Novell: Den mystiska mannen stod plötsligt utanför hennes dörr – vem var han egentligen?
Vägen slingrade genom gles tallskog. Sista biten smalnade den till ett par hjulspår med gräs i mitten. Kajsa visste att stället låg ensligt. Hon hade ofta varit hos Ingrids familj som barn.
Det var Kajsas första midsommar som skild och eftersom Ingrids man inte skulle ha semester än på en vecka så passade det bra, tyckte Ingrid, att de firade helgen tillsammans.
– Jag vet inte, sa Kajsa. Jag känner inte precis för att glamma.
– Här ska inte glammas! sa Ingrid. Du kommer väl ihåg mitt sommarställe? Hur avsides det ligger? Vi ska sitta och titta på sjön. Och sedan ska vi dricka några stillsamma snapsar till sillen.
– Och jag vill absolut inte tussas ihop med någon gammal ungkarl som det är synd om, sa Kajsa.
– Nej då, sa Ingrid, det ska du slippa. Enda problemet är att jag inte kan komma i väg förrän på midsommaraftonens förmiddag.
– Det räcker väl, sa Kajsa. Kan det ta mer än en halvtimme att köra dit? Vi hinner nog fira midsommar.
– Jag vet hur vi gör! sa Ingrid.
Precis så brukade hon säga när hon tyckte att en sak var avgjord.
– Du åker i förväg på torsdagen. Och så sätter du på kylskåpet så får vi kall snaps till sillen. Du skulle ju ordna snaps?
– Ja, sa Kajsa. Men ...
– Nyckeln hänger på en spik under trappan, sa Ingrid.
– Jamen … sa Kajsa.
Du är väl inte rädd för att vara där ensam tills jag kommer?
Och tänkte tyst, att ska jag vara ensam så är jag väl hellre hemma hos mig.
Men Ingrid la huvudet på sned. Ögonen hade blivit lite ledsna.
– Jag vill så gärna att du ska få koppla av. Minns du hur fint det är där vid sjön?
– Jadå, sa Kajsa.
– Och du är väl inte rädd för att vara där ensam tills jag kommer på fredag?
– Nej, vad skulle kunna hända mig där! sa Kajsa.
Och sedan blev det liksom omöjligt att säga att det vore trevligare om de åkte ut tillsammans på midsommarafton.
Så här var hon nu. Det var torsdag eftermiddag dagen före midsommarafton. Dagarna var långa och nätterna korta och ljusa.
Kajsa stannade bilen vid vedstapeln och klev ut på en matta av mjuka barr. Och hon tänkte på vad Ingrid sagt om att vara rädd. Sjön glittrade bakom tallstammarna och sommarsolen skulle inte försvinna bakom skogen på länge. Inte kunde hon vara rädd här. Nu gol göken kaxigt borta i väster. Han var inte heller rädd.
Nyckeln hängde på spiken under trappan och hon satte igång med att bära in sin packning. Hon plockade in snaps och öl och sill i kylen, knäckebrödet i skafferiet. Ingrid skulle ha med sig färskpotatis och jordgubbar och grädde.
Hon gick hon ut en runda och såg gräslöken växa i frodiga tuvor i en skreva mot sjön. Det skulle bli en trivsam midsommar i lugn och ro. Som Ingrid hade sagt.
Det stod ett Höganäskrus på verandan och det skulle hon gärna fylla med blommor. I viken blommade näckrosor, både den stora vita sorten och små gula. Men de passade bäst ute i vattnet. Stora bestånd av skvattram doftade i sjökanten. De var finast där de stod.
Men hon hade sett lupiner utmed vägen och gav sig iväg för att hämta några. Hon hittade dem i de sandiga sluttningarna vid vägen. Det fanns lila och rosa och hon plockade en stor bukett innan hon vände tillbaka.
Gräset var nertrampat bakom granen, någon hade stått där med ganska stora fötter
Där vägen övergick till att vara hjulspår kände hon doften av schersmin och rundade en yvig gran. Vid en sten som kanske en gång varit grindstolpe stod en schersminbuske i full blom. Kajsa bröt sig några rejäla kvistar av de vita blommorna, för doftens skull och alla minnen.
