Novell: Hon drömmer om en lugn sommar – grannen förstör hennes semester
Maria tittade missmodigt på buskarna som såg allt annat än frodiga ut. Häcken mot grannen var välväxt och fin, utom just den här biten intill hennes frukosthörna. Hennes gröna fingrar till trots kunde hon inte få till det. Kanske behövde den här delen av häcken helt enkelt bytas ut för att den var för gammal.
Hon tittade över till granntomten, men där var det öde som vanligt.
– Grannarna är aldrig där, så gott som, hade mäklaren sagt till Maria. Jag tror det var någon skilsmässa för några år sedan och sedan har de väl inte gjort sig av med kåken.
Och så var det. Gräset var klippt, men i övrigt hade Maria inte sett en människa där sedan hon köpt sin sommarstuga för tre månader sedan. Nu satte hon sig på sin altan och såg ut över den underbara tomten. ”Sina ägor” kallade hon skämtsamt de 2 000 kvadratmetrarna när hon hade vänner och släkt på besök.
Hon hade fått till små, gröna växtrum som var precis lagom att hålla rätt på efter jobbet. Trettio minuter från att hon låst dörren på garnbutiken kunde hon låsa upp dörren till sommarstugan och lugnet. Det skulle hon göra ända till hösten. Underbart! Om det inte var för den där förbaskade häcken då. Men nu skulle hon snart stänga butiken i tre veckor och vara här hela tiden. Då ska jag nog få bukt med den, tänkte hon.
Morgonen därpå vaknade hon klockan sex av att någon drog igång en trimmer. Åh nej, tänkte hon och drog kudden över huvudet, det kan inte vara möjligt! Den sista timmen fram till sju var den skönaste att sova.
Hon knep igen ögonen hårt. Men det gick förstås inte att somna om. Ilsket drog hon på sig morgonrocken och gick ut. På granntomten skymtade hon en man med skyddsglasögon och hörselkåpor som drog runt med trimmern i en rasande fart längst ner i hörnet av tomten.
– Hallå, ropade Maria, men mannen hörde förstås ingenting.
Hon försökte igen.
– Hallåååå!
Ingen reaktion. Hon gick in i huset och drog på sig kläderna. Det var ju ingen idé att gå och lägga sig igen.
När hon kom ut med kaffekoppen på altanen en stund senare var det tyst, och bortsett från doften av nyslaget gräs märktes ingenting från granntomten. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse.
Men två dagar senare var det dags igen. Tre minuter över sex drog en motor igång och Maria for upp ur sängen med ett ryck. Snabbt svepte hon morgonrocken omkring sig och gick ut på altanen. Nu var mannen med skyddsglasögon och hörselkåpor i full gång med häcken! Maria höll på att svimma. Tänkte han bara ta ner häcken utan att fråga henne?
Hon rusade ut i trädgården och ställde sig en bit ifrån mannen och viftade med armarna. Strax tittade han förvånat upp och stängde av röjsågen.
Du kan ju inte ta ner häcken utan att fråga mig!
– Vad håller du på med? sa Maria upprört. Du kan ju inte ta ner häcken utan att fråga mig.
Mannen tog av sig handskar och kåpor och drog upp glasögonen i pannan.
– Hej, sa han glatt och sträckte fram näven. Lasse heter jag. Så du är den nya grannen alltså!
Hans panna var fuktig av svett och håret stod på ända. De klarblå ögonen tittade nyfiket på Maria, som drog rocken närmare kroppen och pekade på häcken.
– Du tar ner häcken. Utan att fråga mig.
Lasse lät handen falla ner igen och tittade där hon pekat.
– Den ser ju för illa ut den där. Kommer inte att ta sig.
– Och därför tar du ner hela? Du måste ju diskutera med mig, sa Maria. Den där häcken är lika mycket min som din.
– Nja, rent tekniskt står den på min tomt, sa Lasse och log igen. Och jag tänkte inte ta ner hela.
Sluta le, tänkte Maria ilsket.
– Jaha? Men den avgränsar ju våra tomter, sa hon.
– Äsch, jag tänkte att den var så ful att jag tar ner den när jag ändå är här. Sedan köper jag lite ölandstok och gräver ner i morgon. Då har du din gräns igen.
