Novell: Hans sista ord gjorde henne förbannad – nu skulle hon visa att han hade fel

Det låg ingen omsorg i orden, de var torra, vassa ord som inte önskade henne lycka och välgång, tvärtom. Vad han menade behövde Annie inte fråga. Pengar. Ekonomi. Budget. Betala räkningar. Och tjäna pengar förstås.

Annie låste dörren bakom sig och började gå över de snömoddiga kullerstenarna.

Det här var en av hennes ensamma veckor, utan barnen, och hon hade vaknat med funderingarna, druckit kaffe och ätit frukost med dem och nu var hon på väg till jobbet med dem.

På senare år hade ekonomin blivit allt som räknades för Håkan. Det var som om han inte längre hade kunnat se hur trädgården blomstrade och växte, plommonträden som de planterat när de flyttade in äntligen gav frukt – den senaste hösten hade grenarna dignat av plommon.

Hur barnen, ja blomstrade och växte de med. Inte verkade han se hur lycklig hunden blev när man kastade boll till honom eller hur vackert solen sken på havet utanför köksfönstret i sommarhuset heller.

– Man kan inte leva på en utsikt, sa han.

Mannen som hon lovat att älska i nöd och lust och trott att hon skulle bli gammal tillsammans med hade slutat att se de små lyckliga inslagen i livet. Slutat att glädja sig åt barnens teckningar och hundens tillgivenhet, naturens skiftningar och allt det lilla i vardagen som gav hennes liv mening.

I stället satt han kvällarna igenom och läste börskurser och snurrade runt på bankens hemsida.

Insikten hade slagit henne för flera år sedan och hon hade gjort allt för att väcka hans glädje igen. Hon drog med honom på äventyr och roligheter som promenader längs havet, vinprovning med goda vänner, svampjakt i den bästa skog hon visste, resor till Rom på våren och Paris på hösten.

Det hade funkat ett tag, men så gick värdet på hans aktier ner. Eller gick ner, de störtdök!

Men det var ju låtsaspengar, försökte hon. Inga pengar de faktiskt någonsin haft, bara siffror på ett papper, eller en skärm.

Det hade slutat i ett bråk om det tråkigaste hon visste – pengar.

Vem bråkar om pengar, tänkte hon, och rättade sig. Självklart bråkar många om just pengar. Hon kunde förstå om man behövde vända på slantarna för att sätta mat på bordet, men de hade ju så de klarade sig och mer därtill, så varför skull de bråka om något så trivialt?

Hon drömde om en veranda mot havet vid sommarhuset, men vågade inte ens prata om sin dröm, fast hon visste att de hade råd. Han drömde om en ny båt, det visste hon. Tänk om han ändå kunde unna sig den, då skulle han kanske finna sin lycka igen?

Hon stannade upp mitt i steget och stoppade sig själv i tanken.

Han fick göra som han ville nu. Han var fri. Och hon var fri.

De hade separerat på 15-årsdagen av när de mötts. Hon hade helt enkelt flyttat ut. Skaffat en lägenhet som var stor nog för barnen och erbjudit dem att välja färger till sina egna rum. Det hade de aldrig fått tidigare – hemmet skulle vara vitt och ljust, och lättsålt, ansåg han. Neutralt. Men vem vill leva neutralt? Inte hon.

Allt, precis allt, till den nya lägenheten hade hon shoppat begagnat för att få ekonomin att gå ihop. För de pengabekymmer som de aldrig haft så länge de levde tillsammans, de brottades hon med nu när hon levde ensam med barnen varannan vecka.

Hon hade gjort några riktiga fynd – men det största och viktigaste hon hittat var Katrin, hennes gamla klasskompis som precis hade öppnat en second hand-butik i stan.

Katrin hade behövt hjälp med sin butik och Annie behövde en nystart på mer än ett plan.

Det hade känts skönt att säga upp sig och lämna jobbet där allt och alla påminde henne om Håkan. Han hade varit chef när hon började där och ett och annat ögonbryn hade höjts när det stod klart att de var ett par.

Annie hade gått så djupt försjunken i tankar att hon inte märkt att hon redan stod framför fönstret till Katrins Vintage. Hon betraktade nöjd skyltningen, den hade de lyckats med i går. De cerise lampskärmarna kontrasterade mot de gröna sammetsfåtöljerna, och kaffekopparna i Stig Lindberg klassiska design Berså plockade upp den gröna färgen från fåtöljerna.

Mobiltelefonens signal nerifrån djupet av handväskan avbröt hennes tankebana.

– Hallå? Är det Annie Persson? Jag heter Maria Carlsson och är reporter på Vetlanda-Posten.

– Ja…

Annie svarade dröjande.

– Jag ringer för att berätta att du vunnit titeln som årets företagsutvecklare i Småland!

Annie var tyst och väntade på fortsättningen.

– Ja, sedan du tog över ansvaret för affärsutvecklingen på Katrins Vintage har omsättningen fördubblats. Du är nominerad av kunder från hela Småland och den lokala företagsföreningen som var juryn var enig i sitt beslut. Grattis! Vi vill gärna komma och göra ett reportage, det går väl bra?

– Ja, jo, det går väl bra, sa Annie och när de kommit överens om en tid la hon omtumlad på luren igen.

”Du kommer aldrig att klara dig”, tänkte hon . Hon önskade att hon kunde se hans min när han öppnade tidningen om några dagar.