Kvinnans tragiska historia fick honom att tänka om – bad om ursäkt till sin exfru
En dag hade Henrik fått nog. Det konstiga var att han faktiskt inte ens märkt vad som byggts upp inom honom. Han hade haft ett oräkneligt antal sådana samtal utan att låta sig påverkas nämnvärt. Och hur många gånger hade han inte sagt:
– Jag förstår att det är tufft. Och jag är väldigt ledsen, men sådana är reglerna.
Han sov gott om nätterna. För Henrik hade sina direktiv att följa. Någon måste göra jobbet, och alla fungerande system kom med svagheter och offer, kunde han konstatera. Att lätta på regler, för att de i enskilda fall kunde få orimliga konsekvenser, skulle bara leda till fusk eller lättvindighet, som i sin tur skulle äventyra både systemet och den fördelningsbara kakan. Incitament var en viktig förutsättning för ett fungerande samhällsbygge, liksom varsamhet med skattebetalarnas pengar. Det förstod Henrik.
Så hur idiotiskt han än tyckte att det var att i just det här fallet begära att den 47-årige mannen mitt emot skulle sälja sin bil, så kunde Henrik ändå se det som rätt i ett större perspektiv.
– Men hur ska jag då kunna ta mig till ett jobb om jag får något? protesterade den bleke, magre mannen på andra sidan skrivbordet, medan han upprepade gånger körde fingrarna genom håret.
Han fortsatte medan svetten porlade sig i pannan:
– Jag kan annars hoppa på typ vad som helst, jag är inte rädd för att skita ner mig. Men jag bor fan så avsides, huset hyr jag billigt och bilen är inte ens värd så många tusenlappar.
Henrik nickade långsamt, men det skulle inte läsas som ett gott tecken.
– Jag förstår att du är frustrerad. Men du kanske skulle överväga att flytta? Bo någonstans där det finns bättre kommunikationer och fler jobbmöjligheter…
– Men hur ska jag fixa en lägenhet? Vem skulle hyra ut till mig? Jag har ju inget jobb, kan inte ens pröjsa en hyra i förskott.
Nästa besökare hade kommit frekvent på senare tid. Hon flackade med blicken och vred sina händer i knät. Bodil bodde i en bostadsrätt, och det var dilemmat.
– Var ska jag annars bo? Det är ju bostadsbrist. Någon som jag får inget.
– Bodil, jag förstår. Men månaderna har gått nu. Och du har tillgångar, din bostadsrätt är ju faktiskt värd en hel del, sa Henrik.
Det var sådan den var, hans sista dag på det jobb som han haft i nästan 20 år. Nu var han 54. Han hade aldrig haft några chefsambitioner, tvärtom hade han sagt nej till allt som kunnat leda uppåt i karriären. Henrik hade varit nöjd som det var, med både lön och arbetstid. Det var fritiden han levde för – med bridge, whiskyklubben, golf och golfresor. Och så pojkarna förstås, men de var stora nu.
Han ringde sin chef och sa upp sig
Han ringde sin chef och sa upp sig. Gunilla undrade om det var något särskilt som hänt eller lett till beslutet, och om det fanns något hon kunde göra eller säga som skulle kunna få honom att ändra sig. Henrik svarade nekande. När Gunilla började prata om uppsägningstid kontrade Henrik med att ta upp innestående semester och kompdagar.
– Du sätter mig inte i en lätt sits, Henrik, sa Gunilla.– Jag förstår det, men du löser det, sa Henrik.Han skrev ett ”hejdå-tack-för-allt-och-lycka-till-mejl" till kollegorna.
Och sedan gick han ut från socialförvaltningen, en gång för alla.
Henrik genomfors av en överväldigande frihetskänsla. Som socionom var han övertygad om att han alltid kunde få ett nytt jobb, och nu skulle han välja en helt annan inriktning. I sinom tid, men först skulle han vara ledig. Han hade sparat, och han hade ärvt när föräldrarna gått bort. Radhuset var betalt och han hade gott och väl en miljon på banken.
När han kom hem ringde han yngste sonen.
– Har det hänt något, du brukar väl inte ringa sådär bara mitt i veckan? undrade Ludvig.
Henrik övertygade honom om att allt var bra, men nämnde inte att han sagt upp sig, i så fall skulle samtalet nog mest ha handlat om det. Nu ville han förhöra sig om hur hans son hade det med läkarstudierna och annat.
Därefter ringde han äldste sonen. Simon försäkrade att han fortfarande trivdes i lärarrollen. Sedan drog han lite anekdoter från skolans värld. Henrik skrattade gott, och kunde summera ännu ett trevligt samtal.
Han var fortfarande på synnerligen bra humör när han gick och lade sig och det fanns ingen anledning att tro att han inte skulle sova gott, så som han brukade.
