Novell: Han har träffat den andra kvinnan bakom hennes rygg
Bra gjort, Klara, sa jag förvånad. Du har ju ätit upp!
– Morötter hjälper dig att se i mörkret, sa Klara och stack gaffeln i den sista morotsstaven
Jag nickade.
– Ja, så är det.
Hon spetsade även den sista broccolibiten:
– Och broccoli hjälper dig att höra bättre i mörkret. Monica har sagt det.
Jag log.
– Vem är Monica?
John harklade sig och jag la märke till att hans ansikte skiftade i rosa.
– Klara, uppmanade han. Gå ut och lek i trädgården en stund är du snäll.
– Jaha? sa jag när flickan försvunnit ut genom dörren.
Det var som om vi känt varandra i åratal
Med ovanligt stort intresse för bitarna av broccoli och morötter på den egna tallriken förklarade John hur det hela hade gått till:
– Vi träffades på ett kafé i stan för några veckor sedan och kunde inte sluta prata med varandra. Det var som om vi känt varandra i åratal.
Jag stirrade på honom.
– Och du presenterade Klara för henne? Redan?
– Det var faktiskt inte meningen. Vi stötte ihop med henne häromdagen när vi handlade och Monica var överlycklig över att träffa henne. Hon insisterade på att vi skulle ta en fika tillsammans.
John hängde med huvudet.
– Jag är ledsen. Jag har verkligen laddat för att berätta detta för dig, men jag har inte velat göra dig ledsen och upprörd.
Jag gick bort till diskbänken och ställde mig med ryggen mot honom. Ville inte att han skulle se mina tårar. Visst fanns det massor jag ville fråga honom om. Hade denna Monica mer gemensamt med honom än vad jag hade? Till och med efter så här lång tid? Var hon mörkhårig som jag eller blond som han och Klara? Och mest av allt: Räckte jag inte till för honom? Men jag sa ingenting för jag litade inte på mig själv.
Ett skrik från Klara bröt tystnaden. John och jag rusade ut i trädgården och såg hur den nya kattungen hängde halvvägs upp i plommonträdet. Tabby, hans mamma, kallade på honom nere på marken.
– Jag hämtar stegen, ropade John och sprang tillbaka in.
Kattungen fäktade och krafsade förtvivlat med baktassarna för fäste, men slant och klängde sig fast i en gren enbart med hjälp av framtassarnas klor. Klara skrek:
– Han kommer att falla!
Det var länge sedan jag klättrade i träd, men vi kunde inte vänta på John.
– Om jag lyfter upp dig, tror du att du kan klättra upp och nå honom?
Klara kikade upp i trädet och bet sig i läppen.
– Ja, jag tror att jag kan det.
Jag lyfte henne så högt jag kunde mot de nedersta grenarna och höll andan när hon hävde sig upp i trädet. John hade inte godkänt detta, han var mycket beskyddande gentemot sin dotter och med all rätt. Hon var bara sju år. Men jag hade sett henne klättra i träd tidigare och själv klättrade jag som en galning i hennes ålder.
– Försiktigt nu, ropade jag.
Klara tog tag om en gren och drog sig upp än högre. Till slut nådde hon kattungen.
– Jag har honom!
– Bra jobbat. Långsamt och försiktigt nu. Håll ordentligt i både dig och ungen ...
Tabby snodde runt mina fötter och fick mig nästan att snubbla när jag lyfte ner de två ungarna. Klara satte ner kattungen på marken.
– Din dumskalle, sa hon och strök honom över den randiga ryggen. Varför klättrade du så högt?
Tabby knuffade honom med nosen och sa troligtvis samma sak. Nu när det lilla dramat var lyckligt överståndet började jag tänka på John igen. Jag hade nämligen länge, ja alltid, varit rädd att detta skulle hända.
– Urk! utbrast Klara. Tabby slickade på min hand.
– Hon tackar dig för att du räddat hennes barn.
När Tabbys lilla rosa tunga for över Klaras handrygg kunde jag inte låta bli att tänka att kattmamman inte visade något som helst ägaranspråk. Hon var, i motsats till mig, tillfreds med att låta alla som ville beundra och gulla med hennes barn.
Så dök John upp, andfådd och med en stege över axeln.
– Det är okej, ropade jag. Ingen panik.
– Jag klättrade upp, pappa! Hela vägen! förklarade Klara.
– Gjorde du? Vad duktigt av dig!
Jag skulle vilja att ni träffades
Stoltheten i hans röst gav mig en klump i halsen. Utan tvekan var han en jättebra pappa, men hur var det med mig? Var jag en jättebra mamma? Kunde jag lära mig att dela med mig?
John fångade min blick.
– Jag skulle vilja att ni träffades, sa han mjukt. Jag vet att hon skulle uppskatta att träffa dig, jag har berättat så mycket om dig ...
Jag tänkte på detta. Vågade jag?
– Vi ska träffas på lördag, tillade han hoppfullt.
Jag gav honom en skarp blick.
– Ska ni? sa jag.
Men visst förstod jag att de ville ta igen förlorad tid.
Det fanns bara en sak att göra. Om jag ville vara en bra mamma fanns det bara en väg att gå. Och dessutom, under alla dessa år då jag varit Johns adoptivmamma har jag vetat att denna dag skulle komma. Självklart vill han träffa sin biologiska mamma. Men det hade gått så fort och han hade överraskat mig med att leta upp henne bakom min rygg.
– Okej, sa jag. Jag träffar henne.
John strålade:
– O, vill du? Det skulle betyda så mycket för mig, mamma ...