– Vet du vad klockan är? sa Maria. Den är sex på morgonen och du har väckt mig. På samma sätt som du väckte mig i förrgår. Dessutom hatar jag ölandstok.
Hon vände sig om så snabbt att hon höll på att trilla omkull. Snabbt var Lasse där och fick tag i henne.
– Oj, försiktigt, sa han. Jo, jag vet att det är tidigt, men jag har så lite tid och tänkte passa på innan jobbet. Och jag lovar att jag ska hitta något annat än ölandstok.
Utan att svara slet Maria åt sig armen och stegade in i huset. Hon satte sig på sängkanten. Vilket möte, tänkte hon och drog ett djupt andetag. Tänkte verkligen den där Lasse plötsligt börja komma hit och härja på morgnarna? Här som hade varit så lugnt och ljuvligt.
De andra grannarna märkte hon knappt av. Klippa ner en häck för att plantera nytt. När det var mitt i sommaren. Hur tänkte han?
Dagen i butiken gick som vanligt fort och ilskan från morgonen blåste undan. Maria berättade för kunderna om sin tokiga granne, och skrattade till och med.
– Härligt att någon bryr sig om sin trädgård, precis som jag!
När hon kom ut till stugan på kvällen hade hon bestämt sig för att hon måste gå över till grannen och prata lite lugnare. Det var inte likt henne att vara arg och snorkig, inte ens när hon blev väckt för tidigt på morgonen. Hon var ju för sjutton en glad människa!
I grannhuset var det mörkt som vanligt. Skulle hon kanske lägga en lapp under dörren? Be om ursäkt och föreslå att de skulle diskutera häcken över en kopp kaffe? Nej, det var bättre att ta det nästa gång de sågs. Hon fick väl lägga sig tidigt och gå upp i morgon bitti i stället. Klockan sex.
Men de kommade morgnarna väcktes hon inte av något oljud. En kväll när hon kom hem var de nerklippta häckplantorna uppgrävda och bortforslade. I stället var där ett långt tråkigt hål i häcken. Borde hon göra något från sin sida? Hon hade några spireor som hon skulle kunna flytta dit. Men det var nog bäst att låta bli att göra något innan de pratat med varandra. Kanske skulle den där Lasse bara bli irriterad om hon planterade häck där det, som han hade sagt, ”rent tekniskt” var hans tomt.
När hon kom ut till stugan på fredagskvällen var hon helt slut. Hon hade haft super-semester-rea i butiken och kunderna flockades. Väderleksrapporterna varnade för regn och nu ville folk visst vara beredda på att sitta inne och sticka i tre veckor.
Vem planterar en fruktträdsallé för att dela av två tomter?
Hon låste upp dörren, tog med sig ett glas isvatten och gick ut på altanen för att sträcka ut benen. Längs större delen av tomtgränsen såg hon ett pärlband av nyplanterade fruktträd. Hon gapade. Malus domestica, Transparente Blanche och Summerred stod det på de vita plastbanden som fortfarande satt runt stammarna. Karln måste vara tokig, tänkte hon. Vem planterar en fruktträdsallé för att dela av två tomter? Hon skulle se rakt in på granntomten, och lika tydligt skulle ju han kunna se in till henne.
Det kändes som om hennes lilla paradis plötsligt fått en inkräktare. Hur skulle hon nu kunna gå ut och känna sig fri och ledig? Tårarna rann när hon gick tillbaka till altanen. Det skulle bli en riktigt usel sommarsemester här uppe. Hon som var så trött och hade längtat så mycket.
– Hallå, hördes en glad röst. Vad säger du om träden! Fint va? Inte en ölandstok så långt ögat når.
Med ens försvann hennes goda intuition att försöka skapa grannsämja. Snabbt torkade hon tårarna och vände sig om.
– Vem i hela friden planterar träd som avskiljare? Du måste ju vara helt väck. Jag vill ha en två meter hög häck så att jag slipper se mina grannar, fräste Maria och gick in i huset.
