Det sa klick direkt mellan Hanna och Viktor. Nu gällde det. Skulle hon våga gå hela vägen?
Är du säker?
Frågan överraskade henne. Hanna hade aldrig känt sig så säker på något i hela sitt liv. I dag var dagen hon hade längtat efter så länge – och nu stod hon här, klädd i vitt, och såg djupt in i ögonen på mannen hon älskade.
De hade träffats en isande kall januaridag för sex år sedan. Han hade stått och väntat utanför hotellbaren där de hade bestämt träff. Hanna såg honom på långt håll när hon närmade sig ingången med små, nervösa steg. Håret fladdrade i vinden och den långa indigofärgade kappan fick hon hålla hårt i för att inte tappa greppet om.
– Hej, är det du som är Viktor? sa hon och ansträngde sig för att dölja fjärilarna som pirrade till i magen.
– Hanna, vad kul att ses! Vad säger du, ska vi gå in och ta något att värma oss med?
– Gärna.
Ett dämpat sorl och mjuka toner av ljuv jazzmusik slog emot dem när de klev in. Baren, stor och vackert inredd, tronade mitt i lokalen. Runt den stod några få bord, varje dekorerat med ett stearinljus och en liten blomma i en elegant glasvas.
Längst in i hörnet hittade de ett ledigt bord. Hanna tog av sig kappan och räckte över den till Viktor, som med en gest bad henne att slå sig ner. Strax därefter kom han tillbaka med ett glas i varje hand.
– Du skrev i din profil att du gillar champagne. Jag hoppas att den här är okej.
Hanna log inombords. Tänk att han kom ihåg det. Hon hade varit tveksam till att skriva något personligt på sin dejtingprofil, men ändå försökt formulera sig någorlunda neutralt i hopp om att få en trevlig kille på kroken.
”Pratglad och spontan tjej från Solna som gillar att resa, laga mat med vänner och dricka champagne.”
Viktor hade i alla fall nappat på det – och nu satt de här tillsammans, en sen och kylig torsdagskväll i januari, och skålade på sin första dejt.
Samtalet flöt på. De pratade om allt från sina uppväxter och familjer till resor de gjort. Timmarna gick, glasen fylldes på, och när kvällen led mot sitt slut bestämde de sig för att ses igen redan nästa dag.
Tänk om hon inte kunde bli gravid?
En dejt blev till två, två blev till fyra. Månaderna flög förbi och vintern blev till vår, som i sin tur blommade ut i sommar. De reste till Kroatien, badade från klippor, delade fler djupa samtal och nickade till i tupplurar under eftermiddagssolen på stranden.
Kärleken mellan dem växte sig starkare.
Kort efter att de kommit hem från resan flyttade Hanna in i Viktors lägenhet – en ljus tvårummare med fiskbensparkett och ett litet men mysigt kök där de ofta trängdes, skrattade och lagade mat tillsammans.
För precis som Hanna älskade Viktor också att laga mat och njuta av goda viner.
Efter ytterligare några månader började de prata om barn. Först lite försiktigt och sedan mer målmedvetet. För även om de fortfarande var nykära och svävade på moln började Hanna känna en växande stress inför tanken på att få barn. Tänk om hon inte kunde bli gravid? Hon hade ändå fyllt 39.
De köpte ett större köksbord med fler stolar. De avstod från weekendresor och sena middagar med alldeles för mycket vin – för att ”satsa på framtiden”. Hanna slutade med kaffe, slutade feströka och bytte ut ciggen mot folsyra och böcker om graviditet.
Inte många veckor därefter stod hon med stickan i handen. Två streck. Gravid. Både Hanna och Viktor trodde båda att det var början på något magiskt. Men i vecka åtta var allt över.
Ett stilla foster i magen. Blod i trosorna. Ett hjärta fyllt av sorg.
Hanna grät sig till sömns den kvällen, medan Viktor höll om henne.
Andra gången Hanna blev gravid vågade de knappt hoppas. De mindes för väl hur det känts några månader tidigare, ändå smög sig lyckan sakta in. Hanna höll händerna på magen varje kväll i hopp om att hon kunde skydda det lilla livet där inne.
Men även den gången förblev monitorn tyst vid det tidiga ultraljudet. Inget hjärtljud.
Lika tyst var det tredje gången. Och fjärde.
Tomheten hos dem båda, inte minst hos Hanna, blev större för varje gång. Läkarna kallade det otur. Hanna kallade det ett rent helvete. Hon skulle aldrig få bli mamma till ett biologiskt barn.
Ska vi försöka på ett annat sätt?
En kväll i slutet av april satt de tillsammans vid middagsbordet och hade precis ätit upp köttfärssoppan som hade varit rester hela veckan. Magin för matlagning hade försvunnit under de dystra åren.
Hanna hade suttit tyst hela middagen och plötsligt la Viktor sin hand över hennes.
– Älskling. Det här går inte längre. Du kan inte må så här, vi kan inte må så här. Ska vi försöka på ett annat sätt? Vi kan be om hjälp.
IVF. Ett nytt ord. Fullt av skräck och förhoppningar.
De läste allt de kunde, ställde frågor och väntade med andan i halsen. Hanna tog sprutor varje dag och kroppen fylldes av hormoner. Viktor fanns där hela tiden. Stöttade, lyssnade och alltid vid hennes sida.
De visste inte hur den här resan skulle sluta och Hanna visste inte om hon skulle orka gå igenom ett missfall till.
Men när hon den här dagen, klädd i vitt på kliniken, såg in i Viktors ögon och hörde honom viska frågan igen, fanns inget tvivel. Nu skulle hon plocka ut sina ägg.
– Är du säker?
Hanna log ömt, för trots allt de gått igenom, var svaret självklart.
