Novell: Mannen med smilgropen gjorde henne knäsvag

Åh, nej! utropade Jessica högt när hon såg att färjan precis lämnade kajen. Hon gjorde ett halvdant försöka att vinka och ropa efter den men tystnade tvärt när hon insåg att det förstås var helt förgäves.

Några måsar som cirkulerade över hennes huvud gav ifrån sig skriande läten, nästan som de skrattade åt att hon missat båten.

Ilsket såg hon efter färjan som försvann ut på det böljande klarblå vattnet och med en djup suck ställde hon ner kylväskan på marken och rätade på ryggen samtidigt som hon lyfte upp det tjocka hårsvallet i hopp om att den ljumna vinden ändå skulle ge lite svalka i nacken som var fuktig efter språngmarschen.

Nåja, hon fick väl ta en senare båt, tänkte Jessica och stack ner handen i väskan för att leta rätt på sin mobil och kolla när nästa färja gick.

– Hallå där, vilken osis. Du missade båten med en halv minut.

Den mörka rösten fick henne att titta upp.

Det första hon la märke till var en smilgrop och en mun som sträckte ut sig till ett vänligt leende, en bit längre upp fastnade hon med blicken i ett par pigga ljusblå ögon. Samma färg som himlen, tänkte hon och kände mot sin vilja att det var omöjligt att sluta stirra på honom där han stod med en midsommarkrans över det mörka håret och ett instrumentfodral i ena handen. Fiol av storleken på fodralet att döma.

– Ja, min vanliga otur, svarade Jessica och kände hur hon blev matt, nästan svag, i benen när hon återigen mötte hans blick.

Herregud, vad tog det åt henne? Hon försökte skylla den plötsliga svaghetskänslan på att det var länge sedan hon åt, plus det faktum att hon var ur balans. Det var faktiskt den första midsommaren som hon firade utan Magnus.

– Om du vill får du gärna åka med oss. Båten ligger där borta.

Han pekade med hela handen mot kajen där två killar just höll på att kliva ombord på en större träbåt.

Första tanken var att tacka nej. Ge sig iväg ut på sjön med tre okända killar. Hon sneglade på mannen som väntade på svar. Han såg inte det minsta farlig ut där han stod och vägde tyngden från den ena foten till den andra.

Han var ledigt klädd i en vit linneskjorta som hängde utanpå ett par beige shorts. Det mörka håret som stack upp bakom kransen med prästkragar, blåklint och rödklöver var vindrufsigt och ansiktet som var lätt solbränt hade fullt av fräknar.

– Det är helt ofarligt. Jag lovar. Vi ska spela på midsommarfirandet i hembygdsparken.

Han höll upp fodralet.

– Ska du dit?

Jessica ruskade på huvudet och svarade att hon var på väg till några vänners sommarstuga. De brukade fira midsommar där varje år, förklarade hon och önskade att det funnits lite glädje eller något förväntansfullt i rösten.

Hon kunde inte riktigt bli kvitt tanken på att vännerna bjudit henne för att de tyckte synd om henne. Kanske hade de hoppats på att hon skulle tackat nej så att de blivit jämna par precis som förr om åren.

– Det blir säkert trevligt det också. Vad säger du? Ska du med?

Hans skratt var varmt och behagligt och studsade mjukt i magen. Det plus fiolen gjorde det lite enklare att bestämma sig för att det nog var riskfritt att åka med.

– Ja tack. Jag åker gärna med er, om jag får, svarade hon och försökte hålla rösten stadig.

– Kul, Marcus heter jag förresten. Jag hjälper dig med den där, sa han och lyfte upp kylväskan innan hon hann protestera.

– Jessica, sa hon med ostadig röst.

Hon försökte skaka av sig den spända känslan i kroppen men det var svårt när allt hon kunde tänka på var hur nära de gick varandra. Hon önskade att hon varit lika avspänd som han där han gick bredvid henne och småpratade som om de känt varandra länge.

– Brukar du vara på ön under midsommarhelgen?

– Nej, vi …

Jessica kom av sig. Svalde hårt innan hon fortsatte.

– Vi är ett gäng som brukar turas om. I år är det Mias och Fredriks tur. Det är de som har stugan på ön.

– Alltid trevligt med traditioner och schysst med en stuga här mitt ute i idyllen.

Jessica nickade och försökte sig på ett leende. Hon lyckades nog inte riktigt, tänkte hon när han gav henne en tankfull blick.

– Och du? Brukar du spela på midsommarafton?

Han skrattade till och skakade på huvudet.

– Nej, det är första gången.

Han kliade sig i nacken och log.

– Det körde ihop sig lite för de andra gubbarna i år och vi, jag och polarna, hade inget annat för oss. Så vem tackar nej till midsommarfest med sill och potatis och jordgubbstårta?

Jessica skakade på huvudet i samförstånd och log ett snett leende.

