Novell: Saker var flyttade – hade någon tagit sig in i hennes hem?
De egendomliga händelserna började ganska snart efter Linneas 50-årsfest. Frågan var om det hade något samband med festen. Eller var det enbart en slump?
Linnea hade haft en bjudning för både arbetskamrater och vänner för att fira sin födelsedag. Det hade blivit en både trevlig och uppsluppen fest som hållit på intill morgontimmarna. Men det spelade ingen roll. Det var så sällan de umgicks så många, och dessutom var det ju söndag dagen därpå.
Ett par långväga gäster hade haft husvagn med sig som de sov över i. Några väninnor från förr fick sova i gästrummet och ytterligare ett par vänner som inte var från orten fick ta lillstugan i besittning. Den stod ändå alltid tom.
Vilka var det som var med på festen egentligen? grunnade Linnea. Äsch, varför ska jag fundera på det? Jag har ju ändå inga skumma bekantskaper.
Den enda som inte hörde till de vanliga bekanta var reparatören som råkade leverera hennes reparerade åkgräsklippare just den dagen. Han kom så lägligt att hon bjöd in honom, för det tyckte hon var på sin plats eftersom det fanns både mat och dryck över. Men han var väl inte skum?
Det första som Linnea la märke till i hemmet var en så bagatellartad sak som att prydnadskuddarna i soffan verkade vara omflyttade. Båda låg i ena änden av soffan precis som om någon legat och vilat, och haft dem som huvudstöd.
Eftersom barnen hade flyttat hemifrån hade hon kanske blivit lite pedantisk. Det var ju bara hon och katten, så det var ganska lätt att veta hur hon brukade ha det. Katten drog inte omkring med prydnadskuddarna. Inte heller lämnade han extra disk i köket. Men att det stått några extra dricksglas i diskhon kunde hon å andra sidan vara skuld till själv.
En dag när Linnea kom hem från jobbet var persiennen i stora rummet nerfälld. Den brukade hon aldrig fälla ner, så det måste någon annan ha gjort. Men vem skulle det vara? Huset stod tomt när hon var på arbetet. En rysning for genom henne och hon gick för att fälla upp persiennen igen.
En rysning for genom henne
En annan sak som retade Linnea var att tv:n alltid stod inställd på en kanal som hon aldrig tittade på. Hur kunde den hoppa iväg till ett så högt nummer utan hjälp?
– Du har kanske fått spöken i huset? sa en väninna till Linnea när hon berättade om händelser som saknade förklaring.
Spöken eller oroliga andar trodde inte Linnea på, men det fanns inte mycket annat att välja på.
En regnig dag när Linnea uttröttad kom hem och just klivit ur skorna fick hon se en svart knapp ligga på hallmattan. Hon böjde sig ner och tog upp den. Sedan vred och vände hon på knappen. Den såg ut att höra hemma i en svart rock eller kappa.
Den kunde knappast ha legat där sedan festen. För mattan hade hon dammsugit för ett par dagar sedan. Knappen måste alltså ha kommit dit ganska nyligen.
Före detta maken, som hon skildes från för några år sedan, hade ingen nyckel till huset eftersom han aldrig hade bott där. Detta var Linneas barndomshem som hon ärvde efter sina föräldrar.
Vem utöver hennes före detta skulle kunna vara intresserad av att komma in i hennes hem? Exmaken Stefan hade ett nytt liv nu. Av vilken anledning skulle han försöka ta sig in in i hennes hus?
Linnea märkte hur osannolikt det lät när hon analyserade sina tankar.
– Nej, jag har inget otalt med honom, stönade hon och sjönk ner på stolen.
Jag har ju inget otalt med min exman
Men så kom hon att tänka på den där blombuketten som hon hittade på diskbänken dagen efter festen. Vem hade kommit med den? Vem hade lagt en bukett på bänken utan att ge den till födelsedagsbarnet?
Det medföljde heller inget kort. Rosorna hade varit fina, fast lite vissna eftersom buketten inte kommit i vatten omedelbart. Det måste ju ha varit någon av vännerna som haft den med sig och bara glömt att ge henne den, tänkte hon. Hon skulle fråga Monica nästa gång de talades vid.
