Novell: Skulle hon få reda på vem den mystiska kvinnan på bilden är?
Det knarrade när Julia trampade på nedersta trappsteget och knirkandet fortsatte hela vägen upp till vinden. Trappan hade svag belysning och inte blev det bättre när hon klev in i rummet med det pyttelilla fönstret, gråvädret utanför snarare förstärkte mörkret. Hon trevade efter strömbrytaren och andades ut när taklampan spred ett varmt, men svagt, ljus.
Julias bästa vän Linda skulle fylla femtio och hade bestämt sig för att hon ville fira den med en stor fest. Eftersom hon alltid varit svag för olika påhitt hade hon valt att ha maskerad som tema.
Julia gillade idén för hon tyckte om att ”spöka ut sig”, som hon uttryckt det. Och som den proffsdansare hon en gång varit, älskade hon att dansa.
Hon hade börjat i dansskola som liten flicka, och läraren som upptäckt hennes begåvning hade uppmuntrat henne att fortsätta, vilket hon också gjort. Numera deltog hon inte själv i uppvisningar, utan undervisade i dans. Hon tyckte om sitt yrke men saknade ibland sitt arbete som dansare på heltid.
– Vad ska jag klä ut mig till? hade Julia frågat igår när hon suttit vid mammans köksbord och mumsat i sig äppelpaj och vaniljsås.
– Du kan väl titta på din vind. Kanske finns det något du kan använda där, hade mamman föreslagit.
– Menar du mormors kläder? Julia hade rynkat på näsan. De är ju helt vanliga.
– Om jag inte minns fel finns det fina kläder från tjugotalet där.
– Men mormor föddes ju 1928, hade Julia invänt. Hon kan inte ha haft dem.
– Nej, men min mormor var ung då, hade mamman svarat med ett leende. Det är hennes kläder.
Så nu stod alltså Julia på vinden i det gamla huset som hon ärvt efter mormor. Eller rättare sagt, egentligen var det Julias mamma som fått överta det. Men mamman trivdes i sin lägenhet och orkade inte med ett hus med allt vad det innebar av underhåll.
Julia däremot, som avskydde att bo i lägenhet, blev överlycklig när hon fick möjlighet att flytta till ett hus. Trots att det naturligtvis var väldigt sorgligt att inte mormor var där längre. Julia och hennes mamma hade röjt ut det som behövdes bland kläder och möbler, men vinden hade de ännu inte tagit itu med.
Längre in i rummet blev det mörkare och Julia såg sig noga för var hon satte fötterna. Hon skrek till när hon gick på något, men det var bara en ställning med gamla kläder.
Ställningen gungade när Julia stötte emot den och det såg kusligt och levande ut när kläderna hängde och fladdrade. Hon drog ner en klänning utan ärmar och höll den framför sig. Den var lila med långa fransar. Hon tryckte det lena tyget mot kinden, en svagt unken doft nådde hennes näsborrar.
Jag undrar hur jag skulle se ut i den, tänkte hon och tittade på sina slitna jeans. Det var längesen hon ägt en vacker klänning.
Sist var när jag gifte mig, tänkte hon med ett styng av vemod. Äktenskapet i ungdomen hade blivit kort och barnlöst. Sedan dess hade hon levt för dansen. När hon tänkte på dansen sken hon som vanligt upp.
– Då hade jag förstås också ursnygga klänningar, sa hon halvhögt till en spindel som klättrade på klädställningen.
De sensuella dräkterna måste ha ansetts väldigt vågade på den tiden
Julia drog av jeansen, krängde på sig klänningen och tryckte ner en svart hatt med uppvikt kant över sin mörkbruna lugg. Fransarna svepte runt benen och hon svängde på kroppen. Det fanns inget att spegla sig i, men den skulle nog duga.
Julia tog av sig klänningen och hängde tillbaka den tillfälligt, för hon blev nyfiken på en gammal kista som stod längs ena väggen.
Stora mattor låg hoprullade på trägolvet. Hon snubblade över den ena och var tvungen att ta tag i kistlocket för att inte ramla. Samtidigt virvlade damm upp från kistan och orsakade en hostattack.
När Julia hostat klart vred hon om nyckeln men den gick inte att rubba. Hon tog i av alla krafter och med ett gnisslande gick nyckeln äntligen runt. Locket var tungt men inte värre än att Julia orkade lyfta upp det. Hon böjde sig ner och det första hon såg var en polisbil i trä. Den var snidad och målad med svartvita färger och liknade polisbilarna som Julia mindes dem från förr.
Hon satte bilen åt sidan och grävde vidare. Det låg vintertröjor, mössor och vantar i prydliga högar och Julia kunde inte låta bli att le. Mormor hade alltid varit väldigt noga och välorganiserad.