Återigen såg han på henne med allvarsam min.

– Är du säker på att du vill gå på den där festen? Du får gärna hänga med oss om du vill.

– Nej, förlåt om jag verkade lite disträ, sa hon med ett skratt. Vi brukar ha jätteroligt.

Det var ingen lögn. Det hade alltid varit trevligt att umgås med vännerna. Åtminstone förr om åren.

Tankfullt strök hon bak en hårslinga som blåst ner i ansiktet och försökte tränga undan tankarna på Magnus och känslan av att hon inte längre hörde till den sammansvetsade gruppen.

En stund senare var de ombord på båten. Det puttrande ljudet från båtens motor ackompanjerades av uppsluppet prat och skratt. Marcus båda vänner visade sig vara trevliga och bjöd på kaffe ur termos och hemgjord jordgubbstårta som de skar upp och la på papperstallrikar.

Efter en stund kom hon på sig själv med att ha så trevligt att hon nästan var glad över att hon missat färjan.

Då och då sökte sig Marcus ögon till hennes och varje gång deras blickar hakade i varandra gick det en ofrivillig stöt inuti henne och världen runt omkring dem bleknade. Hon som aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet var beredd att omvärdera sin inställning.

När de närmade sig hamnen sköljde en viss besvikelse över henne över att de snart skulle skiljas åt. Hon hade mer än gärna suttit kvar i båten några timmar till.

Med båten fast förankrad vid bryggan sträckte Marcus ut handen för att hjälpa henne av. Beröringen av hans varma mjuka hand fick hjärtat att slå vilt.

– Kul att träffa dig Jessica, sa Marcus när de båda stod stadigt på bryggan. Om du ångrar dig så vet du var vi finns. Jag skulle bli glad om du kom, tillade han med sänkt röst.

– Trevligt att träffa dig också. Jag ska tänka på saken. Men jag vet inte om mina vänner är så roade av danslekar.

Jessica bet sig hårt i läppen. Varför sa hon det där? Men Marcus verkade inte ha tagit illa upp. Med ett leende som lekte i mungipan la han huvudet på sned och såg på henne.

– Och du? Tycker du om att dansa?

Jessica nickade. Hon hade alltid älskat att dansa men Magnus hade tyvärr aldrig delat henne intresse. Så tillfällena hade blivit allt färre med åren.

Hon svalde hårt när hon tänkte på hur lite hon och Magnus hade haft gemensamt. Inte konstigt att det tagit slut.

– Jag kände det på mig. Dans och musik hör midsommaren till, precis som jordgubbar och grädde.

– Och sju sorters blommor under kudden, inflikadeJessica med ett skratt.

– Hoppas du drömmer om mig.

Innan Jessica hann reagera hade han lutat sig fram och nuddat hennes kind med sina läppar.

– Glad midsommar, viskade han.

En främling, ändå känns han inte som en sådan, tänkte hon när hon höjde handen och vinkade till honom och vännerna som höll på att lasta av båten.

Hon såg sig om för att se om Mia fanns på plats för att möta upp henne. Jessica hade skickat ett sms när de närmat sig och hon hade lovat att möte henne.

Det var mycket folk i rörelse vid den lilla småbåtshamnen och det tog en stund innan hon fick syn på väninnan. Iklädd en vit sommarklänning med brodyr och en midsommarkrans med blåklint, vita prärieklockor och smörblommor i håret, stod hon lutad mot väggen till glasskiosken.

Med ett stadigt grepp om handtaget till kylväskan skyndade hon sig dit och med den lediga handen gav hon Mia en kram. Väninnan både såg ut och doftade som en sommardröm, men kramen kändes inte lika varm och hjärtlig som den brukade. Eller inbillade hon sig bara?

En stund senare satt Jessica tillsammans med sina gamla vänner i Mias och Fredriks prunkande trädgård. Midsommarbordet var festligt dukat med vita linneservetter, putsade silverbestick och vackra blomsterbuketter i stora Höganäskrus utplacerade på bordet.

Ingen nämnde något om Magnus. Men det ojämna antalet stolar talade sitt tydliga språk, tänkte Jessica med en klump i halsen. På något sätt kände hon på sig att hon var där på nåder, Svarte Petter som ingen ville ha med i leken. Varför var de annars så stela och konstiga varje gång hon sa något?

Hon försökte ruska av sig känslan av att inte längre höra till, men lyckades inte. Livet hade ändrat riktning sedan hon blivit singel igen. Hon hade varit tvungen att hitta på saker på egen hand och det var inte längre en självklarhet att det gamla gänget hörde av sig och frågade om hon ville hänga med.

Halvhjärtat sjöng hon med i snapsvisorna och skålade.