Det var när hon vände för att gå tillbaka ut på vägen som hon såg fotspåren. Gräset var nertrampat bakom granen. Någon hade stått där med ganska stora fötter. Inte bryr sig väl karlar om att plocka schersminkvistar? Hon funderade på det medan hon gick tillbaka till stugan. Säkert var han utskickad av någon kvinna som hade fullt upp med midsommarmaten.
Hon satte lupinerna i kruset på verandan och schersminkvistarna i en kopparbunke vid spisen. Sedan drack hon kaffe på verandan med utsikt över sjön och över lupinerna. Det var mycket stilla och fåglarna sjöng för fullt. En koltrast började flöjta vackert i en hög gran. Han lät som hon kände sig – ensam och sorgsen. Senare, när hon satt på en sten vid strandkanten och såg skuggorna bli allt längre, hörde hon göken igen. Fast nu hade han flyttat sig över viken. Södergök är dödergök.
Hur skön kvällen än var skulle hon inte känna sig lugn förrän hon var inne i stugan med låst dörr. Förbaskade Ingrid och hennes kalla snaps!
När hon vände sig om såg hon hur mörkt det hade blivit mellan tallarna medan hon tittat ut över sjön. Skogen som verkat så fredlig när hon letade blommor visade sig nu från en annan sida. Det var lätt att tro att där fanns både troll och huldror. Vilda djur fanns naturligtvis. Och någonstans fanns han som lämnat fotspår vid schersminbusken.
Han stod vid ytterdörren med ryggen mot henne. Det såg ut som om han kände på dörren. Nu lutade han sig fram mot ett fönster. Försökte han se om det fanns någon därinne? Någon som var ensam och försvarslös.
Kajsa tog tre tysta steg bakåt och gled intill stammen på en tall. Hon önskade att det varit en gran. Det är svårt att gömma sig bakom en tallstam om man inte är mycket smal. Hon stod stilla.
Jag trodde inte att det var någon här
När han vände sig om tog hon ett glidande steg närmare tallen och hoppades att hon var osynlig. Han tittade åt hennes håll. Skulle hon rusa upp till bilen och försvinna bortåt vägen? Till folk och ljus. Hon tog ett tveksamt steg. Det var tillräckligt för att han skulle få syn på henne. Det var för sent att springa. Och förresten hade hon bilnycklarna inne i stugan.
– Hoppsan, sa han. Jag trodde inte att det var någon här. Det var så mörkt i stugan.
Han hade ryckt till lite. Som om han kände sig ertappad. Kanske var han inte någon våldsman. Kanske var han ute efter att stjäla. Just nu tyckte hon att det kändes lugnande med en vanlig tjuv.
Han hade en mycket intensiv blick när han såg på henne. Som om han hade något viktigt att säga.
– Och kylskåpet går bra? sa han.
– Jadå, sa Kajsa.
Hon undrade om han ställde samma fråga till alla kvinnor. Det måste vara något fel på karlen. Han levde nog ensam i något torp och var dålig på konversation.
– Vi ses, sa han och lyfte en hand till avsked när han gick bort mellan tallarna.
Varför skulle de ses? Det lät som ett hot. Hon konstaterade att han hade rätt stora fötter.
Hon var fundersam när hon gick upp på verandan och såg sig om över axeln innan hon låste upp dörren och gick in.
Kanske kunde hon ha ringt Ingrid och frågat om hon kände till någon mystisk man som smög omkring i trakten, men klockan var över elva och då ringer man inte till folk om det inte har hänt något allvarligt. Å andra sidan, om man väntar tills det har hänt något allvarligt är det antagligen för sent.
Hon sov inget vidare.
Vill du följa med och titta efter en pärluggla som jag hörde här borta?
Kajsa var glad när det äntligen var morgon så hon slapp att försöka sova mera. Hon gick runt och kikade ut genom fönstren och allt verkade lugnt. Men när hon öppnade dörren så kom han där på den smala vägen. Helst skulle hon vilja rusa in i stugan och låsa om sig men det kändes fånigt, så hon stod kvar.
