Novell: Deras kärlek var för bra för att vara sann – flera år senare får hon ett brev
Lisa tittade sig i spegeln. Hon såg glad ut. Solbrännan från sommarsemestern satt fortfarande kvar och hon var nyklippt. En snygg kort frisyr som klädde henne bra. Hon strök med händerna över klänningen och log mot sin spegelbild.
Hon älskade verkligen den här klänningen med stora blommor i klara färger. Hon kände sig lika lycklig och pirrig som första gången hon bar den …
Året var 1968 och sommarlovet hade just börjat. Lisa var sexton år och såg fram emot flera veckor på landet tillsammans med sin familj. Hon skulle sommarjobba i sin mammas glassvagn på stranden. Sälja mjukglass till sommargästerna och en och annan mellanöl till stammisarna som brukade hänga där på eftermiddagarna.
Gunnar och Olle hette två av dem. De var snälla, men Lisa tyckte att de luktade lite äckligt. Gammalt öl och John Silver. Hon hjälpte dem ofta att räkna mynten de slängde fram på disken. Det var inte alltid det räckte, men hennes mamma hade sagt att det inte gjorde så mycket. Hon bjöd dem gärna på några ören. Men bara om de köpte korv eller något annat att äta till. Inte bara öl. Det fick de bekosta själva.
Lisa hade trivts med sommarjobbet. Hon fick träffa många nya människor och på förmiddagarna, när det var lite lugnare, kunde hon sitta ute i skuggan och läsa. Lisa älskade att läsa. Hon slukade minst en bok i veckan. Helst kärleksromaner. Hon älskade att drömma sig bort och fantisera om att hon skulle träffa en sådan där man som författarna skrev om. Lång och blond med stora, starka armar. En man som skulle ta henne med storm och älska henne livet ut.
– Kan man få en korv här, eller?
Hallå, är det någon som jobbar här eller?
Lisa ryckte till och tog blicken från boken. Det var en tunnhårig man i medelåldern i vit skjorta med axelklaffar, en sådan där av syntetmaterial som alltid luktade svett. Han stirrade på henne med smått irriterad blick.
– Ursäkta, sa Lisa och skyndade sig upp från stolen. Jag var så inne i boken. Det var verkligen inte meningen.
– Det är väl en billig kärleksroman kan jag tänka, sa han och fnös. Inget vettigt man lär sig i de där böckerna. Bara trams.
– Ja, sa Lisa och tog upp en kokt, smal wienerkorv ur kastrullen. Ska det vara senap och ketchup?
– Ja, tack, mumlade mannen och tog upp en tvåkrona ur sin plånbok.
Lisa gav mannen hans korv tillsammans med växeln och log sitt bredaste leende. Hennes mamma hade lärt henne att alltid vara artig och att kunden alltid har rätt. Hur sur han eller hon än var. Hennes mamma var duktig på försäljning.
– Ha en trevlig dag och på återseende, sa Lisa glatt.
– Ja, ja, sa mannen och tog ett bett i korven.
Lisa fnissade för sig själv när hon såg mannen gå mot sin bil där frun satt och väntade. Den stackaren hade verkligen inte haft turen att träffa en gentleman. Men de fanns väl inte på riktigt. Det var i alla fall vad hennes pappa hade sagt.
– Hallå, är det någon som jobbar här eller?
Åh nej, inte en sur gubbe till, tänkte Lisa. Men när hon vände sig om fick hon se en ung man med världens största leende. Hans ögon var klarblå och glittrade när han blinkade mot henne.
– Jag bara skojade, sa han. Jag hörde gubben som var här innan. Ingen kul typ precis.
– Nä, sa Lisa och kände hur hon rodnade.
Vad vacker du är
Vad var det som hände? Hon som alltid hade svar på tal och som kunde prata med vem som helst och när som helst var nu alldeles stum. Plötsligt visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Hon var helt förtrollad av de där ögonen. Det var de vackraste ögon hon sett.
– Tänk om jag skulle ha en glass? sa han. Du har väl mjukglass?
– Ja, jag har mjukglass. Den bästa i stan, sa Lisa och försökte sansa sig.
– Då tar jag en sådan. Om den är bäst i stan måste jag ju prova den.
Lisa vände sig om och fumlade med glassmaskinen. Vad skulle hon ta sig till? Hon hade precis råkat ut för det där hon läste om i böckerna. Kärlek vid första ögonkastet. Den fanns verkligen på riktigt. Nu fick hon inte kasta bort sin chans. Men vad skulle hon göra?
– Tack, sa den unge mannen glatt när Lisa räckte honom glasspinnen. Kan jag få sällskap, kanske? Det verkar ganska lugnt här just nu. Inga sura gubbar på ingång.
Lisa skrattade.
– Nej, det ser lugnt ut.
Hon öppnade dörren och gick ut till honom. Hon slog sig ner på en stol och han satte sig bredvid. Hon sneglade på honom och log.
– Är du här på besök? vågade hon sig på att fråga.
– Ja, vi är här på besök. Min farbror har en sommarstuga här. Bor du här?
– Ja, det är min mamma som har glassvagnen. Jag brukar jobba här när jag är ledig.
– Är du ledig nu?
– Ja, jag har sommarlov. Och du?
– Jag sysslar med lite av varje, kan man säga, sa mannen och log. Vad heter du, förresten?
– Lisa. Och du?
– Svante.
