Novell: Hon hade tröttnat på situationen med sin make – plötsligt var han borta
Hon tänkte på det hela vägen ut till stugan. Inte för att hon ville. Utan för att hon inte kunde låta bli.
Bakom ratten bredvid henne satt Sören och hade inte en aning. Han pratade om allt de skulle se till att göra där ute, så här sista helgen på hösten. Inför helgen därpå spåddes till och med snö fast det var så tidigt.
Räfsa löven så gräsmattan inte tog skada under vintern. Bära in allt från krukor till utemöbler och fågelbad till uthuset, olja redskap och rensa hängrännor. Och stänga av kylen och vattnet och tömma skafferiet. Och tusen andra saker.
Irene svarade inte, tänkte bara tyst på det som hennes väninna Eva sagt.
– Är inte måttet rågat nu? Har du inte tröttnat? Efter 30 år? Är det inte dags att du får det liv du vill ha?
– Vi har det bra.
– Bra? Du älskar alltså somrarna i stugan? Majken och barnbarnen var och varannan helg? Och en lat svärson med surfplatta i hängmattan? Och hans föräldrar på besök titt som tätt? Göra precis allting själv, passa upp, laga mat, bädda gästsängar, plocka undan, diska och somna helt slut? Och så nästa omgång av Sörens gäster helgen därpå?
Stugan håller oss friska
– Han sliter med huset och trädgården hela veckan, snickrar och reparerar och gör grovjobbet i trädgården. Det är klart att han inte hinner dela hushållsarbetet också.
Hon såg ut genom vindrutan.
– Det ser ut att bli regn. Det är alldeles svart på himlen, kommenterade hon.
– Det skulle ge sig av norrut sa de på väderrapporten.
Hon kvävde en suck. Typiskt. Inte en chans att att få koppla av framför kakelugnsbrasan medan ett rogivande regn duggade mot rutan.
En stund senare var de framme vid stugan. Den såg förföriskt idyllisk ut i höstsolen. Röd med vita knutar och glasveranda.
Visst blev hon varm om hjärtat när hon såg den. Hon mindes ju de första somrarna där, deras lilla tös som lycklig och barfota sprang omkring i trädgården, åt vinbär från buskarna och plockade blommor i rabatten.Det var en sådan skillnad mot hennes tidigare somrar som singel. De handlade om solsemestrar i Rimini, dans och skratt, utflykter och en och annan semesterflirt. Eller en äventyrsresa till Kreta, vindlande gränder i Lissabon, stadspromenader i Madrid.
Allt det gav hon gladeligen upp när Sören dök upp i hennes liv.
– Man går med på mycket när man är ung och förälskad, hade Eva sagt. Men nu? På ålderns höst? Är det så här du vill ha det resten av livet?
Hon hade ljugit om hon svarat ja.
Inte bara för att hon ju mycket riktigt blev allt äldre. Fick krämpor. Det började bli tungt nu. Hon hade trott att hon skulle bli helt bra efter armbrottet förra vintern när hon halkat på den där isfläcken, men armen var svagare nu och värkte när hon gjorde mer än hon borde. Och orken höll inte så länge.
– Vi borde göra oss av med stugan, hade hon sagt till Sören. Folk säljer sina sommarnöjen på ålderns höst.
– Du och ditt ”på ålderns höst”. Det är då man behöver motion mer än någonsin.
– I lagom mängd. Och du har ditt dåliga knä.
– Det känner jag inte av, ljög han.
– Majken och Robin vill ju ta över stugan. Till marknadspris. När lånet är betalt skulle det bli en bra slant över för oss. Vi skulle kunna resa utomlands då och då i stället. Bara njuta. Inga plikter.
– Jobbet vid stugan håller oss friska.
– Och Majken sa att vi fick komma dit ut ändå, när vi ville och hur mycket vi ville. Att det var vår tur nu att bara ta det lugnt och njuta på somrarna.
Men Sören var orubblig. Han älskade att snickra nytt altanräcke, byta stuprör och tegelpannor, gräva om potatislandet och släpa gödselsäckar till grönsaksodlingarna.
– Det räcker med uteplatsen vi har till lägenheten i stan, hade hon sagt i ett sista försök.
