Novell: Hon misstog honom för en annan – och han fortsatte spela med
Så insåg han att han borde försöka få fram att han inte var Bengt, mannen hon tydligen stämt träff med …
Allan hade satt sig på en bänk inne på järnvägsstationen för att värma sig innan han promenerade hem. Ute var det grått och kallt och han hade nyss vinkat av sin dotter. Hon hade nyss fyllt trettiofem och det sa ju en del om hans egen ålder.
Väntsalen i sig väckte många minnen. Allt hade blivit så annorlunda. Ingen uniformerad tjänsteman som sålde biljetter. Inte heller en stins. Alla mänskliga relationer med tågtrafiken var borta. I stället var det maskiner och robotar. På den ena kortsidan stod en biljettapparat. Den fungerade visserligen, men gick inte att prata med. Oftast behövde folk ju fråga om något. Men den typen av kommunikation verkade inte finnas längre.
Allan suckade, tog upp sin tidning och vecklade ut korsordet. Så tog han fram pennan han hade i beredskap om han skulle kunna lösa något. Det brådskade inte med hemgången eftersom han levde ensam.
Ända sedan ungdomen hade han älskat att dansa
Hans hustru hade stått för den sociala biten. Det hade varit bekvämt att bara hänga med, vilket han märkte tydligt nu som änkeman. Men vänner och bekanta hade ställt upp för honom och tagit med honom på pensionärernas danstillställningar, så nu började han må bättre. Ända sedan ungdomen hade han älskat att dansa.
Han rätade på ryggen och såg sig omkring. Alla resenärer hade lämnat stationen och var på väg mot sina mål. Bara en dam i hans egen ålder hade dröjt sig kvar. Hon vandrade fram och tillbaka som om hon väntade på någon. Då och då sneglade hon oroligt mot bänken där han satt. Så helt plötsligt stod hon framför honom. Allan kisade upp mot henne med en frågande min.
– Du är väl Bengt? sa hon trevande och med ett försök till ett leende.
Hon såg mycket generad ut.
– Ja … sa Allan och drog på svaret.
”Det är nog ett misstag”, tänkte han tillägga men hann inte.
– Himmel, vad jag har varit nervös för det här mötet, sa kvinnan. Det är första gången jag har svarat på en kontaktannons. Jag har hört så mycket om hur lurad man kan bli. Men du ser ju både trevlig och ärlig ut.
Med förvirrad min lyssnade Allan till hennes ordsvall och insåg att han borde försöka få fram att han inte var Bengt.
Kvinnan framför honom var av hans längd, smärt och elegant och det var skönt att få prata med någon, så Allan beslöt att hålla masken och avvakta utvecklingen. Om det hade funnits en orkester i bakgrunden skulle han snabbt som ögat ha bjudit upp till dans.
– Tack för komplimangen, sa han med ett leende. Vi skulle kanske kunna hitta en bekvämare och trevligare plats att samtala på … ska vi kanske gå till konditoriet?
Kvinnan nickade belåtet. Allan kände sig en aning illa till mods. Han hade handlat impulsivt, något som var helt emot hans läggning. Men kvinnan verkade så förtjust över att träffa honom att han inte kunde motstå frestelsen.De beställde kaffe och var sin bakelse och slog sig ner. Kvinnan talade fortfarande lite nervöst och forcerat.
– När du skrev i ditt brev var du bor bestämde jag mig för att åka hit och träffa dig eftersom det inte är så långt från min hemort …
Förr eller senare skulle bedrägeriet uppdagas
Allan kände att han inte kunde fortsätta i rollen som Bengt. Förr eller senare skulle bedrägeriet uppdagas och ju längre han väntade, desto allvarligare skulle det bli. Han visste ju inte ens kvinnans namn. Han skämdes djupt över sitt tilltag och visste inte hur han skulle komma ur det hela.
– Få se … vad är det nu du heter? sa han och kände djup ånger.
Hon rynkade pannan och såg förvånat på honom.
– Har du glömt vad jag heter!? Jag heter ju Gerd!
Det blev en pinsam tystnad innan Allan klämde fram:
– Gerd … sa han med vädjande röst och la sin hand på hennes arm, jag måste bekänna något för dig. Jag heter inte Bengt utan Allan … Det var väldigt dumt av mig.
Gerd som just höjt en fullastad tårtgaffel, la ner den på fatet igen och bara stirrade på honom. Ögonen var stora och munnen halvöppen.