Henrik var alldeles kallsvettig när han vaknade efter ett märkligt hopkok av händelser och först efter att han sansat sig en stund insåg han att han drömt.
Först hade Bodil med bostadsrätten stått uppe på räcket på en viadukt, medan Henrik försökt säga rätt saker och övertala henne att komma ner.
– Du varken vill eller kan hjälpa mig, skrek Bodil i drömmen.
När Henrik förstått att hon verkligen tänkte hoppa hade till han slut chansat och huggit tag i hennes arm. Men hon hade lyckats vrida sig ur hans grepp och hon kastat sig ner mot järnvägsspåret.
Henrik blundade hårt i drömmen när det tjutande tåget kom.
Sedan hade Annika plötsligt gjort entré. Henrik kunde han inte minnas att han någonsin drömt om sin före detta fru sedan de skilts för sex år sedan, och kanske inte dessförinnan heller. Men nu hade hon dykt upp i drömmen och skrikit åt honom.
– Du är kall och avstängd. Har jag någonsin betytt något för dig? Eller är jag bara någon du kan ha eller mista? Gärna mista om det är lite besvärligt. Jag tror att det är så, och därför kan jag inte leva med dig mer.
Sedan hade Annika fallit ihop i en hulkande hög, kanske väntat på att han skulle trösta henne. Men i stället hade han stått stilla med armarna utmed sidorna och känt att det kanske ändå vore rätt skönt att vara själv.
Och det var väl i stora drag ganska precis så det hade gått till också, när de hade sin sista uppgörelse innan de lämnade in skilsmässopapperen.
Efter en lång frukost med morgontidningen tog Henrik fram en liten ryggsäck och packade ner fika. Han tänkte ta en rejäl runda med cykeln i det fina novembervädret och sedan slå sig ner på en av bänkarna vid stranden.
När han parkerade cykeln nere vid havet såg han att det satt någon på bänken han siktat in sig på. Hans första impuls var att dra vidare till nästa. Men så kom han på att han inte inte längre behövde göra allting likadant som han brukade.Försiktigt stegade han fram.
– Får jag slå mig ner?
En vänlig blick mötte hans.
– Vem vore jag att tacka nej till ett så ungt och stiligt sällskap, sa den äldre damen skämtsamt och log så inbjudande att Henrik för en sekund kände ett styng av saknad efter sin egen mor. Hon hade varit en behaglig kvinna, medan fadern var mer barsk och otillgänglig.
– Henrik, trevligt att råkas.
– Solveig heter jag.
De satt tysta någon minut, men det var konstigt nog ingen pinsam tystnad. Sedan kom Henrik att tänka på ryggsäcken.
– Får det vara en kopp svart kaffe, och en bulle? Det är vad min enkla packning kan erbjuda.
I går var jag socialsekreterare – vem jag är i dag vet jag inte
– Men så snällt! Ja tack, gärna.
Henrik gav henne den medhavda muggen, själv tog han termoskoppen.
De mumsade i sig bullarna och sörplade av kaffet. Det smakade ovanligt gott.
– Vad är du för en, då? frågade Solveig och tittade nyfiket på honom.
– I går var jag socialsekreterare. Vem jag är i dag vet jag inte, svarade Henrik med ett leende.
Det var något med den här damen som fick honom att öppna sig. Och snart hade Solveig fått ur honom både det ena och det andra.
– Jag har mött så mycket elände och misär. Jag har levt ett behagligt liv till skillnad från de flesta jag träffat i mitt jobb. Det kan jag vara tacksam över, men det är ju samtidigt ingenting jag ska behöva skämmas för. Eller? Jag tror egentligen att jag gjort mitt jobb bra, utifrån förutsättningarna. Och jag har försökt att vara korrekt, eller vad man ska säga, både i bemötandet och i besluten. Men min fru sa att hon inte förstod att jag kunde vara så oberörd, om jag nu var var det. Hon kallade mig avstängd. Och hon tyckte att jag var det i äktenskapet också.
– Hade hon rätt?
– Kanske. Visst saknade jag henne ibland sedan, men oftast har jag tyckt att jag haft det bra själv. Jag har ju vänner och jag har haft andra kvinnor efter Annika.
– Ingen som varit speciell?
– Man kan väl säga som så här, lika trevligt som det varit att inleda något, lika skönt har det ofta känts när det tagit slut. Min exfru är inte den enda kvinnan som blivit arg, ledsen och besviken på mig…
– Något säger mig att det kommer att bli annorlunda framöver, sa Solveig.
– Vilken är din egen historia? undrade Henrik.
Han var knappast beredd på svaret.
Jag ska snart dö, och jag har svikit mitt enda barn något alldeles fruktansvärt
– Jag ska snart dö, och jag har svikit mitt enda barn något alldeles fruktansvärt.
Henrik kom att fatta Solveigs hand medan hon berättade. Först om alla år då det bara varit hon och Cecilia. Det hade varit knapert många gånger, och Solveig hade fått slita långa dagar på olika låglönejobb.