Längst ner låg ett stort kuvert med en fläck i ena hörnet. Julia halade upp kuvertet och vände på det. Inget frimärke, ingen text på någon av sidorna. Det verkade inte vara ett privat brev för det var inte igenklistrat, så Julia öppnade kuvertet och kikade ner på innehållet. Hon kunde urskilja foton i varierande storlek, gamla svartvita fotografier tonade i varm sepia.
Julias intresse var väckt och en stund senare satt hon i tv-rummet med en kopp kaffe och fotografierna utspridda på bordet framför sig. Hon lyfte upp ett foto av en ung, mörkhårig kvinna som allvarligt tittade in i kameran. På baksidan stod ”Juliette 1924” med snirklig handstil. Julia rynkade pannan. Vem var Juliette?
Nästa bild var tagen under en föreställning på den kända nöjesinrättningen Moulin Rouge i Paris, enligt baksidestexten. Julia myste när hon såg de höga bensparkarna i den vilda cancandansen. Och de sensuella korsettliknande dräkterna med vida kjolar, måste ha ansetts väldigt vågade på den tiden.
Den mystiska Juliette återkom på flera bilder. Julia hade läst tillräckligt mycket språk i skolan för att förstå de kortfattade texterna som alla var skrivna på franska. Hon noterade att Juliette varit en av cancandansöserna på Moulin Rouge.
En av bilderna fick Julia att höja ögonbrynen. Där var Juliette igen. Nu var hon klädd i en exakt likadan klänning och hatt som Julia nyss provat! Julia fastnade med blicken på fotot och lutade huvudet i händerna. Hon utstötte ett ”hm” och fortsatte stirrandet utan att se. På måfå lyfte hon upp ännu en bild med Juliette. Den här gången bar kvinnan ett litet barn i famnen. Julia vände på bilden och läste texten: ”Juliette och Louise, 4 månader.”
Kunde bebisen vara hon?
Mormor hade också hetat Louise. Kunde bebisen vara hon? Men mormor var väl inte född i Frankrike? Julia ryckte på axlarna och reste sig upp. Det var bäst att ta med fotona till mamma, i stället för att bara gissa.
– Låg de här på vinden? sa mamman förvånat när Julia räckte över hela fotohögen.
De satt på en inglasad balkong med varsin kopp te och infravärmen påslagen. Regnet smattrade mot rutorna och utanför vajade trädens kala grenar. Ett ensamt torrt löv dinglade på en kvist, redo att falla till marken.
– Har du aldrig sett dem? sa Julia.
Hennes mamma skakade på huvudet.
– Aldrig. Men det måste vara min mamma och mormor.
– Men mormor var ju inte fransyska! sa Julia. Eller …?
– Jo, hon var faktiskt född i Paris. Men hon kom till Sverige som femåring. Det är allt jag vet. Så vitt jag vet visste inte mamma vem hennes pappa var. Hon växte upp med sin mamma, Juliette, som dog långt innan jag föddes.
– Varför har du aldrig berättat det här? sa Julia i en förebrående ton.
– Därför att min mamma aldrig har velat prata om sin barndom.
Julias mamma suckade lätt.
– Nu förstår jag varför, sa hon. Om min mormor arbetat som cancandansös och dessutom var ensamstående mamma utan att vara gift, stötte hon nog på många fördomsfulla människor i Sverige på den tiden. Hur det var i Frankrike vet jag inte, kanske hade hon haft det lättare där.
– Varför valde hon då att komma till Sverige? undrade Julia.
– Nu när du säger det, så minns jag en sak som mamma nämnde vid ett tillfälle. Hon trodde att hennes pappa möjligen kom från Sverige. Tyvärr frågade jag inte mer, för jag var inte tillräckligt intresserad. Kanske reste Juliette för att söka upp honom, vem vet?
Julias mamma reste sig upp och började pyssla med blommorna. Tydligen var det slutdiskuterat om den livliga cancandansösen.
Julia skrattade till när hon insåg hur lika hennes mamma och mormor var. Allting skulle vara perfekt och inget fick gå utanför ramarna. När Julia hade gift sig hade de jublat, men när äktenskapet var över hade båda två tagit det hårt. Men Julia däremot, hade gått vidare i livet utan att grubbla över det som varit.
Plötsligt kom Julia på en sak. Hon vände sig till sin mamma som fortfarande var upptagen av balkonglådorna.
– Jag heter ju nästan som Juliette. Julia … Juliette.
– Det var din mormor som önskade att du skulle heta så.
Julia tänkte att då måste mormor Louise säkert ha tyckt mycket om sin mamma. Varför skulle hon annars ha valt just namnet Juliette till sitt barnbarn?
Julia kunde ana sitt eget släktskap med fransyskan genom deras gemensamma kärlek till dansen, deras livsglädje och, som hon just fått veta, även namnet.
