Novell: Hon hade inte träffat honom på 60 år – hade känslorna svalnat?

Greta satte sig vid köksbordet. Hjärtat dunkade så hårt att hon tyckte sig känna blodet rusa fram i kroppen. Handen darrade till när hon lyfte vattenglaset. Kunde det vara möjligt? Ja, så var det. Det var Valter hon hade sett stå och begrunda ombyggnaden av Slussen. Ingen tvekan om saken.

Det hade gått 60 år sedan sist, men hon hade känt igen honom omedelbart. Den raka hållningen och sättet att röra kroppen när han gick längs trottoaren. Ansiktets linjer, till och med håret var sig likt, om än grånat.

Med ens var hon tvungen att skratta åt sig själv. Hon satte ner glaset och tog ett djupt andetag. Nu fick hon väl lugna ner sig, gamla tanten! Sitta här och darra som en förälskad yrhätta. Men ändå ... att se Valter efter alla dessa år. Det var som om tiden virvlade i väg och hon var 21 år igen.

De hade träffats på en teaterföreställning. Greta hade råkat välta ut kaffekoppen under pausen och han hade genast erbjudit sig att hjälpa till. Det hade varit lätt och enkelt att prata och de lämnade skrattande teatern och gick på ett kafé i stället. Du måste ju få ditt kaffe, hade han sagt.

Efter det hade de träffats så mycket de bara kunnat. Druckit kaffe, sett utställningar, gått långa promenader och pratat om allt. Legat tätt sammanslingrade i Gretas lilla studentkyffe. Men så hade han presenterat henne för sina föräldrar och se det passade inte alls. De hade helt andra planer för sin son och där ingick inte Greta med sin enkla bakgrund. I ett huj blev det bestämt att Valter skulle resa i väg till släktingar i USA.

– Bildningsresa, fnös Greta nu till pelargonerna i köksfönstret.

Det var så han hade kallat det, Valters pappa. När hela sanningen var att föräldrarna till vilket pris som helst vill bryta deras förhållande. Och Valter hade inte kunnat stå emot.

– Jag kommer tillbaka. Jag skriver varje dag och sen kommer jag tillbaka, hade han sagt.

Men Greta hade sagt nej. Ville han inte stanna och kämpa för deras kärlek så fick det vara. Efter att ha gråtit i månader hade Greta sedan lagt minnet av Valter i en liten ask, knutit om ett hårt snöre och bestämt sig för att glömma bort honom.

Snart hade hon träffat John och glömde Valter på riktigt. Alla fina år de haft tillsammans, hon och John, tills han gick bort för tre år sedan. Hon älskade honom djupt och innerligt. Inte någon gång hade Greta ens slagits av tanken att ”om detta var Valter”.

Men det gick inte att sticka under stol med att hon blivit nyfiken nu. Hur hade livet blivit för honom? Bodde han i Stockholm eller var han bara på besök. Frågorna virvlade runt i Gretas huvud.

Förr kunde man slå upp folk i telefonkatalogerna. Så bra de där tjocka luntorna med folk i bokstavsordning hade varit. Valter hade för all del ett ganska vanligt efternamn, men om han funnits i Stockholmsdelen skulle hon nog ändå ha hittat honom.

Var letade man nu? Greta var sannerligen ingen teknisk novis, hon hade en surfplatta sedan flera år tillbaka och reserverade både böcker, betalade räkningarna och löste melodikrysset på den. Men hur sökte man efter folk?

Prövande slog hon in hans namn i sökrutan och fick 46 512 träffar.

Först var det en artikel om en politiker i Norrland. Sedan var det någon man nere i Mjölby som var 66 år, ogift och hade ”alla deklarationer för 2024 godkända”. Förskräckt läste hon igen. Alla deklarationer godkända? Hur i hela friden kunde den informationen vara så publik, öppen för vem som helst att läsa?

Hon skrev in sitt eget namn och fick över tre miljoner träffar. Tack och lov att hon hade ett sådant vanligt namn, tänkte hon, om nu folk skulle få för sig att kontrollera om hon gjort sina deklarationer i tid eller inte, det hade hon förstås, men ändå!

Kunde Valter finnas bland de dryga 46 000 träffarna? Skulle det framgå om han bodde i Stockholm? Om han var gift? Om han hade barn? Kunde man få reda på om folk lämnat in sina deklarationer i tid var det helt säkert så att all annan information också fanns.

Fast om Greta hittade honom, vad skulle hon göra med den informationen egentligen. Hon hade inte tänkt på honom på närmare 60 år, så varför skulle hon göra det nu?

– Nej, det får allt vara, sa hon med hög röst till blommorna och la undan surfplattan.

På eftermiddagen gick hon ner till Södergården för veckans stickklubb. Södergården var en av Stockholms så kallade hemgårdar, en plats som skapa en gemenskap mellan människor i alla åldrar. Greta var så glad att hon hittat hit efter Johns död, här hade hon skaffat både nya sysselsättningar och bekanta.

Hon tog fram sin stickning och satte sig ner bredvid Holger. Han stickade som vanligt på en halsduk, trodde alla, som nu var många meter lång. Till kaffet drog han fram sin telefon och bläddrade runt. Greta såg tidningssidor och tv-­tablåer flimra förbi. Holger hade alltid varit så intresserad av att veta det senaste om allt och alla.

– Du Holger, sa hon, om man vill få tag på en speciell person på internet, hur gör man då lättast?

– Tja, du får väl gå in på någon av de där digitala telefonkatalogerna. ”Hitta” heter en. Eller också får du väl gå med i Facebook.

– Facebook, fnös Greta.

Holger skrattade.

