Hönorna strejkar och värmen vägrar att komma. Laila dukar påskbordet men den rätta känslan vill inte infinna sig. Hon anar inte vilka överraskningar som väntar runt hörnet.
Hon såg Erik genom köksfönstret där han kom bortifrån hönshuset. Förväntansfullt betraktade hon honom när han till slut kom in i köket där hon satt med morgonkaffet.
– Nå?
Han skakade på huvudet.
– Inte vad jag kunde se.
– Inte ett enda?
Så besviken hon blev. Det var ju vår och de sex hönorna de skaffat borde ha börjat lägga ägg vid det här laget. Vad var det för fel på dem?
Erik kliade sig i nacken.
– Får de rätt mat?
Hon såg nästan upprört på honom.
– Det får de verkligen!
Så mycket som hon hade läst på om vad höns skulle äta. Men Erik begrep sig inte på sådant. Han var uppvuxen i stan och hade väl aldrig sett en höna i verkligheten förrän de köpt sina.
Annat var det med henne, Laila. Hon och systern Maja hade bott med sina föräldrar på ett småbruk tills de var 15 år och familjen flyttade till en lägenhet i storstaden. Och det hade varit flickornas uppgift att utfodra hönsen ute i hönsgården.
Äggen hade däremot deras mamma fått plocka, eftersom varken Laila eller Maja vågat sig in i hönshuset på grund av den argsinta tuppen som höll till där inne och övervakade sitt harem.
– Vi har ju köpt ägg, sa Erik lugnt. För säkerhets skull.
Jo, visserligen. Men när nu Maja och hennes man skulle komma på påsklunch hade Laila velat stoltsera med egenproducerade ägg. Men hönsen hade gruvligen svikit henne.
– De såg lite ruggiga ut, sa Erik, medan han hällde upp en kopp kaffe åt sig. Och de flesta verkade mest ligga och sova i redena. Till och med tuppen verkade moloken. De kanske är sjuka?
– De väntar bara på värmen, sa Laila. Som vi.
För än hade den inte velat komma, på allvar, trots att det var påsk. Visst hade hon dagen innan gått ut i trädgården och fått ihop en fin bukett med långskaftade, guldgula påskliljor från rabatten vid söderväggen, men hennes barndoms påskhelger hade ju varit så soliga och vårblommande.
– Hur som helst, sa hon hurtigt, nu börjar jag duka för lunchen.
De började ana att de gjort sitt livs misstag
Hon gjorde sig stor möda med dukningen, medan Erik gjorde i ordning lammsteken och ställde den i ugnen. Det mesta av den övriga maten hade de hjälpts åt med dagen innan. Lagt in kräftströmmingen och gjort Janssons frestelse och vårlökspaj.
När hon dukat skulle hon börja med pillgörat att fylla ägghalvorna med rökt lax och rom och göra den luftiga mimosasalladen som Maja älskade.
Trots de strejkande, otacksamma hönsen kände hon sig med ens glad och nöjd. Precis som om det där de börjat prata om veckan innan inte fanns. Som om de inte alls behövde vara oroliga. Och precis som om de båda inte alls börjat ana att de gjort sitt livs misstag den dag de flyttade hit.
Hon skakade hastigt av sig tankarna. Man fick ta en dag i taget och problem var till för att lösas. Allt skulle ordna sig. På ett eller annat sätt.
Och medan hon vek de gula servetterna till små kaniner och ställde intill vinglasen tänkte hon på hur annorlunda den här påsken var mot den förra. Då hade de fortfarande våndats och grunnat och inte vågat fatta beslutet.
Men när döttrarna tagit studenten och båda börjat plugga i universitetsstaden hade Erik och hon bestämt sig. Beslutet var stort. Hisnande, nästan. Men de tog det och de visste så fort de såg det här huset att det var rätt. För att inte tala om när hon upptäckte att där också fanns ett hönshus…
Hon hade ju alltid längtat hem. Hem till landet. Huset de hittat låg i hennes och Majas hemtrakt. Och Eriks stora längtan hade alltid varit jakt och fiske, trots att han var stadsbarn.