De satt tysta en stund. Lisa stirrade ner på sina sandaler.
– Vad vacker du är, sa Svante plötsligt. Speciellt i den där klänningen. Den klär dig.
Lisa strök med händerna över den blommiga klänningen. Den var hennes favorit. Hon hade fått den av sin mamma när hon fyllde år i våras. Det var inte ofta hon fick så fina klänningar. Men hennes mamma hade köpt den billigt av en väninna som sydde på beställning.
– Tack, sa hon och log.
Där satt hon. Bara sexton år gammal, men hon hade redan träffat honom. Han med stort H. Hon visste direkt när hon såg honom att hon skulle älska honom resten av sitt liv.
Lisa och Svante träffades varje dag den sommaren. De gick på bio och cyklade till stranden när inte Lisa jobbade. Allt var ganska oskyldigt, någon puss då och då, men båda visste att det skulle leda till något mer.
En dag i början av augusti, när Lisa kom hem från jobbet, stod Svante där och väntade på henne. Han såg inte ut som vanligt. Han som alltid var så glad såg sorgsen ut.
– Vad har hänt? frågade hon.
Svante skruvade på sig och drog fingrarna genom det blonda håret.
– Jag måste åka bort ett tag, sa han.
– Jaha? sa Lisa. Vart då? Och hur länge?
Hon anade att svaret inte skulle bli det hon ville höra.
– Pappa har tänkt skicka mig till en skola i Schweiz.
Jag kommer tillbaka
Lisa bet sig i läppen för att inte börja gråta. Hon hade anat att det var något som var fel eftersom hon inte fått träffa Svantes föräldrar. Hon hade hört att de var förmögna och att de inte uppskattade att Svante var tillsammans med en vanlig enkel flicka som hon. Någon som inte levde upp till deras krav. Hon hade hoppats att det bara var elakt skvaller, men nu förstod hon att det verkligen var så. Hennes föräldrar hade försökt prata med henne om det, men när de märkte hur lycklig hon var ville de inte göra henne ledsen.
– Är det på grund av mig? frågade hon.
Svante vände bort blicken.
– Nä. Pappa säger att det är en bra utbildning.
Lisa visste att Svante inte hade något val. Hans pappa hade bestämt det här för att skilja dem åt och det fanns inget hon kunde göra. Deras kärlek var för bra för att vara sann. Den var en saga som hörde hemma i kärleksromanerna. Inget som hände vanliga flickor.
Hon satte sig ner på bänken och grät. Svante satte sig bredvid henne och la ena armen om hennes axlar. Han tog tag om hennes huvud och kysste henne ömt. Lisa besvarade kyssen. Hon önskade att de hade kunnat sitta här för alltid. Tillsammans.
– Jag kommer tillbaka, sa han och strök henne över kinden.
Men hon visste att det inte skulle hända.
Du har säkert glömt mig för länge sedan
Det var sista gången hon såg Svante. I början skrev han till henne, men efter ett tag slutade breven att komma. Lisa tyckte att det var lika bra. Hon blev bara ledsen när hon läste dem. Visst skrev han att han saknade henne och att han skulle komma hem igen, men Lisa kände att avståndet mellan dem hade blivit för stort och hon försökte fortsätta sitt liv utan Svante.
Hon gick ut skolan, utbildade sig till lärare och fick jobb på en skola i trakten. Hon trivdes bra. Hon var inte himlastormade lycklig, men hon trivdes med sitt liv. Hon träffade så småningom Bengt och de fick två underbara döttrar. Tyvärr gick Bengt bort när han var bara femtioåtta år och sedan dess hade Lisa levt ensam.
Men en dag damp ett brev ner i brevinkastet.
Älskade Lisa!
Jag har aldrig kunnat glömma dig. I alla år har jag funderat över hur det gick för dig. Hur du mår och hur ditt liv blev. Jag levde länge ensam men gifte mig till slut och fick en son som nu är vuxen.
Min fru och jag var aldrig riktigt lyckliga tillsammans. Hon levde sitt liv och jag levde mitt och vi var mest bara vänner. Nu är vi skilda sedan många år och min son har flyttat till London. Han har liksom jag gjort karriär i finansvärlden. Min pappa fick som han ville. För honom var pengar och framgång det enda som räknades och han accepterade aldrig dig. Jag borde ha talat om det för dig och jag borde ha sagt nej till honom. Det inser jag i dag. Jag har aldrig träffat någon som du och det går inte en dag utan att jag tänker på hur det hade kunnat bli om det blivit vi två.
Det tog mig lång tid att våga skriva det här brevet och du har säkert glömt mig för länge sedan. Men jag kan inte leva resten av mitt liv utan att få sagt det.
Jag är tillbaka i Sverige sedan ett år och vill inget hellre än att träffa dig. Vad sägs om en mjukglass?
Kram från Svante
Lisa sjönk ner i sin sköna sammetsfåtölj där hon brukade sitta och läsa på kvällarna. Ur kuvertet ramlade ett fotografi. Hon log när hon såg bilden. Den var tagen den där sommaren för femtio år sedan, på en av deras cykelturer längs havet. De såg så lyckliga ut. Så unga och så obekymrade. I kuvertet fanns en bild till. En bild på Svante, äldre och med grått hår men med lika klarblå ögon. Hon såg framför sig hur hans ögon glittrade när han blinkade åt henne.
Hon vek sakta ihop brevet. En mjukglass? Ja, varför inte?