– Facebook är trevligt har jag ju sagt. Det är som ett jättestort Södergården bara.

Greta skakade på huvudet och stickade på. Det finns väl gränser.

Trots att hon bestämt sig för att strunta i att leta besked om Valter kunde hon inte släppa tanken på honom. Det var som en envis melodislinga som snurrade i huvudet. I de gamla fotoalbumen var det ingen idé att titta, för när allt tog slut hade hon rivit sönder vartenda fotografi på honom och klistrat in andra bilder för att täcka över de tomma platserna.

Men kanske skulle det kunna finnas något i ungdomsårens dagböcker som låg på vinden? Inte hade hon väl rivit ut varje sida där som handlade om honom?

Hon tog hissen upp till vindsvåningen och låste upp förrådsdörren. I en kartong långt in hittade hon det hon sökte. Boken var märkt ”Tankar 1962”. Hon bläddrade igenom den på måfå. Instucket mellan ett par blad låg ett vykort från Smögen.

”Mitt lilla gull. Hjärtligt tack för ditt brev som kom i dag. Och för fotografiet på oss, kan inte sluta titta på det. Vi kommer med bussen på torsdag klockan 6 och jag hoppas du är där då, min egen flicka. Jag längtar så. Jag avslutar med att sända många kyssar till dig. Din egen Valter Ld.”

Greta kommer faktiskt ihåg det där fotografiet. De hade cyklat hela vägen ner till Nynäshamn. De hade bett en vänlig själ att ta några bilder av dem, men inte förrän på slutet hade de noterat att linsskyddet satt på. En bild kvar och det var den som Greta skickat till Valters ­lantställe och som han var så glad över.

Han hade alltid skrivit så kärleksfulla brev och kort till henne, även om det mesta gått i soptunnan för länge sedan. Förhoppningsvis träffade han någon kvinna att tycka om. Någon som blev glad att få så fina kort och brev.

Greta reste sig och plockade bort några vissna blad på blommorna. Sedan gick hon beslutsamt ut i köket och tog sin surfplatta.

Hon hittade 1 214 personer runt om i Sverige med hans namn på den digitala telefonkatalogen. Färre än förut, men ändå för många. Men så slog det henne, nog hade han ett väldigt annorlunda mellannamn?

Hon tittade närmare på det gamla vykortet Det var ju underskrivet inte bara med Valter utan också Ld. Leonard? Leonid? Nej, Leopold var det! Efter någon avlägsen släkting och nerkortat till Ld för att ”sticka ut och göra mig märkvärdig”, brukade han skoja.

Och där fanns han. Valter Leopold och numera bosatt på Riddargatan. Han måste ha tagit över föräldrarnas lägenhet.

Innan hon tappade modet skrev hon ett kort brev till honom, om att hon sett honom vid Slussen och undrade hur det var med honom efter alla år. Hon lämnade sin e-postadress, något mer vågade hon sig inte på. Hon skulle fortfarande ha en chans att ångra sig, om han nu kom sig för att svara.

När hon två dagar senare såg ett meddelande med hans namn i mejlens inkorg hisnade det. Nu hade de verkligen kontakt. Ett djupt andetag och så öppnade hon brevet.

”Käraste Greta.

Så fantastiskt roligt att höra från dig! Jag tror att jag har väntat och väntat på att du skulle höra av dig. Jag minns den sista gången vi sågs. Gör du det? På café Laterna på Torsgatan. Jag skulle resa dagen efter. Jag ville säga något begripligt och vettigt, men hade jag gjort det skulle jag bara ha börjat gråta förmodligen.

Jag skrev till dig förstås, men skickade aldrig i väg några brev. Kändes som att jag skulle ha rivit upp något i ditt liv, jag vet inte. Det var så länge sedan. Jag har, och har haft, ett bra liv.

Kan vi ses? Som gamla vänner bara. Det där konditoriet på Torsgatan finns väl knappast kvar, men kanske på Vetekatten? Torsdag klockan 14? Jag sätter en nejlika i kavajslaget så att du känner igen mig, ha ha. Jag hoppas du kommer.”

Greta gick fram och tillbaka i lägenheten, rådgjorde som vanligt med blommorna. Skulle det tjäna något till? Hon hade ju för länge sedan lagt det där bakom sig. Att en känslostorm virvlade upp när hon såg Valter visade bara att människans nervbanor är outgrundliga, inget annat. Hon hade redan goda vänner att umgås med, barndomsvänner till och med. Barn och barnbarn dessutom – och trevliga grannar.

– Inte behöver jag något mer utöver det begriper ni väl, sa hon till de tysta pelargonerna.

De närmaste dagarna velade hon mellan ja och nej. Sov oroligt om nätterna. Men till sist bestämde hon sig, hon skulle i alla fall gå till konditoriet.

Och nu stod hon utanför fönstret och tittade in. Det var en liten klunga med människor framför disken med bakverk och kaffe. Hon tittade på klockan. En minut över två och i ögonvrån såg hon bussen tillbaka hem närma sig busshållplatsen. Hade hon handlat överilat? Borde hon inte bara springa mot bussen i stället, strunta i alltsammans.

Med ens såg hon honom. En äldre herre i grå ullrock och en rutig sjal i samma ton. Han hade alltid haft stil, Valter. När han drog handen genom håret var det en så bekant rörelse att Greta kände tårarna stiga upp.

Som om han kände hennes tvekan vände han sig mot fönstret och såg rakt på henne. Han sken upp med ett stort leende och höjde handen i en hälsning. Greta drog efter andan. Det fick bära eller ­brista.

Och så öppnade hon dörren.

Bad om ursäkt till sin exfru

novellerKvinnans tragiska historia fick honom att tänka om