Det avgörande var när hon ringt äldreboendet nere i samhället och hört sig för om jobb. Visst skulle hon kunna få jobb där. Erik ringde på en annons och fick veta att han kunde få arbete på bilprovningen i småstaden strax intill. Det var som om ödet uppfordrande nickat åt dem, menat att nu fick de faktiskt slå till.
Hon hade alltid längtat hem till landet
Laila ställde vasen med påskriset mitt på bordet och försökte njuta av synen. Små, små björkblad hade slagit ut under dagarna det stått inne och videkvistarna hade små lena bollar som skymtade mellan fjädervipporna.
När bordet stod dukat och klart återvände hon ut i köket. Medan Erik la sista handen vid sillbrickan fyllde hon påsktårtan med citronfromage och dekorerade den med mango.
Erik sa inte så mycket. Han tänkte väl desto mer. Oroade sig. Kunde nog inte riktigt uppleva den rätta påskglädjen trots besök både av döttrarna och Maja och Göran – som han alltid brukade prata jakt och fiske med.
Som Laila hade längtat efter sin syster. Egentligen var det bara detta enda hon kunnat se som en nackdel när de flyttat. Att hon och Maja kom så långt ifrån varandra. De som träffats flera gånger i veckan i stan, shoppat tillsammans, skvallrat och skrattat. Hon längtade ibland så efter sin syster att det gjorde ont i henne. Det var långt mellan dem och telefonsamtalen uppvägde inte den gemenskap de tidigare haft.
Vid elvatiden tog de en kopp kaffe igen, och en smörgås. Först vid två skulle gästerna komma. Solen ville inte visa sig. Skulle de orka gå en promenad med gästerna efter lunchen?
Hon såg ut genom fönstret. I ett drygt halvår hade de bott här nu.
De hade varit som barn när de först installerat sig. Inspekterat uthuslängan och den lilla gäststugan längst ner i trädgården. Tittat in i undantagsstugan intill ängen, häpnat över den enorma tomten som nu var deras, njutit av den friska luften, av trädens lummighet och vissheten att de gjort alldeles rätt som lämnat hyreslägenheten i storstadens grå förort och valt det liv de längtat så länge efter.
De hade valt livet som de drömt om
Det var innan sanningen långsamt fått dem att vakna upp. Taket som måste läggas om, bilen som gett upp och måste ersättas med en ny, vattenskadan de upptäckt i badrummet. Det hade börjat isa till i henne vid tanken på ekonomin.
Allt hade sett så bra ut. Banklånet skulle de klara av och besparingarna räckte till handpenningen på huset. Sedan – allt det där andra som de aldrig tänkt på. Kostnaderna som hopat sig och som var ovana för dem som hela livet bott i hyreslägenhet.
Det var som en snara som långsamt börjat dras åt. När två biträden återvänt till äldreboendet efter mammaledigheten hade hon, Laila, fått färre timmar. Och Eriks sjukskrivning för axeln under hösten hade varit kännbar ekonomiskt.
Till slut hade de fått gå till banken för att utöka lånet. Och fått nej. Den kvällen hade de suttit länge vid köksbordet och pratat, omskakade och oroliga.
– I värsta fall får vi sälja, sa Erik trött. Vi kan inte skrapa ihop pengar så att vi kan åtgärda både vattenskadan och taket. Och de måste ju åtgärdas, båda två.
– Vi ska inte flytta, sa Laila. Vi ska stanna kvar här. Det är här vi hör hemma.
Men vad deras hjärtan ville och det plånboken berättade gick inte ihop. Innerst inne visste de båda att det här var den första och sista påsken de skulle uppleva i sitt hus på landet. Till hösten fick de sälja. Om inte ett under inträffade.
Det var som om hon nu såg omen överallt om att det här paradiset inte var för dem. Värmen som aldrig ville komma, solen som vägrade visa sig. Och inte ett enda ägg hade deras höns lagt! Fast det var påsk!
Nu fylldes huset av prat och skratt
En dryg timme senare var gästerna där. Flickorna kom först och de svämmade över av entusiasm och berättelser om tentor och fester och uppsatser som skulle skrivas. De kastade sig över skålen med hemgjort påskgodis och precis då tutade en bil på infarten och det var Maja och Göran.