Efter sillen och potatisen var det dags för den sedvanliga jordgubbstårtan och kaffet. Jessica hjälpte till att duka av bordet. Killarna satt kvar och snackade medan tjejerna fixade i köket. Hon gjorde flera försök att komma in i samtalen, men efter ett tag gav hon upp och gick en sväng i trädgården.

Hon stannade till och drog in doften av rosor och nyklippt gräs. En pust av nybryggt kaffe spred sig genom fönstret som stod på vid gavel. Allt var som gjort för en fantastisk midsommarafton, men …

Jessica blundade och förflyttade sig bort i tanken. Kom på sig själv med att undra vad Marcus gjorde i detta nu. Föreställde sig hur han satte fiolen vid sin haka och började spela. Skulle vännerna ens märka om hon försvann?

Hembygdsgården låg inte långt ifrån stugan. En rask promenad på tio minuter max.

Det tog bara några sekunder att fatta beslutet och med bestämda steg gick hon tillbaka in i stugan där tjejerna fortfarande stod kvar i köket och skramlade med koppar och fat.

– Där är du ju. Jag undrade just vart du tog vägen, sa Mia och langade över tårtfatet med jordgubbstårtan till henne.

Jessica log snett när hon tog emot fatet. Beslutet att lämna festen kändes plötsligt en aning överilat. Så ohyfsad kunde hon inte vara, tänkte hon och tog med sig tårtan ut till trädgården.

Killarna som hade fyllt på ölglasen stod vid den blommande rhododendronhäcken och pratade. Hon ställde ner tårtan och skulle precis gå tillbaka in i stugan när hon hörde något som fick henne att stelna till.

– Skulle inte Magnus och hans nya tjej komma hit?

– Nej, de kunde inte. De skulle fira midsommar på annat håll. Det var Mia som tyckte att vi skulle bjuda Jessica.

Det sved till i halsen på Jessica som fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Ljudlöst smög hon in, ryckte åt sig sin ryggsäck och smet snabbt ut igenom dörren. Fortsatte ut genom grinden och började gå längsmed den grusade vägen mot hembygdsgården.

När hon närmade sig festplatsen mötte hon flera festklädda personer som såg ut att vara på väg därifrån. Var firandet redan slut? Besviket saktade hon ner stegen, lyssnade efter musiken men det enda som hördes var sorlet av röster på väg bort.

Väl framme vid det röda trähuset såg hon att det bara satt några enstaka kvar vid borden. Några barn sprang runt midsommarstången och sjöng små grodorna. Besviket la hon handen över bröstet. Hon visste inte vad hon hade förväntat sig. Mer än att få se honom spela och att blicka in i hans ögon igen.

Skulle hon gå tillbaka till festen? Hon ruskade på huvudet åt tanken på att tillbringa resten av kvällen med de gamla vännerna.

När hon närmade sig hamnen såg hon att den lilla restaurangens uteservering var packad med festglada människor. Glasskiosken var öppen och trots den långa kön som ringlade sig flera meter ställde sig Jessica sist i ledet. Hon hade ju missat både tårtan och kaffet, påminde hon sig med ett dystert leende.

Efter en lång stund var det äntligen hennes tur att beställa. En frasigt rån med tre kulor och en mugg kaffe. Hon betalade och slog sig ner på en ledig bänk. Insåg att det faktiskt var riktigt behaglig att sitta där och se ut över havet och lyssna till musiken som hördes ifrån restaurangen.

Det lät som om någon spelade live, tänkte hon och lystrade lite extra när refrängen kom till Tomas Ledins välkända låt.

”Blå blå vindar och vatten. Blå blå himlar och hav. Blå blå känslor i natten. För det är fest. Med stillheten som gäst.”

Orden gick rakt in i henne. En fest kan vara så mycket mer än en tillställning, tänkte hon tacksam över att hon lämnat festen.

Precis när hon ätit upp glassen såg hon färjan lägga till vid kajen. Hon drack upp den sista skvätten kaffe och gick sakta mot båten. Hon skulle just gå ombord då hon hörde någon hojta till bakom ryggen.

Hjärtat gjorde ett skutt upp i halsgropen när hon vände runt. Men när hon inte kunde se Marcus någonstans sjönk hjärtat på plats igen.

– Jessica vänta!

Jessica klev av landbryggan och gick honom till mötes. Utan tvekan gled hon in i hans famn och andades in dofterna av sommarvarm hud, blommor och en svag antydan av parfym.

– Jag blev så besviken när du inte kom, viskade han och strök henne över håret.

– Jag kom, fast försent. Jag blev lika besviken som du, viskade hon.

– Nej, inget är försent. Midsommaraftonen är långt ifrån slut. Det är nu den börjar.

Som om det var den naturligaste saken i världen tog han försiktigt om hakan, vred hennes ansikte mot sig och sökte hennes läppar.

Den första kyssen var precis lika underbar som hon föreställt sig.

Flera år senare får hon ett brev...

novellerNovell: Deras kärlek var för bra för att vara sann