Kvällen för maskeraden var Julia mer än nöjd med sitt klädval. Hon snurrade runt ett par varv i sin mormorsmors klänning. Hon hade hittat ett par svarta pumps med klack och remmar, också på vinden, som matchade klädseln. Hon satte skorna åt sidan medan hon sminkade sig ovanligt omsorgsfullt.
– Om tre år är det din tur, sa hon till spegelbilden.
Hon kunde inte fatta att hennes egen femtioårsdag närmade sig med stormsteg och att Lindas redan var här. Nyss hade de varit tonåringar som tjuvrökt bakom ladan intill Lindas föräldrahem.
Bådas föräldrar skulle ha blivit vansinniga om de vetat att deras döttrar rökte. Fast Lindas mamma hade känt till det hela tiden men det fick inte Linda veta förrän i vuxen ålder, när hon hade varit rökfri i över tio år.
Julia skrattade åt minnet och rättade till en hårslinga som ramlat ner i ögat. Hon petade in den under hatten så att den satt fast ordentligt.
– Vad fin du är, sa Linda och kramade om Julia när hon tagit av sig ytterkläderna.
– Du också.
Linda var klädd i en lång vit klänning med slits och höga, vita stövlar till. Hon hade lagt håret som runda kanelbullar över öronen.
– Star Wars, sa Julia. Prinsessan Leia!
– Min favorit, sa Linda och drog åt silverskärpet om midjan.
Med ett glas champagne i handen minglade Julia bland övriga gäster. Att vara på fest bland vänner var hennes favoritsysselsättning. Några av gästerna var ytliga bekanta men de flesta kände hon. Både Julia och Linda hade en stor umgängeskrets och det var alltid fart och fläkt omkring dem.
Julia roade sig bland alla clowner, hippies och medeltidsklädda människor. Hon flirtade med männen och dansade mer än hon gjort på flera år.
– Jag ser att karlarna flockas kring dig, sa Linda. Fastnat för någon särskild?
Julia skrattade.
– Nej, men jag har en dejt om tre veckor. Första advent är det julmarknad och då ska vi träffas.
Linda påpekade att det lät lite allvarligt i alla fall. Julia försäkrade att de bara skulle träffas som vänner, ärligt talat hade hon ingen lust att binda sig. Hon trivdes bra med singellivet.
Cancankläderna saknades helt
Morgonen efter maskeraden vaknade Julia sent. Hon gäspade och vände sig om på sidan men råkade samtidigt stöta till sängbordet med handen. Kuvertet med fotografierna seglade ner på golvet och några foton ramlade ut.
Julia suckade och insåg att det nog ändå var dags att gå upp. Magen kurrade och huvudet längtade efter koffein. Det hade blivit ett eller två glas för mycket av champagnen igår.
När hon slängde benen över sängkanten föll hennes blick på ett foto som låg med baksidan uppåt. Det stod ”Vår lilla familj” på fotot. Hon kliade sig i hårbottnen och gäspade igen. När hon lyfte upp bilden satt den fastklistrad med en annan. Det var därför hon inte lagt märke till den förut. Hon lossade försiktigt fotona från varandra.
Det var då hon kom på det! Texten ”Vår lilla familj” stod på svenska! Julia vände bilden snabbt för att kunna se motivet. En lång man som såg ut att vara blond, det var lite svårt att avgöra på ett svartvitt foto, höll Louise i handen och bredvid honom stod Juliette.
– Då var det ändå sant att mammas morfar var svensk, mumlade Julia.
Louise verkade ha varit omkring tre år när bilden togs, så Julia antog att Juliette levt med pappan till Louise åtminstone några år. Där var kopplingen till Sverige som säkert bidrog till att Juliette lämnat Frankrike.
När Julia fått i sig morgonkaffet googlade hon på ”cancan” och fick upp mycket information. Det mest intressanta var att en av de populäraste dansöserna på Moulin Rouge i slutet av 1800-talet hette Louise Weber.
Kanske var det därför mormor fick heta Louise, tänkte Julia. Hon kände mer och mer samhörighet med sin mormorsmor, denna spännande kvinna, som hon önskade att hon fått träffa.
På eftermiddagen gjorde Julia ett nytt besök på vinden och hittade ännu fler fina, tidstypiska klänningar. Tydligen hade Juliette fastnat för det mode som varit utmärkande när hon var ung. Men cancankläder saknades helt.
De blev nog kvar i Paris, tänkte Julia med ett leende.
Sanningen om Juliettes liv hade börjat med små pusselbitar som hade lagts ihop och så småningom bildat ett mönster. Men några pusselbitar fick förbli Juliettes egna.
En idé dök upp i Julias huvud. Hon skulle kunna lära sig, om inte cancan, så i alla fall charleston! Det var en dans hon aldrig hade provat så det kunde bli en lagom utmaning. Julia var fylld av inspiration, lusten att få dansa för nöjes skull hade smugit sig på henne ända sedan hon provat den vackra, lila klänningen första gången. Tack vare Juliette.
