Det stora röda huset hade stått tomt i flera veckor. Då lystes fönstren plötsligt upp en kväll. Elna var ingen nyfiken människa, men nog ville hon veta vem som flyttat in bredvid henne.
Elna rättade till det rödrutiga förklädet, satte på ugnen och tog fram mjöl, socker och ägg. En sockerkaka skulle det bli till kaffet denna dag, det hade hon bestämt. Efter alla julkakor hon ätit så här inför julen skulle en vanlig, hederlig sockerkaka smaka gott.
Med vaniljsockerburken i handen såg hon ut genom fönstret och sjönk ner på en stol. Det var något konstigt med de nya grannarna. Utan tvekan var det så och hon minsann skulle lista ut vad …
Det stora röda huset hade stått tomt i flera veckor, då fönstren plötsligt lystes upp sent en kväll i början av december. Elna var ingen nyfiken människa, inte alls, men nog ville hon gärna veta vem som bodde precis bredvid henne. Vem som flyttat in efter Åsa och Fredrik.
Åsa och Fredrik var flera år yngre än hon och de hade inga barn. De hade inte velat ha några eftersom deras karriärer tog all deras tid. Det var det hon hade hört.
Elna hade i ärlighetens namn inte förstått deras val, men samtidigt tänkte hon på de egna barnen som hade stora familjer och hur kämpigt de hade det med att få ihop det så kallade livspusslet. Självklart var det rätt att avstå barn om det inte fanns tid för dem, resonerade Elna. Och nu när hon hört att de två grannarna skulle gå skilda vägar fanns det ju inget som komplicerade separationen.
Nu var det snart andra advent, men inga adventsstakar lyste upp fönstren i grannhuset, inga adventsstjärnor heller. Det såg trist ut.
Elna tyckte det var konstigt att grannarna inte ens sagt adjö innan de försvann från gatan. Kanske tyckte de att det var kämpigt att berätta att deras perfekta liv inte var så perfekt.
Visserligen hade de bara haft sporadisk kontakt, hon och grannarna, men Elna tyckte ändå att hon kände dem. Folket i samhället pratade ofta om de två akademikerna som hade så fina yrken att de inte hade tid för barnlek och blöjbyten.
Varför lyste det när de hade flyttat ut?
Elna var visserligen gammal, men ganska duktig på datorer om hon fick säga det själv. Ända sedan hon blivit upplyst om att grannarna skulle flytta så hade hon hållit utkik på internet, men ännu hade inte huset kommit ut till försäljning. Hon hade heller inte sett när de flyttade ut möblerna, men någon hade nämnt att de sett en lastbil utanför deras hus och Elna antog att lastbilen varit en flyttbil.
Nu verkade det alltså som om någon flyttat in. I morgon skulle hon baka en ny kaka och gå över till huset och hälsa de nya grannarna välkomna till gatan.
Solen hade ännu inte gått upp och det var fortfarande mörkt då hon steg upp och satte på ugnen. Kakan skulle vara ljummen och god när hon ringde på.
Hon nynnade med i radions skval av gamla jullåtar medan hon vispade ägg och socker för att sedan röra ihop dem med de andra ingredienserna. För att smaken skulle kännas julig tog hon i lite kanel, ingefära och kardemumma också.
Med den perfekta kakan på ett vackert uppläggningsfat gick hon ett par timmar senare ut genom dörren. Hon skulle just svänga in på grannens tomt när hon stelnade till.
Dagen före hade det snöat, och även i natt hade det kommit några centimeter. Hon hade själv tillbringat ett par timmar med snöskottning varje dag och hon hade undrat hur länge hon skulle orka bo kvar i huset om vintrarna i fortsättningen skulle var så här snörika. Hittills hade det gått bra sedan hennes man gått bort, just tack vare att snön aldrig kommit i mängder.
Men denna vinter var det annorlunda. Det hade snöat lite grann i stort sett varje dag, men snön vid grannens dörr var orörd… Och ändå hade hon ju sett på ljuset i fönstren att någon flyttat in…
Med bultande hjärta skyndade Elna tillbaka till sitt hus där hon sjönk ner vid köksbordet. Kakan doftade himmelskt. För att lugna sig hällde hon upp en kopp kaffe och skar en skiva av den mjuka pepparkakan.
Sedan satt hon där och stirrade ut mot grannens villa. Hur hade det kunnat lysa i går kväll när ingen uppenbarligen varit där? Frågetecknen hopade sig.
Det hade snöat men de hade inte gjort några spår...
Hon hade druckit flera koppar kaffe och nästan ätit upp halva kakan när hon greppade telefonen och slog numret till Valborg, en granne som verkade ha koll på de flesta.
– Hej, är det Valborg? sa Elna när någon svarade.
– Hej! Ja, är det du Elna?
– Ja, och jag har några frågor, om du har tid?
– Visst, vad kan jag hjälpa dig med?
– Grannarna, du vet de bredvid mig i stora röda huset? Vad vet du om dem?