Hon sjönk ner på en stol i hallen. Sommaren var förstörd. Varenda gång hon skulle gå ut på altanen skulle hon se de där klena stammarna. Hon suckade och tittade upp. På väggen framför henne hängde hallspegeln och hon mötte sin egen blick. Hon såg helt förfärlig ut. Rödmosig med blanka ögon. Snabbt sträckte hon sig efter en näsduk och snöt sig ljudligt.
– Ja du, Maria, sa hon sedan till spegelbilden. Det var en väldigt trist start på din semester. Och, fortsatte hon och böjde sig fram mot spegeln. Nu får du nog skärpa dig. Hade du velat ha det mer privat så hade du kunnat köpa ett hus i skogen. Det är ju inte så att grannen har stört dig tidigare. Nu får du bara försöka reda ut det här.
Nästa morgon spöregnade det och hon låg kvar och drog sig länge. Kanske var det läge att tända en liten brasa, tänkte hon, trots att det var juli. Hon hade vaknat en gång under natten och hört ljud från granntomten. När hon kikat ut genom fönstret hade hon sett en ljuskägla där borta men inte förstått vad han höll på med.
Nu sträckte hon på sig och hörde att det slutat smattra mot taket. Upp och hoppa nu, tänkte hon. Det är ju faktiskt semester. En stund senare var hon påklädd och tog en kaffekopp och en bok och gick ut på altanen. På bordet stod en stor äppelkaka under en glaskupa och bredvid stod en handskriven lapp:
Jag är hellre glad och lite korkad än en smart dysterkvist. Så här smaskigt blir det med frukt!
Hon blev full i skratt och skar sig en bit. Gudomligt god förstås. Nej, nu skulle hon försöka visa en bättre sida av sig själv. Hon tittade bortåt för att se om hon såg grannen.
– Herregud! utbrast hon och trodde knappt sina ögon.
Mellan varje fruktträd var det fastsatt ett insynsskydd av tyg. Säkert två meter högt. Gränsen var tydlig. Hon försökte se över men det fanns inte en chans. Där fick du Maria, tänkte hon. Där fick du precis som du ville.
Semestern gick som vanligt fort. Hon var ute i stugan hela tiden, träffade knappt kompisarna en enda gång. När butiken öppnade igen efter semestern fortsatte hon att åka ut som vanligt om kvällarna.
Under augustikvällarna satt hon på altanen och tände lyktor och till och med september månad levererade riktigt mycket värme. Av grannen såg hon ingenting. Gräset var alltid klippt men annars var det tyst och öde. Då och då stod det en fruktkaka eller paj på hennes altan. De nyplanterade fruktträden gav lite frukt, men de plockades av utan att hon såg till någon.
Första oktober stängdes sommarvattnet av och hon förberedde huset för vintern. Hon tänkte nog åka ut på helgerna ett tag till, det var ju bara att ha med sig dunkar med vatten. Och hon såg fram emot att sitta framför braskaminen och läsa och sticka.
Då knackade det på dörren.
Utanför stod Lasse.
– Hej! Behöver du hjälp med någonting i samband med vattenavstängningen?
– Hej, sa hon och sträckte fram handen. Jag heter Maria. Tusen tack för de fina fruktkakorna du försett mig med under sensommaren.
– Goda, eller hur! Jag älskar frukt.
– Ja, jag förstår det.
Jag är egentligen ganska trevlig
– Jag tänkte ta ner vindskydden mellan träden nu för de blåser nog sönder under vintern. Men jag sätter förstås upp dem i vår igen, tills träden är tuktade och täta.
– Du, sa Maria och log lite generat. Jag ber om ursäkt för att jag var en … smart dysterkvist i somras. Jag är egentligen ganska trevlig. Får jag bjuda på något? En kopp te, kanske?
– Gärna, vad gott! Lasse log och hans blåa ögon nästan lyste i höstmörkret. Jag går över och hämtar en bit kaka. Jag bakade nyss, av de sista plommonen.
– Gör det, jag dukar här.
Maria plockade fram ett par fina tekoppar och assietter till kakan och ställde på bordet. Det kändes trevligt att duka för två. I hallen stannade hon till och såg sig själv i hallspegeln. Så log hon och gjorde tummen upp.
