Novell: Mötet på bussen fick henne att bestämma sig – nu skulle hon våga

Lovisa gick från kontoret i sina egna tankar. Hennes gamla rumskompis från studenttiden som startat företag för ett drygt år sedan hade plötsligt hört av sig. Företaget gick bra och nu erbjöd hon Lovisa att hoppa på tåget som sin första anställd.

Det var delade känslor. Det nya jobbet skulle innebära att hon gick ner i lön och framtidsutsikterna var lite osäkra, men vad roligt det vore att få göra något nytt, något som hon drömt om länge.

Bussen blinkade in till hållplatsen och Lovisa steg på. Bussen var full igen och på det fåtal lediga platser som fanns hade väskor tagit plats. Lovisa orkade inte säga till men hittade en ledig plats bredvid en kvinna som lyckats hålla sig inom sitt eget säte och satt och tittade ut genom fönstret.

När bussen precis stängt dörrarna kom en man springande bredvid med inte alltför vältränad stil och bankade på rutan. Chauffören gjorde en hjälplös gest och lämnade hållplatsen med den gestikulerande mannen.

– Gud, vad pinsamt!

Lovisa drog in nacken från mittgången och tittade på kvinnan bredvid som talat.

– Ja, det där är jobbigt alltså, svarade hon. Ännu värre när alla på bussen har sett en springa på långt håll, la hon till konspiratoriskt.

Kvinnan skrattade och Lovisa blev genast på lite bättre humör. Det var ett gulligt skratt.

Hon tog upp sin pocketbok och grävde i väskan efter glasögonfodralet. Hon var halvvägs igenom en av Elena Ferrantes böcker och det gick lite trögt.

Bussgrannen vred lite på huvudet.

– Gillar du sånt?

Lovisa vände på boken och studerade omslaget en liten stund.

– Jodå, den är bra. Jag blir alltid lurad av omslagscitaten dock. ”New York Times bestseller”…

– Eller hur! svarade kvinnan.

Hon började läsa, men tankarna på jobbet trängde sig fram och gjorde det svårt att koncentrera sig.

Hon suckade ljudligt och slog ihop boken och lutade huvudet mot nackstödet. Å ena sidan skulle det vara intressant att få jobba med något som hon tyckte var roligt och spännande, men å andra sidan hade hon en bra lön och väldigt nära till jobbet. Hon visste precis vad hon skulle göra på dagarna, var riktigt bra på sitt jobb och luncherna med jobbarkompisarna var trevliga. Nästa år skulle hon få guldklocka.

– Vill du veta vad jag tycker?

Lovisa ryckte till och vände sig mot bussgrannen, som tittade rakt fram. Hade hon tänkt det där högt?

– Jag tycker att det egentligen inte är ett problem, sa kvinnan.

– Eh … okej …

– Antingen gör du det eller så gör du det inte.

Lovisa funderade en stund. Det var i och för sig sant.

– Jag har liksom byggt upp mig själv på mitt jobb, alla vet vem jag är och vad jag kan, sa Lovisa.

Kvinnan nickade och hummade uppmuntrande.

– Och det är jobbigt att börja om igen och inte kunna allt, fortsatte hon.

Var det kanske det hon var mest rädd för, att känna sig osäker och otillräcklig?

Kvinnan bredvid verkade tänka efter.

– Är inte det bra då?

– Vad menar du? sa Lovisa.

Jo, att veta exakt hur arbetsdagen skulle se ut var egentligen inte något hon tyckte var en bra sak, och Lovisa hade faktiskt inte haft roligt på jobbet på väldigt länge.

I tisdags hade hon lämnat över ett förslag som hon hade gjort med vänsterhanden och när hon frågat vad kollegan tyckte hade han sagt att det var perfekt. Hon visste att det inte var det. Hon misstänkte starkt att han inte ens hade läst det, utan bara skickat vidare till kunden.

– Å andra sidan säger de att man inte ska jobba med nära vänner, fortsatte hon.

– Det där låter som något man skulle kunna lösa över ett glas vin.

Lovisa hoppade till. Frågade den här kvinnan om de skulle gå och ta ett glas vin tillsammans, eller hade hon hört fel? Det här var verkligen så olikt henne – sitta och prata med en främling på bussen! Och dessutom inte om vädret, utan om viktiga livsval.

Var det här nya Lovisa? Hon som hoppar av en trygg anställning och kastar sig ut i en startup som en annan tjugoåring? Crazy Lovisa! Hon log för sig själv, sträckte på sig och kände sig spontan och lite galen när hon sa:

– Jag har faktiskt inget för mig just nu, skulle kunna ta ett glas vin!

Det kom inget svar från bussgrannen, Lovisa sneglade på henne och skämdes direkt. Nu trodde tjejen bredvid säkert att hon antingen var lite knäpp eller att hon stötte på henne. Dumma, ospontana Lovisa! Hur kan hon ha trott att hon skulle kunna göra något annorlunda och galet? Hon kände färgen stiga på kinderna och tog upp boken igen och låtsades läsa.

– Vad tänker du göra då? sa kvinnan plötsligt och tog på sig halsduken.

Lovisa tittade upp förvånat och i samma stund kände hon det. Hon skulle ta jobbet. Hon skulle säga upp sig och kasta sig ut i det okända.

– Jag gör det! sa hon högt och tydligt.

– Vänta, jag hörde inte? sa kvinnan.

– Jo, jag sa att jag tar jobbet! Jag gör det!

– … Hallå? Det bryts. Hör du mig nu så ringer jag upp, måste gå av bussen nu!

Kvinnan vände sig och såg Lovisa i ögonen och nu såg hon hörlurarna under håret.

– Ursäkta, jag ska av här, log hon.