– Åh! Du menar Lagerskjölds … Jo, jag vet att de kommer från fina familjer, båda två. Jag tror att Åsas föräldrar är professorer och Fredriks mamma domare. Pappan tror jag var … något stort. Företagsledare någonstans.
Valborg tystnade en sekund. Elna hörde hur hon tänkte i andra änden av telefonen.
– Direktör i … något framgångsrikt företag var det. I USA … Ja, så var det! I USA!
– Vad vet du mer? frågade Elna.
– Jag hörde att Åsa gått i sina föräldrars fotspår och att Fredrik är jurist. Och att det är därför de aldrig skaffat barn trots att de närmar sig fyrtio, sa Valborg med eftertryck. Och att de nu flyttat och gått skilda vägar eftersom Åsa vänstrat med en kollega. Jag undrar om jag inte hörde att Fredrik också hade haft en affär …
Valborg fortsatte:
– Och nu har de båda två köpt var sitt lyxhus. Vid havet.
Elna tackade för informationen och la på luren.
Sedan blev hon sittande. Hur kom det sig att lamporna varit tända i huset kvällen innan? Ingen hade ju gått in, och ingen hade gått ut. Åtminstone inte efter att snön fallit. Hon trodde inte på det övernaturliga ett dugg, men Elna kände hur nackhåren reste sig – och hon rös.
Hon ställde sig vid spisen och gjorde en enkel omelett medan tankarna malde. Skulle hon ringa sina söner? Nej, de bodde alldeles för långt borta för att kunna komma hit och lösa mysteriet.
Skulle hon ringa polisen? Nej, inte kunde hon ringa till dem och säga att det lyste i den tomma grannkåken! Då skulle de nog tro att hon var en gammal senil tant som bara hade bekymmer om andra.
När mörkret föll somnade hon, sittande framför teven i vardagsrummet. Lyset i huset intill var tänt hela natten…
Hon vaknade av en skarp signal. Sömndrucken stirrade hon på telefonen innan hon tog upp den och svarade. Ingen sa något. Så kom det en ny signal. Det var först då som hon insåg att det varit dörrklockan som ringde, inte telefonen.
Vem ringer på dörren så här dags? tänkte hon. Det var morgon men fortfarande mörkt ute. Så kom ett par hårda knackningar och hon hörde en mansröst ropa hennes namn:
– Elna! Är du där inne? Hallå! Elna?
Med ostadiga ben stapplade Elna mot dörren och öppnade den. Utanför stod Fredrik, den tidigare grannen.
– Tack gode gud, sa han. Vi blev så himla oroliga. Du har haft lyset tänt hela natten. Vi trodde att något hänt dig, Elna.
För första gången märkte hon hur snäll han var
Elna stirrade på honom.
– Du! sa hon. Är du här? Varför är du här? Du har ju flyttat!
– Flyttat? Varför tror du att jag flyttat? Vi har bara varit bortresta några veckor. Inte har vi flyttat.
Han log och för första gången såg Elna hur snäll han såg ut. Hon hade hört att han var snorkig, men av det såg hon inte ett spår.
Plötsligt insåg hon att allt hon visste om honom kom från andra än honom själv. Hon hade ju inte ens pratat med honom mer än sagt hej när de sågs utanför husen. Hon hade endast förlitat sig på rykten.
Nu stod han här utanför hennes dörr, med orolig och bekymrad blick. Hon kände med ens att det var dags för henne att bilda sig en egen uppfattning om både Fredrik och Åsa.
– Kom in till mig klockan tio, sa hon. Ta med dig Åsa så ska jag bjuda på kaffe och en kaka som jag bakade i går. Om ni vill?
– Gärna, sa Fredrik och log. Vi kommer klockan tio.
Klockan var prick tio då de ringde på hennes dörr. När hon öppnade fick hon sitt livs överraskning. För i famnen höll Åsa ett litet knyte. En bedårande liten flicka med lockigt hår. Och Fredrik höll ett lika litet knyte i sin famn.
– Låt mig presentera Astrid och Alvin, sa Fredrik med lysande ögon. Vi har just kommit hem från Sydkorea med dessa små guldklimpar. Vi har inte fått sova så mycket sedan vi kom hem, de små har hållit oss vakna på nätterna och vi har inte ens hunnit skotta bort snön. När guldklimparna blir mer vana vid oss tänkte jag att vi kan hjälpa dig med skottandet. Man ska ju hjälpa sina grannar om man kan.
Fredrik log.
– Vi fick köpa nya möbler innan vi åkte så att de skulle ha det julfint i sitt nya rum när de kom hem till oss. Vi har längtat så länge … men med våra små inkomster så är det inte så lätt att spara … så vi har fått spara länge, men de är värda allt.
Elna tänkte på alla rykten om deras stora inkomster, deras fina familjer och deras vänsterprassel medan Fredrik och Åsa berättade om deras kamp för att få barn.
En lång stund senare var kaffet urdrucket, kakan uppäten och Elna lite förlägen över att hon i stället för att ta reda på sanningen hade lyssnat på skvaller som visat sig vara rena lögner.
