingsknopp så att det ser ut som att han föll mot den, sa jag hastigt.

Hon såg imponerad på mig och nickade.

– Men det gör jag Alex, så att inte dina fingeravtryck hamnar där. Det enda du behöver göra är att ta med dig askfatet hem, så att det försvinner härifrån. Men kasta det inte för det var min fars. Kör nu, så ska jag larma 112 och säga att han föll.

– Det kommer att funka, håll dig lugn bara, sa jag.

Hon nickade.

– Tack Alex, jag hör av mig snart.

Sedan kysste hon mig, en lång kyss som tystade alla ord jag hade inom mig. Jag kunde inte motstå att ge henne den lilla sammetsasken jag burit med mig i fickan en tid, min kärleksgåva till henne.

– Öppna den, sa jag ivrigt.

Iris såg på smaragdringen.

– Åh, så vacker. Du får sätta den på mitt finger sen, när jag blir din. Hon gav mig en snabb puss och puttade försiktigt ut mig i den mörka trädgården. Jag körde hem i ett tillstånd av skräckblandad eu­fori. Nu när jag fått hennes kärlek skulle jag väl inte förlora henne?

Väl hemma torkade jag slarvigt av blodfläcken på askfatet, la det i strumplådan och bad mer än jag någonsin bett om något, att historien skulle hålla. Då ringde det på dörren.

Till min förvåning så var det polisen. En kall fasa grep mig. Hade de gripit Iris för dråp eller rentav mord och ville ha mig som huvudvittne?

Jag var fast besluten att skydda henne till varje pris, men innan jag visste ordet av så satt jag i polis­bilen. Det enda jag fick veta var att jag skulle följa med till polisstationen och att de hade en husrannsakan med sig.

Jag tänkte på askfatet, inte skulle de förstå att det kom ifrån Iris hus?

På stationen blev det ändlösa timmar av förhör och plötsligt stod det klart för mig att det var jag som var anklagad för mordet på Iris man.

Fylld av fasa hörde jag dem avlägga Iris vittnesmål, om hur jag måste ha lurpassat på paret. Hur jag sedan slet upp terassdörren och sprang in i huset samtidigt som paret omfamnade varandra.

Hon berättade hur jag i rent vanvett lyft askfatet och vräkt det med full kraft mot makens tinning för att sedan fly med det i mina händer. Jag försökte förklara att maken hade fallit mot spisgallret, inte ens nu svek jag Iris.

Men jag talade för döva öron och på askfatet fanns mina fingeravtryck ... Iris sa att hon hade larmat i panik och sprungit in till grannen, som för övrigt hade sett mig köra i väg.

Det var inte mycket advokaten som jag fick tilldelad kunde göra. Iris påtalade även min långvariga besatthet av henne och hur den skrämt henne. Det var nog det som skadade mig mest och gjorde mig mållös, hur kunde hon solka ner det speciella vi hade? Jag blev dömd att sitta inom lås och bom en lång tid.

Jag försöker fortfarande smälta allt som skett. Kyssen hon gav mig var sann, jag vägrar tro något annat. Vilka makter fick henne att göra mig till förövaren? Kanske advokaten skrämde henne att vända sig mot mig?

När hon ringde larmcentralen – var hon då så uppriven och osammanhängande att de kanske misstolkade hennes historia?

Ibland sviktar tron på min älskade och i mina mörkaste stunder undrar jag om hon iscensatte allt med kall beräkning, arvet har gjort henne till en väldigt rik kvinna.

I en sådan stund läste jag en notis om henne, den sörjande änkan. Jag ville egentligen inte se henne på den tillhörande bilden men kunde naturligtvis inte låta bli.

Då upptäckte jag att hon bar den praktfulla ringen jag gav henne! Den stora stenen gnistrade i kapp med hennes ögon och då förstod jag att ringen var ett hemligt tecken från henne till mig, ett sigill för vår kärlek.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan vi återförenas, min trolovade och jag. Som jag skrev i mitt senaste brev till henne: Jag är din för evigt.