Novell: Natten med honom var det bästa som hänt henne – på morgonen förändrades allt
Hon behöll sin hemlighet för sig själv.
Det kändes skönt att komma ut från den varma hallen. Vera fyllde lungorna med den kalla höstluften. Hon hörde väninnornas skratt inifrån huset. De skulle säkert stanna några timmar till på Alvas dammiddag. Hon hade skyllt på att hon ville hinna umgås lite mer med sin mamma innan hon skulle ta tåget hem till Stockholm.
– Ska jag inte skjutsa dig, det är ganska långt att gå? Det går snabbt och jag är ju ändå nykter! hade Karin sagt och strukit sig över sin stora runda mage.
– Tack, det blir skönt att gå en promenad efter all god mat, hade hon svarat och snabbt gått mot ytterdörren.
Det var beckmörkt ute. Hon följde trädgårdsbelysningen längs den grusade gången utanför den stora villan. Några få perenner blommade fortfarande i den välplanerade trädgården. På gräsmattan låg Sams fotboll kvar. Annars var allt i perfekt ordning. Som allt annat i Alvas hem.
Jonas hade tagit med sig barnen och åkt till sina föräldrar över helgen så att Alva kunde ha sin middag utan att bli störd av de tre barnen.
– Det så skönt att kunna få prata ostört, ibland kan jag inte ens höra mina egna tankar! hade Alva sagt när de slog sig ner vid det stora vackert dukade middagsbordet.
– Jag vet, det är ett sånt liv hemma. Vad roligt att vi får träffas så här! hade Lottie svarat.
Samtalet kretsade kring väninnornas barn
Snart hade samtalet varit i full gång, nästan som att de alla var 18 igen. De hade gått i samma klass i grundskolan. Nu, nästan 20 år senare, hade alla familj och barn. Alla utom Vera som flyttat från den lilla badorten på Västkusten för att jobba i Stockholm.
– Vad är det du gör nu igen? hade Madde frågat. Jag förstår mej inte på it över huvudlaget hade hon sagt i nästa andetag.
Vera orkade inte förklara. I stället härmade hon en gammal filmreplik.
– Jag jobbar med data!
– Ja, och du tjänar bäst av oss alla, hade Tessan sagt och höjt sitt glas till en skål: ”för Veras karriär”.
Sedan hade samtalet snabbt glidit tillbaka på hur det gick för deras barn i skolan och svårigheterna att hinna med alla aktiviteter på fritiden.
Vera satt mest och lyssnade. Hon visste att hennes nya jobb och höga lön väckte en viss avundsjuka bland väninnorna, när de kämpade med att få ihop ekonomin.
När efterrätten var uppäten och Alva serverat kaffe med likör vände sig Moa förtroligt mot henne.
– Blir det inte ensamt att bo själv? Borde du inte försöka träffa någon nu, jag menar, snart är det ju för sent för dig att få barn!
Plötsligt vändes alla blickar mot henne. Vera förklarade att hon trivdes med sitt självständiga liv. Att hon inte såg tvåsamhet med barn som det viktigaste för att leva ett lyckligt liv. Ändå öppnade Moas fråga upp för väninnornas tips om hur hon skulle kunna hitta en man. Innan det är för sent.
– Dejtar du någon nu? hade Alva frågat och i nästa stund erbjudit henne hjälp att styla henne lite på sin salong. ”Du ser lite trött ut, vi har en jättebra behandling nu som du borde testa nästa gång du är i stan. Den gör verkligen underverk!”
Hon trivdes med att leva självständigt
Vera hade tackat för erbjudandet och sedan snabbt sagt att hon nog borde gå hem nu. Hon orkade inte mer fler frågor om varför hon inte dejtade någon just nu. Hur skulle hon kunna berätta att faktiskt finns en man som hon fortfarande tänkte på?
När Vera kom ut från Alvas tomt började hon gå med raska steg mot den gamla gång- och cykelbanan som gick mitt igenom bostadsområdet. Även om kommunen numera bara hade tänt varannan gatlykta för att spara el hade hon inga problem att följa vägen.
Alvas hus låg i samma bostadsområde som hon själv växt upp i. Även om mammas radhus låg ganska långt bort, kände hon till varje krök på vägen från sin barndom.
Hon hade glömt ta med sig en schal, och hon kände den fuktiga kylan krypa in i huden. Vägen var lite hal på grund av löven som fallit ner på marken. Hon tittade ner på sina snygga men allt för hala skor. Att hon inte hade tänkt på att ta med sig extraskor!
Hon tittade på klockan. Kvart över nio. Mamma skulle sitta uppe och vänta på henne med en kopp te oavsett när hon kom hem. Hon bestämde sig för att ta en liten omväg. Det kan vara skönt att röra på sig lite extra, sa hon för sig själv.
Fast egentligen visste hon att vägvalet berodde på något annat.
En stund senare stod hon framför en stor sekelskiftesvilla. I ett av träden i den lummiga trädgården hade ett barn byggt en koja. Gräset var fortfarande grönt och framför entrén låg en barncykel slängd på sidan. Hon såg hur det lyste i köket. Det såg mysigt ut.
Plötsligt fick hon syn på honom i fönstret. Hon kände hur hjärtat hoppade till.
Plötsligt fick hon syn på honom i fönstret
Hon såg hur hans blick var riktad ut mot trädgården mot där hon stod. Trots att hon visste att han inte kunde se henne drog hon sig djupare in i mörkret, utan att släppa blicken på honom.
