Novell: Ljuden i stugan mitt i skogen gjorde henne stel av skräck – någon var ute efter henne

Sofia låste upp den gamla slitna dörren som hängde en aning snett på gångjärnen. Det var första gången hon skulle övernatta i stugan hon köpt. Tänk att hon lyckats ge högsta bud till det ensligt belägna gamla torpet! En struntsumma jämfört med stockholmspriser. Vad gjorde väl det att taket läckte, att golvet med de breda brädorna lutade och att det luktade av rök, fukt och kyla?

Hon behöll vinterjackan på och satte fötterna i fårskinnstofflorna medan hon pysslade med vedspisen tills hon fått ordentlig fyr. Sedan tände hon i den öppna spisen också. Snart skulle värmen sprida sig och mota bort kylan.

Sofia hade verkligen längtat hit. Bort från storstadsstressen till lugnet på landet. Hon hade tagit en vecka ledigt. Snötäcket var högt utanför, vilket bådade gott för skidåkningen.

Hon hade fått skotta sig fram till dörren. Men Stig Karlsson, den enda bofasta i byn, hade plogat så att hon kunde köra in bilen på den lilla gården. Hon hade aldrig träffat Stig, men de hade pratats vid på telefon.

Mörkret föll svart och tungt utanför fönstret medan Sofia läste sida efter sida i sin deckare. Den var spännande och hon hade svårt att slita sig för att gå och lägga sig. Så pass inne i läsningen var hon att hon hoppade högt och boken for i golvet när ett knäppande hördes utanför fönstret. Som om någonting kommit åt rutan fastän det inte fanns några träd nära vardagsrumsfönstret.

– Lugna ner dig, mumlade hon till sig själv och slog upp boken igen.

Det låter i gamla hus. Det hade alla varnat henne för. Inget konstigt med det och inget farligt alls. Ljudet kom inte tillbaka och hon slappnade av.

När hon låg under det varma rutiga täcket och hörde elden stillsamt spraka från vardagsrummet var det ändå svårt att koppla av. Sofia tänkte på boken som låg på sängbordet. Huvudpersonen var jagad av en seriemördare. Men några sådana fanns inte härute. Här gick hon säker från allt. Inte ens han kunde hitta henne.

Hon öppnade ögonen men såg absolut ingenting i det kompakta, kolsvarta mörkret. Hon visste att det var något som väckt henne. Men det var tyst, nästan för tyst. Som om huset höll andan tänkte hon, innan hon upptäckte att det var hon själv som glömt andas.

För att lugna ner sig klev hon upp ur sängen, tände sänglampan, kollade mobilen som visade 02.34 och gick till badrummet. Kranen droppade och kaklet var trasigt på flera ställen. Nästa sommar skulle hon renovera.

Hon fortsatte in i vardagsrummet, där hon tyckte sig höra konstiga ljud. Som om någon gick med försiktiga steg.

Hjärtat slog, men hon tvingade sig att fortsätta in i rummet. Skrämd tände hon ljuset och kollade. Ingen där. Men det brann för fullt i den öppna spisen. Konstigt. Inte la hon väl på några fler vedträn innan hon gick och la sig? Men hon visste inte säkert.

Med rynkad panna och med morgonrocken hårt knuten runt midjan fortsatte Sofia in i köket med öronen på spänn. Hon tände taklampan. Ingenting underligt alls, konstaterade hon lättad, tills hennes bara fötter trampade på något blött i hallen. Regnade det in?

Men nej, inga fläckar av fukt i taket. 20 grader kallt ute. Minst. Så något regn var inte aktuellt.

Hon böjde sig ner och kände på den fuktiga trasmattan. Så lyfte hon på den, men vattnet kom inte underifrån.

Äsch, det kom förstås från hennes snöiga kängor, hon hade ju stått innanför ytterdörren en stund när hon kommit in. Det kunde inte vara han.

Uppskärrad men med förnuftet i behåll gick hon och la sig igen.

Nästa morgon vaknade hon till gnistrande snö och solsken utanför fönstret. Humöret var på topp när hon påpälsad tog en promenad på byvägen. Hon gick förbi Karlssons hus. Vad var det frun hette nu igen? Elin var det, ja.

Bilen stod svart mot den vita snön utanför det röda huset med vita knutar. Motorvärmarsladden var inkopplad och det rök ur skorstenen. Det var ett pensionärspar hade hon hört. Hon kanske borde hälsa på? Ge sig till känna. Tvekande stod hon utanför och trampade ett tag i den knarrande snön. Hon såg ingen människa, bara blanka fönster.

Så öppnades den blåmålade ytterdörren och en kvinnoröst ropade:

– Kom in! Det är kallt ute.

Sofia gick uppför trappan och blev inföst i huset.

– Vill du ha en kopp kaffe? sa den vithåriga kvinnan med böjd rygg.

Hon presenterade sig som Elin.

– Stig är ute med traktorn någonstans. Roligt att du dök upp. Då har jag någon att fika med. Det finns ju inte så många här i byn, pladdrade hon på.

– Tack gärna, sa Sofia och började ta av sig de stadiga vinterkängorna.

Snart satt hon vid Elin och Stigs köksbord där korsordstidningar ifyllda med blyerts skymtade bredvid en röd slokande amaryllis i en vit kruka.

– Hur går det i stugan? frågade Elin. Har du det bra?

Sofia satte tuggan av den hembakta bullen i halsen.

