Novell: Hon kunde inte slita blicken från den okända mannen – plötsligt klädde han av sig
Molnens mörkgråa färg lovade regn och när Emma kom ner till sjön såg hon att vågorna slog hårt mot hennes favoritklippa. Hela luften var fylld av vemod.
Hon såg sig omkring. Sjön var stor och omringades av berg, granskog och även en liten strand som nu låg helt öde. Här brukade hon och Patrik kramas på filten, bada och njuta av solen. Nu var allt borta. Värmen och kärleken.
Nu var det bara vemod i luften. Nej, vinden andades inte vemod, det var hon som fyllde den med det.
Hon klev upp på klippan och satte sig. Hon var här för att samla tankarna och hämta tröst. Hon behövde finna kraft för att hitta tillbaka till sig själv utan påverkan av något annat än vinden, vågorna och molnens rörelse på himlen.
Emma såg Patriks ögon framför sig, hur de sett ut när han betraktat henne med kärlek. Hur det varit när hon känt sig älskad och uppskattad bara av en blick från honom. Inga ord hade behövts egentligen, men han hade inte varit tyst.
– Jag behöver verkligen någon som du, som är så härligt spontan och sprallig. Själv har jag lätt att bli fyrkantig. Jag älskar din livsglädje. Jag älskar dig.
Kärlekens inbillning. Kärlekens omedvetna lögn.
Han var attraktiv
Emma ruskade på sig för att bli av med obehagskänslan. Att kärleken kan vara så falsk. Hon hade älskat hans stabila lugn, älskat att överraska honom med nya upptåg och njutit av att se hans spontana sida växa fram.
Emma slog näven i stenen. Besviken för att hon inte kunde släppa tanken på honom. Hon kom ju ner till sjön för att hitta tillbaka till sig själv och se framåt.
Då såg hon en man komma gående mot henne längs sjön. Emma suckade. Hon ville vara ifred. Vem ger sig ut i halvstorm i september för att gå till sjön och fiska?
Kanske ett upptåg hon skulle ryckt med Patrik på, innan hon hade börjat lägga band på sig.
När han passerade så nickade han kort mot henne, och hon log tveksamt till svar. Han var attraktiv. Emma följde honom med blicken när han fortsatte bort till en annan klippa och fixade med ett spö och krokar. Han såg upp och mot henne.
Hon kände sitt hjärta slå några extra slag. Hon ville vara helt opåverkad av män nu. Hon skulle vara själv! Det behövdes efter månader av kärlekens förfall. Det som Patrik älskat hos henne, det som varit hans motsats, blev anledning till förebråelser.
Kritiken var först i förbigående på ett kärleksfullt sätt, kamouflerat av pussar och kramar. Hon ville vara till lags och hittade inte på så många äventyr längre. Men ändå blev han inte nöjd.
Kritiken hade vuxit, blivit tydligare, serverats med en bister min, sedan kom sarkasmerna och elakheterna…
Emmas blick rörde sig runt sjön, följde en mås på himlen, studerade en gran som vajade riskabelt i vinden, men ögonen sökte sig hela tiden till mannen nere på klippan. Hans breda axlar, markerade haka med tvådagarsstubb och hans axel- långa hår som rufsades brutalt av vinden. Mannen från vidderna, tänkte hon.
Han tog av sig kläderna
Tankarna på Patrik återkom envist igen. Men nu kände hon sig mera arg än ledsen. Hon hade varit rädd om deras kärlek, han hade varit rädd för förändring…
Hennes humor och tokiga skämt som han roats av i början, eller låtsats gilla, slutade han också att förstå sig på. Hon måste radera hans kritik ur sin hjärna. Hans åsikter, som till slut blev hennes åsikter. När hans önskemål var de enda rätta och hans tankar blev hennes tankar, då gick hon!
Måsen flög återigen över henne. Fri… och ensam. Precis som jag. Fri, ensam och stark!
Hennes uppmärksamhet vändes återigen till mannen på klippan. Han hade tappat fiskespöt i vattnet och kunde inte nå det. Då tog han av sig alla sina kläder, utom kalsongerna, och dök i det kalla vattnet.
Emma såg storögt på när han hämtade spöt och kravlade sig upp på klippan igen. Det såg nästan ut som att han ångrade sitt infall när han huttrade och försökte dra på sig kläderna igen. Det försvårades av vinden som trasslade till tyget hela tiden. Han vinkade urskuldande till Emma och skrattade.
Hon vinkade tillbaka och skrattade. Vilken galenpanna! Perfekt, tänkte hon och klättrade ner ifrån sin klippa och tog de första stegen mot mannen…