Vad fin han är, tänkte hon. Om allt varit annorlunda kunde det ha varit hon som stått där i huset med honom.
De hade träffats på krogen för åtta år sedan. Hon hade åkt hem till sina föräldrar i all hast när hennes pappa hade blivit svårt sjuk i cancer. Pappa hade varit trött men ändå hoppfull.
– Det finns många behandlingar som de kan ge en, hade han sagt.
Vera hade övertalats av Sussie att hänga med ut på krogen för att komma bort lite från alla tankar på pappa.
De hade haft en trevlig kväll, och precis när hon skulle gå hade hon fått syn på Jens. Det var som att deras blickar fastnade i varandra. Det var något speciellt med honom. Hon tog modet att gå fram till honom.
– Hej! Jag tror jag inte att jag har sett dig förut. Är du nyinflyttad?
Hon hade skämts så fort hon sagt orden, precis som om hon kände alla män i den lilla staden. Men han hade bara skrattat och konstaterat att det stämde.
– Jag har fått en tjänst som AT-läkare så jag har bara bott här några månader.
De hade pratat resten av kvällen. Även om han inte var specialiserad på cancer så kunde han ändå lugna henne genom att berätta om olika behandlingar. Han hade försäkrat henne om att det säkert skulle gå bra.
Det visade sig att de hade ungefär samma intressen och humor och samtalet flöt på samtidigt som hon kände en stigande attraktion.
De hade slagit följe hem eftersom de ändå skulle åt samma håll. När de skulle skiljas åt utanför hans hus gav han henne en kyss. Den följdes snart av fler och en stund senare tackade hon ja till att följa med in och dricka te.
Det hade varit en underbar natt. När hon till slut somnade i hans famn hade hon känt en känsla av samhörighet som hon aldrig känt förut.
Det hade varit en underbar natt
När hon vaknade morgon därpå fanns ett hopp. Kanske kunde det här bli något!
En stund senare grusades hennes förhoppningar när hon gick till köket för att äta frukost. Vid köksbordet stod en barnstol och på golvet låg flera gosedjur. Så klart bodde inte Jens ensam i sitt hus!
Även om Jens förklarade att det inte var så bra mellan honom och sin sambo, ville Vera inte tro honom. Hon hade snabbt gett sig av.
Hur kunde hon ha varit så dum att hon trodde att en så fin kille skulle vara singel?
Några månader senare hade hon fått sms från honom om att han var i Stockholm några dagar: ”Det vore roligt att träffa dig igen. Jag har tänkt så mycket på dig”.
Vera hade svarat kort att hon inte hade möjlighet att träffas: ”Mycket på jobbet nu”.
Något år senare hade hennes pappa dött. När hon var hemma hos mamma för att hjälpa henne med det praktiska inför begravningen hade Jens plötsligt kommit förbi med en stor blombukett.
– Jag såg dödsannonsen i tidningen, jag är så ledsen för din skull, sa han och räckte över blommorna. Säg till om det är något jag kan göra. Det vore roligt om vi ändå kunde hålla kontakten. I alla fall som vänner.
De hade avbrutits av Veras mamma som nyfiket undrade vem det var.
– Det är så sällan du har besök nu för tiden, du kan väl bjuda in honom, hade hon sagt medan hon nyfiket synat honom.
Han hade tackat och avböjt.
– Jag måste tyvärr gå nu. Jag måste till jobbet, men vi hörs, sa han med en blick mot Vera.
Det hände att hon gick förbi hans hus när hon var hos mamma. Det här var första gången som hon sett honom på flera år. Hon kunde inte låta bli att drömma om hur deras liv kunde ha blivit om han inte hade haft en liten familj.
Vera hörde plötsligt en gren knaka till alldeles bredvid där hon stod.
– Är det du? hörde hon en välbekant röst, jag trodde att det var rådjur som stod där.
Vera förstod att han gått ut via husets sidoentré medan hon stod i andra tankar. Hon mötte hans blick. Han var några år äldre och lika fin som tidigare.
Vera kände sig påkommen. Här stod hon i hans trädgård! Samtidigt ville hon inte visa det.
– Ja precis, jag tyckte också att jag såg något när jag gick förbi här på vägen. Jag tänkte inte på att det är här som du bor, försökte hon säga så oskyldigt som möjligt.
– Kanske kan jag få bjuda på lite te? sa han och log så att den ena smilgropen blev synlig. Eller kaffe, för det ska man väl ha när man får ett oväntat besök! Det vore roligt att prata igen.
Lite te eller kaffe skulle väl inte skada?
Vera tvekade. Han var så fin, och lite te eller kaffe skulle väl inte skada?
– Jag vill inte störa så här sent, barnen sover väl gissar jag, sa hon med en blick mot barncykeln.
– Nej, Teo är hos sin mamma den här helgen. Så det vore roligt med lite sällskap som omväxling. Det var det jag hade tänkt berätta för dig i Stockholm. Att jag och Bea gjorde slut och att jag levt ensam sen dess. Jag har tänkt på dig så många gånger. Det är något speciellt med dig!
Vera kände hur kinderna hettade och hur hon sedan nickade att lite te skulle vara gott.
Hon kände hur varje cell av hennes kropp fylldes av hopp. Kanske kunde det här vara hennes chans?