Men utan framgång.
Det värsta var att Eva kände henne utan och innan.
– Du är ingen huskatt, Irene. Minns du hur roligt vi hade innan vi gifte oss? De där resorna utomlands. Allt vi upplevde. Varken Sören eller min Anders hade lust med sådant. Men jag tog till slut konsekvensen av att Anders och jag var alldeles för olika.
Ja, Eva var skild och levde nu det liv hon ville ha. Frågan var hur hon själv, Irene, ville leva.
– Man skiljer sig inte i vår ålder.
Eva hade tankfullt sett på henne.
– Ibland måste man våga för att vinna det man verkligen vill ha ut av livet.
När de kom fram till torpet ordnade hon kaffe och smörgås medan Sören la upp planen för helgen. Vad som måste göras först, ifall det trots allt skulle komma en regnskur, och vad som var klokast att göra sist.
Redan innan de hade druckit påtåren hade det börjat blåsa upp.
– Det är inte värre än att jag kan rensa hängrännorna. Det mojnar snart. Och du kan väl börja kratta löv?
Medan hon en stund senare räfsade löv från gräsmattan såg hon oroligt bort mot huset. De sista åren hade hon alltid haft hjärtat i halsgropen när Sören klängde och hade sig på stegen. Men snart var hängrännorna rensade och han började i stället täcka altanens utemöbler med en presenning.
– Surra fast den ordentligt, hojtade hon, för det verkar inte alls mojna.
Han gjorde tummen upp och hon undrade hur han kunde vara så munter fast han säkerligen hade ont i knäet. Ortopeden hade ju till och med föreslagit operation senast han var där.
När det var dags för lunch hade Sörens munterhet dämpats något. Visst hade de hunnit med en del, men bara hälften av hans lista var avklarad och nu hade det börjat regna. Och det var inte ett lätt och vänligt höstregn utan ett olycksbådande regn som den häftiga vinden pressade i ett hårt smattrande mot fönstren. Ur stuprören forsade regnvattnet och det gick på grund av regndimman knappt att skymta uthuslängan med vedboden.
Du måste vara stark
Sören såg med rynkad panna ut genom fönstret. Nu var han förstås orolig att inte hinna med allt här ute den här helgen. Regnet verkade inte lätta och nu hade granarna invid garaget börjat vaja oroväckande.
– Vi tänder en brasa, föreslog hon när lunchen var över. Och gör klart det du skrivit upp på listan under ”Inomhus”.
Eller så kunde de städa upp i garaget. Det som han byggt, egenhändigt, sommaren när Majken fyllt tio år. Det var en välsignelse att det var ihopbyggt med huset, så de slapp ge sig ut i det här ovädret nu.
Det fanns bara ett par vedträn i korgen vid kakelugnen, men lite värme skulle de väl ge i alla fall. Hon slog sig ner i fåtöljen framför brasan och log. Hon älskade den här kakelugnen. Alla brasor de eldat under åren … De spred värme långt in i själen.
Sören brukade skämta om hennes kärlek till kakelugnsbrasorna.
– Du skulle vara nöjd även om vi inte hade torpet. Bara du hade en kakelugn.
Hon såg tankfullt in i lågorna som slickade de två vedträna. Evas ord hade gnagt i henne så länge. Hade hon verkligen rätt? Att bara en skilsmässa kunde ge henne det liv hon ville ha och behövde. Att Sören aldrig skulle ge upp torpet. Att slitet där ute skulle bli tyngre och tyngre med åren till dess … Ja, vad skulle hända när hon inte orkade längre?
– Man kan skiljas som vänner, hade Eva försäkrat. Och jag är säker på att Sören gärna skulle bosätta sig i torpet då, så du kunde få lägenheten.
Varför tvekade hon? Det gick ju inte att prata förstånd med Sören. Skulle förmodligen aldrig gå, så tjurskallig som han var. Och hon ville inte ha de här somrarna längre. Under inga omständigheter. Då fanns ju bara en lösning …
– Du måste vara stark, hade Eva manat henne. Du måste bestämma dig och stå på dig.