– Godmorgon! sa han. Vill du följa med och titta efter en pärluggla som jag hörde här borta i skogen i går?
Det kanske var skogsfolkets variant på etsningar, tänkte hon, men på något sätt var hon inte så rädd i dag. Det var ljust och fint väder och Ingrid skulle snart komma. Han såg bra ut, men lite galen var han allt. Varför skulle hon vilja se en pärluggla?
– Nej tack, sa hon artigt. Jag har lite att styra med nu på förmiddagen.
Och hon gick snabbt in i stugan och stängde dörren. Efter en stund låste hon också.
Så kom äntligen Ingrid. Det var en lättnad. Nu skulle de ha det lugnt och skönt, trodde Kajsa.
– Nu ska du höra, sa Ingrid. Vi är bjudna på midsommarfirande till Sjöängen. Det är en gård som ligger vid norra änden av sjön. Jag har firat midsommar där många gånger. Jag tänkte att du behöver se lite folk så jag ringde Stig och frågade om vi fick komma. Det blir de närmsta grannarna och man tar med sig vad man har att äta och dricka.
– Nej, jag känner inte för att festa med en massa främmande människor, sa Kajsa. Du pratade ju om några stillsamma snapsar och utsikten över sjön!
Ingrid la huvudet på sned och såg snäll ut.
Jag skrämde dig i går, men Ingrid bad mig kolla om du fått igång kylskåpet
– Jag vet hur vi gör! sa hon. Vi stannar inte så länge. Vi äter och skålar och är sällskapliga en stund. Och sjön är jättevacker från det hållet.
Till Sjöängen rodde de över sjön och det var tur det, så mycket som de hade att släpa på.
De möttes vid bryggan av en lång karl som Kajsa kände igen. Det var mannen på verandan.
Han tog i hand och hälsade dem välkomna och sedan tog han det mesta av deras packning och begav sig till ett långbord i skuggan av en björk.
– Det där är Stig, väste Ingrid. Visst är han snygg? Hans fru gick ifrån honom för tre år sedan. Han behöver muntras upp.
– Precis som jag då? sa Kajsa.
– Nej då, sa Ingrid. Det hade jag inte alls tänkt på.
Kajsa fick Stig bredvid sig vid bordet. Hon var förvånad över att han var så trevlig.
– Jag skrämde dig i går, förstår jag, sa han. Men Ingrid bad mig kolla om du fått igång kylskåpet. Jag trodde att du var informerad.
– Nej, jag blev livrädd, sa Kajsa.
– Förlåt, sa han och det glittrade vänligt i de bruna ögonen.
– Hade Ingrid bett dig skaffa några pärlugglor också? sa Kajsa.
– Hon nämnde att du är fågelintresserad, sa han. Och det håller till en pärluggla borta vid ödetorpet, i en stor gran.
Kajsa försökte fånga Ingrids blick över bordet men Ingrid hade fullt upp med att inte låtsas höra.
– Jag har fågelbord, sa Kajsa, men jag vet ingenting om pärlugglor.
Håll dig till Stig om du vill dansa med en som kan!
Sedan talade de om annat och det kändes snart som att de alltid hade känt varandra. I skymningen gick de ner till sjön där allt var så trolskt och vackert som det ska vara på midsommarnatten. De satte sig på en sten och Stig la sin arm om henne som om det kanske skulle bli de två.
– Jag förstår inte varför Ingrid skulle hitta på det där om fåglar, sa Stig.
– Hon försökte vara hjälpsam, sa Kajsa.
Det hördes musik uppifrån huset och några dansade på verandan. På väg dit mötte de Ingrid.
– Håll dig till Stig om du vill dansa med en som kan! sa hon.
– Hittar hon på nu igen? sa Kajsa.
Det gjorde hon inte. De dansade bra tillsammans och de dansade länge. I en sväng fick Kajsa syn på Ingrid. Hon log.