Huset fylldes med prat och skratt och snart satt de till bords och lät sig väl smaka av påskens alla läckerheter.
Efteråt pustade de ut i soffan och Laila ältade tyst inom sig formuleringarna hon skulle använda när hon skulle avslöja för sin syster att de skulle bli tvungna att sälja huset.Det skulle kanske bli lättare att prata under den traditionella vårpromenaden. Så hon förklarade att det nu skulle bli en tur i omgivningarna innan det var dags för kaffe och påsktårta.
– Vilket paradis ni har här! utbrast Maja när de strosade grusvägen fram medan flickorna, våryra och bubblande som småungar, plockade tussilago vid vägrenen.
Det var nu det skulle sägas. Maja skulle bli ledsen. Hon som längtade lika mycket hem till landet som Laila gjort och lovat hälsa på flera veckor så fort hon och Göran fick sommarlov från sina lärarjobb.
Men det var svårt att berätta. Det var lättare att bara promenera vidare, längs stigen ner mot sjön. Sedan längs det gamla järnvägsspåret bort till kyrkan och därefter vägen tillbaka hem igen.
Bakom dem gick Göran och Erik. Plötsligt lystrade hon till. Vad diskuterade de tomtareal och bygglov? Borta vid brevlådorna stannade hon till.
– Vad är det ni pratar om?
Svaret var ett bombnedslag. Omtumlad lyssnade hon och Erik till Görans och Majas förslag.
Nog visste hon att Maja längtat hem till landet. Och att Görans stora intresse var trädgårdsodling och fiske. Men detta? Hon lyssnade och lyssnade och plötsligt var det som om vårsolen trots allt letat sig fram bakom molnen. Hon såg på Erik som log brett och lättnaden sjöng inom henne.
– Jag tog mig friheten att ringa kommunen här, fortsatte Göran. Er tomt är mer än tillräckligt stor för att kunna avstyckas med undantagsstugan på. Och mäklaren vi ringde föreslog ett pris.
Summan kändes svindlande. Men bostadsrätten mitt inne i storstaden som Maja och Göran nu ville sälja skulle de få bra med pengar för.
– Men inte kan ni bo i undantagsstugan! protesterade hon.
Sedan förstod hon. Göran var slöjdlärare men snickare i grunden. Han skulle renovera och bygga ut. Hon och Erik skulle kunna få Maja och Göran som grannar!
När de klev in genom grinden och Maja berättat om skolan som redan ville erbjuda henne och Göran jobb nere i samhället visste hon att en mer fantastisk påsk än den här hade hon aldrig någonsin upplevt. De skulle kunna behålla sitt paradis. Inte nog med det. Det skulle bli ett fulländat paradis nu när Maja skulle bli hennes granne.
Vad gjorde det då om hennes önskan inte gått i uppfyllelse den här påsken, att bjuda sina gäster på egenproducerade ägg?
Men Maja rynkade pannan när hon berättade om hönsen.
I hönshuset väntade en överraskning
– Det låter konstigt, sa hon. Att du inte fått några ägg än? Är alla reden verkligen tomma?
– Reden? Jag trodde de la äggen lite här och där i hönshuset? sa Laila.
De promenerade bort mot hönshuset medan karlarna gick in för att sätta på kaffet.
– Aha! sa Maja när hon öppnat dörren till hönshuset. Så det var därför!
Laila stirrade. Och med ens kunde hon inte låta bli att tänka hur passande det var, det som de hade framför sig. Det kändes ju alltid under våren och påsken som om ett nytt liv tog sin början. I år hade det stämt mer än vanligt för henne och Erik.
– Så söta de är, log Maja och räckte henne en av alla de små guldgula, pipande dunbollar till kycklingar som passat på att komma till världen den här påsken i deras hönshus.
Nog hade hönsen värpt ägg till påsk, alltid. Men när Laila i sin okunskap inte haft förstånd att leta i redena hade deras höns i stället förnöjt fortsatt att ruva dem.
De blev kvar i hönshuset med de nykläckta småkycklingarna ända till dess att Erik ropade in dem för påsktårta. Och faktiskt passade då också solen på att dyka upp.
Det var påsk och äntligen varmt och behagligt. På alla sätt.