– Vad i all sin dar är det du säger? Är du inte Bengt som jag skulle träffa på stationen?
Hon rätade på ryggen och såg omtumlat på honom.
– Förlåt, det hela var idiotiskt av mig. Jag ber tusen gånger om ursäkt, sa Allan och kände sig usel. Men det fanns ju ingen annan där än jag, fortsatte han. Du tyckte jag såg trevlig ut och jag tyckte detsamma om dig, så jag kom mig inte för med att avbryta …
– Milde himmel! Vad har jag ställt till med? sa hon och tog sig med handen över ögonen.
När hon hade lugnat sig och Allan insåg att hon inte ilsket tänkte gå sin väg drog han på munnen och sa:
– Ja, det hela är förbaskat komiskt, och jag tar min del av ansvaret. Har du Bengts efternamn? Jag kanske vet vem han är.
Gerd tittade klentroget på Allan. Äntligen hade hon börjat fatta vidden av sitt misstag. Hon tycktes inte veta på vilket ben hon skulle stå och hon verkade osäker på om hon skulle skratta eller gråta.
Ända sedan hon bestämt sig för att svara på den förbaskade kontaktannonsen hade hon varit snurrig och vimsig. Det var inte underligt att det hade gått snett. Mannen som satt mittemot henne verkade dock ta det från den skämtsamma sidan och han såg ut att vara en rättskaffens man som hon kunde lita på. Därför tog hon sig samman och började berätta:
– Enligt vad han skriver i brevet heter han Jönsson. Min väninna tyckte att jag skulle svara på en annons av signaturen Man söker kvinna. ”Gör det mest på skoj”, sa hon. Jag fick snabbt svar och Bengt visade sig bo i min grannstad. Så vi kom överens om att träffas. Vi skulle mötas på stationen, han skulle sitta på en bänk och läsa en tidning.
Det var ju precis vad Allan hade gjort. Inte underligt att Gerd gått fram till honom.
När Allan hörde Bengts efternamn trodde han sig veta vem han var. Gerd hade sannolikt inte gjort någon större förlust. Bengt Jönsson hade alltid varit något av en kvinnokarl, även på ålderns höst. Allan hade ibland förvånats över hans tycke bland kvinnorna, och det var alltid nya ansikten … Så det var alltså så här Bengt bar sig åt.
Dina aningar om att du skulle kunna bli bedragen hade nog kunnat bli verklighet
– Då har du nog inte gått miste om något, sa Allan. Dina aningar om att du skulle kunna bli bedragen hade nog kunnat bli verklighet. Jag vet varför Bengt inte dök upp. I förrgår såg jag honom halta omkring på kryckor. Han ville säkert inte bli sedd i det tillståndet.
Gerd lyssnade spänt på Allans berättelse, hennes ögon smalnade och munnen blev till ett tunt streck.
– Det här var både första och sista gången jag ger mig in på ett sådant här äventyr, sa hon ilsket. Vilka dumheter man kan ge sig in på!
– Man ska inte dra alla över en kam … försökte Allan trösta henne. Men nu när Bengt har fått förhinder och jag kom in i hans ställe … Skulle vi inte kunna fortsätta på den vägen? Tycker du om att dansa?
– Mycket, sa Gerd. Jag brukar gå på pensionärernas dansaftnar, men för det mesta är det ont om karlar så det blir rusning när orkestern spelar upp. Men jag tycker inte om jäkt.
– Håll dig då till mig.
Gerd hade blivit rosig om kinderna och ögonen hade fått en varm glans. Det som till en början hade sett ut att bli rena katastrofen höll nu på att bli något riktigt bra. Hon kunde knappt tro det. Stämningen lättade när alla missförstånd hade klarats upp och Bengt helt glömts bort.
Allan promenerade långsamt hemåt. Han hade blivit godkänd och de skulle träffas på dansen i nästa vecka. Han kände sig upprymd. Tydligen kunde det fortfarande hända spännande saker i hans liv. Han skulle nog få svårt att hålla tillbaka ett leende nästa gång han stötte på Bengt Jönsson på stan. Om han kände Bengt rätt skulle han säkert ta igen skadan.
Allan trodde varken på ödet eller slumpen. Men visst var det som hänt underligt? Kanske var det så enkelt att han hade varit på rätt plats vid rätt tidpunkt? Och inget kunde väl vara mer passande än en hederlig gammal väntsal på en järnvägsstation?
