Novell: Hon hörde skrik från grannarna – förstod att det inte stod rätt till

Maj-Britt lyssnade. Jo, nu grät barnet igen. Hon antecknade i sin anteckningsbok som låg vid sängen: ”02:47 gråt”.

Det pågick länge den här gången. Maj-Britt somnade inte ens om.

Strax efter 03:30 skrek barnet så högt att Maj-Britt hoppade till. Hon antecknade igen och funderade vad hon kunde göra. Så här kunde det ju inte fortgå natt efter natt!

Hon kände direkt att något var fel när familjen flyttade in på Granbacken 12, i samma hyreshus som Maj-Britt bott sedan 1960-talet, först med sin man Lars och sedan som en familj med två barn. Efter att barnen flyttat ut och Lars dragit på sig träkostymen, alldeles för tidigt, hade hon bott ensam.

Hon pensionerade sig i förtid från Posten i början av 2000-talet, i samband med att det lokala postkontoret lades ner och hon blev utköpt. Sedan dess har hennes liv mestadels bestått av att klappa katten och kika på grannarna genom köksfönstret. Bakom gardinen förstås, hon ville ju inte riskera att bli sedd!

Maj-Britt minns dagen då kvinnan som hette Sara och mannen som hette Jonas och deras son, som kanske var åtta år flyttade in i lägenheten bredvid. Då hade Maj-Britt varit ute för att slänga soporna och hade sprungit på dem vid porten.

De hade tagit i hand, men kvinnan verkade stressad och mannen undvek ögonkontakt. Pojken fick hon inte ens veta vad han hette. Han gömde sig i bakhasorna efter mamman och såg alltför blek ut tyckte Maj-Britt. Men barn i den åldern är ju knappt ute och leker i den friska luften nuförtiden.

Maj-Britt hade efter alla artighetsfraser snabbt dragit sig tillbaka till sin trygga lägenhet på andra våningen där tiden stått stilla. Där inne luktade det hemtrevligt av hemlagat för det mesta, för även om Maj-Britt bodde ensam såg hon alltid till att laga ordentlig mat varje dag.

I dag blev det korvsoppa, den finska varianten. Hon fick receptet av Sirppa, en finsk kollega på Posten för länge sedan och den är stående på menyn sedan dess.

Maj-Britt satt vid köksbordet och funderade på om hon skulle ringa till sin dotter, Sanna, men det tog emot. Sist Sanna hade besökt henne tyckte hon att Maj-Britt skulle försöka få plats på ett äldreboende, att hon blivit lite ”snurrig”, som hon uttryckte det.

Maj-Britt tyckte att det var en överdrift. Nog hade det hänt att hon glömt att stänga av spisplattan och råkat sätta på sig kläderna ut och in, men det har ju inte hänt något allvarligt än.

Visst, tevattnet dunstade ju till slut, men det var ju för att Maj-Britt var så upptagen med att lösa korsordet i Allers. Det var ju veckans höjdpunkt när tidningen damp ner i brevlådan. Sedan att Sanna råkade komma i samma veva, på oanmält besök dessutom!

Sanna klagade även på kattlådan, att den var i dåligt skick. Det tyckte Maj-Britt var en kränkning! Att hon inte skulle ta hand om Tusse ordentligt!

Tusse var hennes ögonsten. Visst, han var lite skygg av sig men när ingen annan förutom han och Maj-Britt var i lägenheten brukade han krypa upp och lägga sig på hennes bröst. Kattmaten brukade hon servera i garderoben för att han föredrog att vara där.

Hon hade hämtat honom från ett katthem för 15 år sedan, strax efter Lars bortgång. Då var Tusse en gatukatt med ett förfruset öra som hängde. Han såg lite luggsliten ut, men det var det hon föll för. Tusse fick han heta för att han såg ut som en tuss, en långhårig fluffboll. Å, så hon älskade honom!

Nu var det natt igen. Maj-Britt hatade nätterna sedan de nya grannarna hade flyttat in. Inte en natt hade hon fått sova ordentligt utan att barnet antingen gråtit, skrikit eller att det hade dunsat i väggarna. Ibland krafsade det också.

Hon hade frågat andra grannar om de också hade hört något, men det hade de inte, sa de i alla fall. Maj-Britt trodde att de inte ville vara till besvär. Det ville ju inte hon heller egentligen, men hon fick ju aldrig sova nuförtiden.

Nu hände det igen. Maj-Britt kollade på klockradion, 03:26. Barnet skrek i högan sky! Hon hade läst alltför många artiklar om barn som farit illa där grannar inte hade reagerat. Maj-Britt tänkte i alla fall inte vara en sån!

Nu bestämde hon sig. Hon skulle gå och plinga på, även om det var mitt i natten.

Hon tog på sig sin morgonrock och sina tofflor som hon hade fått av barnen i mors dags-present för några år sedan. De var rosa och lika fluffiga som Tusse.

”PLING-PLONG”

”PLIIIIIIIING PLONG!”

Maj-Britt fick trycka flera gånger på ringklockan innan någon öppnade. Det var Jonas som stod i dörrhålet. Han såg nyvaken ut.

– Ert barn måste sluta skrika på nätterna, jag kan inte sova! sa Maj-Britt bestämt.

– Vi har inget barn, sa Jonas förvånat och Maj-Britt fattade ingenting.

Bakom Jonas hörde hon pojken skratta så högt att han nästan kiknade.

Vadå inget barn?

Hon lommade förvirrat tillbaka till sin lägenhet och när hon stängde dörren om sig förstod hon plötsligt. Det var ingen pojke som hade flyttat in på Granbacken 12, det var något som hade flyttat in hos henne. Hon behövde hjälp.

Hon sjönk ner gråtandes i hallen och ropade förtvivlat på Tusse, men katten kom inte. Bakom garderobsdörren låg kattmaten orörd …