Det knakade plötsligt till i väggarna och hon vaknade upp ur sina tankar. När hon såg ut genom fönstret insåg hon att de inte längre hade att göra med ett oväder. Årets första höststorm var över dem.
Regnet smattrade nu våldsamt mot fönstren och granarna böjde sig under de hårda vindarna. Nu mullrade det också bortom skogen och en blixt lyste upp himlen som mörknat av regnmolnen.
– Sören?
Bara inte blixten slog ner. Sommaren hade varit torr och undervegetationen var som fnöske. Tänk om den slog ner? Om deras torp antändes, brann ner till grunden. Kvar skulle bara stå en skorstensstock. Allt annat, alla minnen, skulle vara förvandlade till aska.
Eller om uthuset skulle antändas. Det var fullt av gamla möbler som Sören köpt på loppmarknader och tänkt renovera. Allt skulle förintas av lågorna.
– Sören?!
Var hade han tagit vägen? Inte hade han väl gått ut i det här ovädret? Men han fanns ju ingenstans i stugan! Hon blev iskall när hon såg att vedbäraren var borta. Hade han gått till vedboden efter mer ved i det här vädret? För att han ville att hon skulle få sin älskade brasa.
Hon hade precis dragit på sig regnstället och öppnat ytterdörren när hon hörde braket. Hade en gran fällts av stormen? Men då hade den i alla fall inte fallit på huset, för där inne var allt som det skulle.
Precis när hon mötte den häftiga regnstormen på trappan exploderade himlen. Åskan och blixten kom samtidigt och skräcken virvlade upp inom henne. Den jättelika asken bakom uthuset! Om blixten sökte den högsta punkten skulle den välja det trädet. Elden skulle sprida sig blixtsnabbt på ängen runt uthuset. Och där inne fanns Sören! Skulle han hinna ut? Han med sitt onda knä?!
Hon hade aldrig någonsin sprungit så fort som nu över gårdsplanen, hukande på grund av regnet och med rädslan som en hård, brinnande klump i brösten.
– Irene!
Och där stod han, mitt på gårdsplanen, med vedbäraren full med blöt björkved.
– Den tog bara garaget!
Hon vände sig om. En stor gran låg tvärs över garagetaket. Toppen på den låg bara en halvmeter från torpets tak.
– Jag hörde braket, sa han. Herregud, jag trodde att … jag var rädd att …
Han var likblek i ansiktet och han kramade henne hårt där mitt i regnet som dolde hennes tårar.
– Slog blixten ner? I vår ask?
– Nej, den splittrade björken borta vid ån. Det var allt.
De stod en lång stund och höll om varandra i det hällande regnet.
– Nu går vi in, sa han. Sedan åker vi hem.
På trappan tog han hennes hand.
– Jag tänkte vi kunde ringa Majken och Robin i kväll. Höra om de fortfarande vill köpa torpet.
– För höststormens skull?!
– Nej, sa han och såg lite generad ut. För att du har rätt. Och för att jag har varit en alldeles för tjurskallig gubbe som till varje pris måste intala mig själv att jag är ung och stark.
Hon kramade hans hand.
– Du är ingen gubbe. Du är min älskade, kloke man.
Lyckligtvis kunde de en stund senare konstatera att stormskadorna inskränkte sig till ett antal trasiga tegelpannor på garagetaket.
– Det var tur, småskrattade han. Robin kommer att ha mer än tillräckligt ändå med allt som behöver göras på ett torp.
– Och som han inte har en aning om, log hon. Så nästa sommar lär han inte ha tid att ligga i hängmattan med sin surfplatta.
– Det ska bli trevligt att se. För du och jag åker väl hit ut lite då och då och vilar upp oss? När vi tröttnat på utlandsresor.
– Ibland kan vi kanske bjuda med oss Eva? Jag tror inte hon har ett så roligt liv som hon säger.
– Visst, sa han generöst. Vem vill inte njuta av en skön torpsommar …
De nedersta vedträna var torra och fina och de fick en skön eftermiddag med kaffe och sockerkaka framför kakelugnsbrasan.
Ute bedarrade höststormen sakta. Snart skulle de åka hem. Höstjobbet kunde de ta en annan gång. Nu hade de ju ett helt nytt liv att planera för, och det var definitivt viktigare.