Novell: Hon glömmer aldrig dagen med honom
Maja känner av vinterns friska luft och skarpa solsken. Hon anar snön som lurar i molnen, redo att täcka världen i sitt vackra vita.
I nästan alla sina samtal påtalar hon den annalkande vintern, som om just denna vinter är den allra första hon någonsin upplevt.
Hon höjer blicken där hon går i parken längs med ån. Pilträdens bara grenar hänger ner i vattnet och gungar i vågorna efter en båt som ännu inte gått i vinterdvala.
Åkanten är dekorerad med löv som fallit de senaste veckorna och färgar marken sprakande vacker. Maja kan inget annat än att le, det liksom spritter i henne och hon snabbar på stegen en aning och känner hur det frusna gruset krasar under hennes fötter.
I vattnet tjattrar en and som tigger om en brödbit. Maja svarar någonting ursäktande och undviker ögonkontakt tills hon passerat.
Borta vid sjukhuset går hon uppför stentrappan för att kunna ta bron över vattnet. På bron möter hon en cyklist som plingar glatt med ringklockan och vinkar. Majas hand reser sig snabbt till svar och hon ler mot mannen som hon känner igen från matbutiken.
Trottoaren över bron är smal, men snart går han där ändå vid hennes sida och med sin hand i hennes.
– Lite trängsel är bra, säger han så nära hennes öra att hans andedräkt kittlar henne tills hon ryser.
Hon ler med munnen dold i den stora halsduken och han klämmer hennes hand som så många gånger förut. Du och jag mot världen, säger den tryckningen. Du och jag mot världen, svarar hon med ett tryck tillbaka.
De kommer ner på den smala bakgatan bakom konditoriet som de brukar besöka. De har mer utrymme men han håller sig ändå nära och Maja är glad för det. Det kan aldrig bli nära nog. Aldrig får hon nog av mannen i sitt liv.
Fasaden på konditoriet är ljusgul och Majas tankar går till påskliljor – de blommor hon tycker bäst om.
– Hur kan man annat än älska påskliljor? brukar hon fråga Calle.
Calle skrattar med henne då. Han skrattar aldrig åt henne eller hennes tokiga upptåg, utan alltid med henne. Återigen finns den där varma känslan där.
De slår sig ner vid ett bord invid fönstret och väntar på att servitrisen ska komma med kaffe och mazariner. Egentligen är Majas favoritkaka tosca, men hon tycker att ordet mazarin låter så härligt så oftast blir det en sådan kaka till kaffet.
De pratar om allt och ingenting. När hon tänker tillbaka på stunderna de suttit på konditoriet kan hon inte dra sig till minnes ett endaste av de ämnen som de så passionerat diskuterat.
Det enda hon minns är passionen i diskussionerna, skratten och hans otroligt blå ögon. Hon drunknar i dessa blå ögon en stund innan hon ägnar uppmärksamhet åt sitt kaffe. Lite grädde och en sked socker i, som alltid.
Hon känner sig trygg och lycklig
När de kommer ut från konditoriet har senhösten gjort sin nyckfullhet påmind. Det regnar.
Maja känner med handen hur det snöblandade regnet faller tungt från himlen och hon knäpper sin jacka. Hon vet att hon kommer att frysa på hemvägen och ångrar att hon inte tog den varma vinterkappan. Inget paraply har hon heller.
Bakom henne står Calle i en lika kall jacka och flinar med hela ansiktet.
– Vi får kanske ta en taxi om vi ska komma hem torra, säger han. Annars får vi springa, men det klarar du inte i de där stövletterna, tillägger han med det där flinet.
Det där flinet som är utmanande, frustrerande och underbart på en och samma gång. Han stirrar ner på hennes skor, samtidigt som hon tar beslutet och sätter fart gatan ner mot bron där de möttes.
Det tar en sekund innan han reagerar och får fart efter henne, skrattande.
Han kommer ganska snabbt ikapp henne och de håller jämnt tempo ner mot bron.
Maja känner att det börjar bli lite halt på kullerstenarna och hennes stövletter är knappast de stadigaste. Men hon känner sig trygg och lycklig.
Hur ofta sprang hon inte i skor som dessa under sin barndom när hennes mor tog på henne fina klänningar? Men så förbjudet det känns att springa genom parken med en man! Springa i snön som nu faller. Skrattande. Förbjudet och alldeles underbart. Maja har aldrig varit lyckligare.
De kommer fram till bron och saktar ner för att promenera. Calle tar hennes hand i sin och de stannar upp en stund under en av de stora bokarna som växer strax innan brofästet.
Snön faller med stora flingor, fastnar i deras hår och lägger sig som en vit matta i parken.
Maja känner tunga snöflingor på sina ögonfransar när hon blickar upp i Calles vackra ansikte, som kommer allt närmare hennes. Hon känner fjärilar i magen när han äntligen kysser henne.
Hans hand stryker henne varsamt över kinden för att få bort några snöflingor innan de börjar gå igen.
Maja är kall, men med Calles hand i sin känner hon en värme sprida sig i kroppen. De går långsamt mot huset där hon hyr ett rum.
De vill dra ut på stunden de har tillsammans innan de måste skiljas åt och vänta en vecka innan de kan träffas igen. Deras plan att skapa ett liv tillsammans går långsamt framåt. Calles studier kräver att han bor en timmes väg bort med tåg. Maja längtar till sommaren och hans examen.
De stannar utanför hennes port. Hans händer i hennes, hennes händer i hans. Deras ögon som fastklistrade vid varandra och Maja hinner tänka att det är ett perfekt ögonblick med den vackra snön som fortsätter att falla.
Sedan kysser han henne och det perfekta ögonblicket blir underbart.
I hennes sinne finns det snö och blå ögon, mazariner och förbjudna springturer genom parken.
Det gnisslar från dörren som öppnas bakom henne.
– Maja! är det någon som ropar och hon känner att hon dras tillbaka till en verklighet som hon inte bett om.
Dörren glider tyst igen och en sköterska kommer in för att kontrollera Majas värden. Maja försöker dröja sig kvar i drömmen om Calle och dagen då hon kände sig underbar.
Sköterskan pratar muntert men Maja svarar inte. I hennes sinne finns det snö och blå ögon, mazariner och förbjudna springturer genom parken. I öronen hör hon Calles skratt och på sin kind känner hon hans hand.
Sköterskan skjuter fram Majas rullstol till fönstret. Utanför kan hon se de stora bokarna som står precis vid brofästet till bron hon just promenerade över tillsammans med Calle.
Hon ler åt minnet och ser upp på sköterskan.
– När du blir gammal hoppas jag att du har ett stort förråd av goda dagar, säger hon till sköterskan. Goda dagar där du kan göra vad som helst. En minnesbank där du kan skutta genom parken med ditt livs kärlek, se dina barns ögon glittra på julafton, komma ihåg roliga stunder som inte varit perfekta men som skänkt dig en sådan lycka att du inte kan annat än att le.
Sköterskan klappar Maja varsamt på handen. Maja tystnar, vänder blicken mot bron och tänker tillbaka på dagen då hon sprang genom parken med mannen som hon kom att tillbringa sitt liv med.