När Linnea nästa gång pratade med Monica, ställde hon frågan:
– Vet du vem som gav mig den där buketten med långskaftade röda rosor?
– Nä … Någon sådan bukett såg jag aldrig, sa Monica tankfullt.
– Dagen efter festen hittade jag en bukett som låg ouppackad på diskbänken i köket.
– Jaha, men då kanske de var från den där mannen?
– Vilken man?
– Du minns väl … när du skickade in mig för att hämta en ny flaska vin när vi grillade på altanen?
Jodå, det kom Linnea ihåg tydligt. Men vad var det med det?
– Då ringde det på dörren. Jag öppnade och utanför stod han med en inslagen blombukett. Men om det var rosor vet jag inte, för det var papper runt.
– Vilken ”han” stod på trappan? frågade Linnea
– Ditt ex givetvis. Vem annars?
– Nej, nej. Stefan skulle aldrig ge mig rosor, glöm det! Men var tog han vägen sedan?
– Inte vet jag. Visserligen släppte jag in honom …
Där tystnade Monica och sa sedan mycket lågt:
– Hmm, där säger du något … Honom såg jag aldrig mer under kvällen. Ja, vart tog han vägen?
Monica var tyst ytterligare en stund innan hon fortsatte:
– Han såg väldigt annorlunda ut. Långt hår och helskägg, nästan oigenkännlig, men han sa att han var din exman, annars hade jag aldrig släppt in honom.
– Menar du att han gick in i huset och att du gick tillbaka ut utan att meddela mig?
– Ja, eftersom han var din exman så tänkte jag att då hittar han väl in själv, så jag vände mig om och gick ut till er med vinet. Tydligen la ha blommorna på diskbänken.
Kan det ha varit en luffare?
Linnea skakade på huvudet där hon satt. Det lät otroligt att det skulle ha varit Stefan som kommit med blommorna. Och ännu mer otroligt att han inte gick direkt ut på altanen och omfamnade alla kvinnor han kunde se, så social som han var. Att han dessutom skulle ha långt hår och helskägg … Nej, det stämde inte alls.
– Det måste ha varit någon luffare du släppte in, sa hon. Synd att du inte berättade det för mig.
– Jag glömde helt bort det. Inte förrän nu när du frågar om blommorna minns jag den där mannen som stod på trappan när jag öppnade.
– Konstig gäst som kom med röda rosor utan att ansluta sig till det övriga sällskapet, sa Linnea.
– Han kanske var en blyg natur, inflikade Monica. Du har tydligen en, vad jag kan förstå, hemlig beundrare.
– Nej, jag har inga beundrare alls, sa Linnea tvärt. Jag begriper inte vem mannen kan ha varit.
– Du får ringa till Stefan och fråga om han låtit håret växa och odlat helskägg.
– Gör dig inte dum, fräste Linnea, som började bli oroad över att hon kanske var skuggad av en främling.
Det fanns inget hon kunde göra, mer än se tiden an i hopp om att saken skulle få en förklaring.
Veckorna gick och Linnea försökte strunta i att lägga märke till saker som kanske bytt plats. Hon intalade sig att hon själv var orsaken.
När dottern kom hem över en ledighet behövde hon en egen nyckel till huset.
– Har du någon extra nyckel som jag kan få låna? frågade hon sin mamma.
– Det finns en extra i nyckelskåpet, du kan hämta den själv.
– Nej, mamma, här finns ingen nyckel till huset.
– Jo, lilla vän, det gör det visst det.
Linnea gick bort till dottern och flyttade runt nycklarna som hängde i skåpet, men kunde strax konstatera att dottern hade rätt. Extranyckeln till villan fanns helt enkelt inte kvar.
– Det var ytterst märkligt. Den hänger alltid här i skåpet. Jag behöver aldrig använda den, eftersom jag har min egen i knippan.
Linnea kom snabbt på en lösning:
– Du får ta min så länge. Stick ner till centrum och lämna in den hos Lås & Smide och få den kopierad. Jag får leta efter den andra senare.
Men Linnea anade att det inte skulle ge något resultat att leta. Nyckeln var helt enkelt försvunnen. Eftersom hon inte ville skrämma dottern höll hon tyst om de konstiga händelserna som inträffat efter festen.