– Jag hade alltid dåligt samvete, men vi var nära ändå, Cecilia och jag. Hon är den bästa dotter man kan tänka sig. Men hon har fått kämpa hårt, hon också. Varken hon eller jag har haft någon tur med karlar. Viktors och Hugos pappa har aldrig varit att räkna med, men jag hjälpte Cecilia så gott jag kunde när pojkarna växte upp.
Solveig hade varit digitalt bevandrad. Och en dag hade hon gått in på ett nätkasino.
– Jag skulle bara spela för en hundralapp i månaden, pengar som jag hade råd att förlora. Kanske skulle turen vara på min sida. I så fall skulle jag bjuda Cecilia och pojkarna på en resa till min 75-årsdag. Och i början vann jag, så jag satsade mer. Vem kunde tro att jag hade speldjävulen i mig, jag som alltid vetat att man måste jobba hårt för pengar.
Solveig berättade om hur allt gått över styr. När dottern sedan låg på sjukhus en vecka och Solveig skulle fixa hennes räkningar så stod dörren vidöppen till den ovetande Cecilias besparingar.
– Jag skulle vinna tillbaka. Men jag förlorade allt. I praktiken stal jag från min dotter och hänvisade henne till socialen, fast jag tror att hon löste det på annat sätt.
Solveig berättade att pojkarna fortfarande hälsade på ibland, men med Cecilia hade hon inte haft någon kontakt sedan händelsen för ett år sedan.
– Hon tog inte mot min ursäkt då, och jag förstår henne.Därefter hade Solveig sökt hjälp, mot spelmissbruk och med skuldsanering, och en del pengar hade betalats tillbaka. Sedan hade cancerbeskedet kommit, det hade gått för långt, och hennes tid var utmätt.
– Cecilia ska inte behöva känna sig skyldig att ta hand om mig nu, så jag har ingenting sagt. Och det finns ingenting att ärva, bara en begravning som måste betalas.
Henrik satt först bara tyst och höll Solveigs hand. Sedan sa han:
– Solveig, det du gjort var illa. Men att dö utan att försöka försonas med din dotter – det vore det största sveket av allt. Det vill du inte att hon ska bära när du är borta.
När de skildes åt hade de gett varandra ett löfte. Solveig skulle ringa sin dotter, och Henrik sin före detta fru.
Annika lät förvånad när hon tog samtalet.
– Hej Henrik, vad har du på hjärtat?
Henrik harklade sig.
– Jag vill bara säga förlåt för allt möjligt. Och att jag är glad att du är mor till mina barn. Du har alltid varit en fantastisk mamma och jag älskar dig för det. Och jag är glad att du träffat Kalle som värdesätter dig och gör dig lyckligare än vad jag gjorde.
Det blev tyst i andra änden i några sekunder.
– Henrik…, sa Annika sedan oroligt, du tän- ker väl inte ta livet av dig?
Han brast ut i skratt och försäkrade att det tänkte han inte.
Ett par månader senare såg han dödsannonsen. ”Vår älskade Solveig Andersson…” med namnen Cecilia, Viktor och Hugo under. Ett ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans”, datum och plats för begravning, ”ljus klädsel” och ett ”efter akten skiljs vi åt” fanns också angivet.
Hon satt längs fram till höger i kyrkan, i vit klänning. Solen sken in genom kyrkfönstret och fick hennes långa, ljusa hår att glänsa. Men det var inte bara solen som fick Cecilia att lysa, Henrik hade aldrig i hela sitt vuxna liv drabbats av en liknande känsla. Kvinnan, vars tårar rann stilla, var inte anslående vacker, men ändå den mest tilldragande han någonsin sett, där hon satt och höll om sina stora pojkar.
Henrik gled in på en bänk till vänster, bakom ett 20-tal personer som kunde antas vara Solveigs vänkrets.
När Henrik lade sin röda ros vid den vita kistan kände han Cecilias blick
Kantorn spelade, prästen mässade och när Henrik så småningom lade sin röda ros vid den vita kistan kände han oerhört starkt Cecilias blick, även om han inte mötte den.
Han dröjde sig kvar på kyrkbacken efteråt medan Cecilia och hennes söner cirkulerade bland begravningsgästerna.
Till slut stod hon framför honom.
– Kan du möjligtvis vara Henrik? frågade hon och log, samtidigt som hon tittade honom djupt i ögonen.
Hennes egna kantades av runnen mascara, men Henrik tyckte att hon var det sötaste han någonsin sett. Han kände hur hon liksom låste upp hela honom, nu var han vidöppen.
– Det stämmer, svarade han och återgäldade blicken.
– Du har betytt mer än du tror. Får jag bjuda dig på middag en dag, så kan vi prata mer?
– Ja, det får du mer än gärna.