Hon ville inte skrämma upp sin dotter
Vid frukosten en helgmorgon när dottern kommit hem sent kvällen innan sa hon:
– Har du hyrt ut lillstugan, mamma?
– Nej, snälla du, det har jag verkligen inte. Har du planer på att låna den?
– Nej, det var inte så jag menade, men det kom ut en man från stugan när jag kom hem i natt.
– Skämtar du? sa Linnea och ryckte till så att hon spillde ut te på duken.
– Nej, jag skämtar inte. Han såg mig inte. Han sneddade över gräsmattan bort mot skogen. Jag tänkte att du kanske hyrde ut stugan till någon som ville gå ner till sjön för att ta ett morgondopp.
Linnea började må illa. Om det var någon som bodde i lillstugan fanns det säkert en förklaring till att extranyckeln var borta …
– Hur såg den där mannen ut? frågade Linnea.
– Jag hann inte se så noga. Först trodde jag att det var en kvinna, för han hade långt hår. Men sedan förstod jag att han nog var en man eftersom han hade skägg.
– Åh, herregud! ropade Linnea och satte ner temuggen så det skvalpade ut ännu mer på duken.
Skulle hon berätta för dottern eller skulle hon tiga? Hon bestämde sig för det senare.
Resten av veckan hade Linnea svårt att dölja sin oro över lillstugan. Hon hade gått dit ut flera gånger och tittat. Nog hade någon varit där efter att väninnorna använt stugan, men när hon tittade in var den tom. Ingen av hennes väninnor rökte, men hon kände på lukten att någon rökt. Hon hittade även ett par ölburkar med fimpar nerstoppade i bottenskvätten.
Under resten av tiden som dottern var hemma kunde Linnea slappna av lite mer. Allt som hamnade på andra platser än där de hörde hemma hoppades Linnea att dottern hade flyttat på.
Men det där fotalbumet som det saknades massor av bilder på henne själv i, det kunde hon inte ge dottern skulden för. Vem var intresserad av bilder på henne från utflykter i badviken? Inte var det dottern, den saken var säker.
Det sista dottern sa innan hon åkte hem var att modern skulle polisanmäla den märkliga händelsen med lillstugan. Men Linnea tyckte inte att det fanns bevis nog för att göra en anmälan.
När Linnea åter fick en av de där nätterna då hon hade svårt att sova blev hon tvungen att gå upp. Sin vana trogen slängde hon en blick ut genom fönstret mot lillstugan. Då såg hon att det lyste svagt i ett av fönstren.
Någon fanns inne i stugan. I hennes stuga! Kanske var det samme man som stulit nyckeln när han kom in i huset på födelsedagen och la ifrån sig en rosenbukett på diskbänken. Men varför? Var det en hemlös stackare?
Där slutade Linnea att fundera och bestämde sig för att hon skulle ringa till polisen på en gång. Polisen som svarade var på ett skämtsamt humör:
– På din beskrivning tycker jag att det låter som om det är Harald Hårfager du har i din gäststuga.
– Å nej, så fager var han inte. Då var det nog hans far jag såg, svarade Linnea som också hade humor.
Polisen skrattade till och hakade på:
Det var en riktigt trevlig polisman...
– Halvdan Svarte, menar du?
– Ja, visst menar jag Halvdan Svarte, han som var kung i Norge, skämtade Linnea tillbaka.
Eftersom hon var bibliotekarie hade hon läst fornnordisk mytologi, och det hade även polismannen gjort, förstod hon av samtalet.
Hur det nu än var med släktskapet mellan de båda regenterna fick Linnea veta att mannen, som hela poliskåren tydligen kallade för Harald Hårfager, var känd i trakten för att ta sig in i folks hus. Att han gjort intrång i Linneas gäststuga skulle givetvis tas på största allvar.
Rune Filipsson, den trevlige polisen som Linnea pratat med i telefon, tog sig an fallet. Han fick göra många resor till Linnea innan han kunde gripa Hårfagermannen och föra honom till häktet. Då fick Linnea också tillbaka sin nyckel till villan.
I efterhand kunde Linnea ändå belåtet konstatera att det var tack vare förföljaren Harald Hårfager som hon blev gift med polismannen Rune.