– Jo, det är jättemysigt, sa hon hostande. Det knäpper lite här och där, men det är säkert inget farligt.

Hon torkade sig om munnen med handen.

– Det kan ju vara så när ett kallt hus värms upp, sa Elin och räckte henne en bit hushållspapper. Inget underligt alls.

Sofia tänkte på det overkliga under natten. Elden som sprakat trots att hon var nästan säker på att hon inte lagt på några vedträn. Knackningen på rutan kvällen före. Vattnet på golvet. Och stegen. Men det skulle kännas fånigt att berätta.

– Var det något mer? frågade Elin och tittade forskande på Sofia, som om hon kunnat läsa hennes tankar.

– Nej, inte alls. Allt är bra, sa Sofia och drack en klunk av det heta kaffet.

– Du vet väl att det hänt saker i det där huset? sa Elin. Men det är ju längesedan, la hon till lugnande och fingrade på en sockerbit.

– Berätta, sa Sofia.

Elin la ifrån sig sockerbiten och reste sig för att hämta mer kaffe ur pannan som stod på vedspisen. Med svårighet tog hon sig den korta biten från spisen till bordet. Hon verkade ha problem med en höft. Så satte hon sig pustande ner efter att ha hällt i nytt hett svart kaffe till dem båda. Det smakade gudomligt. Kanske skulle hon skaffa sig en riktig kaffepanna i stället för den där tråkiga bryggaren?

– Jo, det var en kvinna som dränkte sig i din brunn, på 1800-talet någon gång. Hon blev med barn med godsägaren och visste väl ingen utväg. Han vägrade kännas vid barnet. Det var långt innan metoo, la hon till och gjorde en grimas.

Elin blåste på det heta kaffet i koppen och tog en försiktig klunk.

– Förr sades det att det spökade i huset, men nu vet jag inte. Det har ju stått tomt länge. Antagligen ingenting att oroa sig för, eller?

Sofia skakade på huvudet.

– Hur gick det för pappan? frågade hon. Godsägaren.

Elin skrattade till.

– Kan du tänka dig! Inte långt efteråt dog han. Barnlös trots att han varit gift länge. Somliga straffar gudarna …

Rosig om kinderna, svettig och varm var Sofia tillbaka utanför sin stuga när skymningen föll. Efter besöket hos Elin hade hon tagit fram skidorna. Det hade varit underbart att staka sig fram i välpreparerade skidspår med solen i ansiktet. Hennes nya liv, långt ifrån sorger och bekymmer.

Vattnet i hallen, den sprakande spisen … Det fanns säkert naturliga förklaringar. Eller inte. Ett spöke var enklare att hantera om hon måste välja. En olycklig kvinna som slängt sig i brunnen. Olycklig precis som Sofia hade varit. Ett spöke som värmt sig vid elden. Kanske skulle hon ta kontakt med någon som förstod sig på andar? Som kunde driva ut den ur huset.

Hon log för sig själv när hon med vanten drog av snön från skidorna och ställde upp dem mot väggen. Så sneglade hon mot brunnen, där locket av trä lyste grått mot den vita snön. Vem hade tagit bort snön? I går var locket snötäckt.

Försiktigt gick hon mot brunnen. Hon kunde inte se några spår av fötter i snön runtomkring. Kanske smälte snön på locket av vattnet under?

Sofia gick in i stugan. Hon tog mobilen ur byxfickan och såg att Elin hade ringt när hon varit ute. Men hon hade inte lust att prata med henne nu. Hon måste duscha och byta kläder först. Två mil hade hon åkt. Musklerna ömmade.

När Sofia kom ut från badrummet blev hon stående med handduken runt kroppen. Det sprakade från den öppna spisen, trots att hon med bestämdhet visste att hon inte tänt någon eld i den sedan hon kommit hem. Mobilen ringde medan tankarna virvlade runt i huvudet. Var det han som jagade henne som tänt på?

Hon tog mobilen från köksbordet och gick in i vardagsrummet. Stående svarade hon framför den öppna spisen medan elden värmde hennes bara ben.

– Det är Elin. Jag försökte ringa tidigare, men du svarade inte och jag blev orolig.

– Orolig? Varför det? Jag sa förresten aldrig något om brasan.

– Brasan?

Sofia kunde inte hejda sig. Hon berättade allt det konstiga som hänt i stugan. Någon annan måste få veta. Var hon tokig eller var allt verkligt?

Elin lyssnade och flikade då och då in med ett ”oj” eller ”nej, men …”.

När Sofia berättat klart sa Elin:

– Det låter oroande. I synnerhet eftersom jag ringer om nyckeln vi haft i alla år. Jag kom på det när du gått.

– Nyckeln? sa Sofia. Vilken nyckel?

Elin lät besvärad när hon fortsatte.

– Jo, vi har haft en nyckel till ditt torp sedan länge. De förra ägarna, Lind … ja, du har ju träffat dem … bad mig lämna den till dig.

– Det är väl ingen brådska med det, sa Sofia. Jag kan hämta den imorgon.

Elin harklade sig.

– Det är bara det … att nyckeln är borta.

Sofia kände hur paniken började växa inom henne. Hon försökte tänka, men det gick inte. Hon hörde knappt Elins röst när fortsatte:

– Någon har gått in i garaget där nyckeln hängde, och tagit den.

Det kunde inte vara han. Det var för långsökt. Hur skulle han ha vetat? Hon hade ju skyddade personuppgifter.

– Okej. Bra att du berättade. Jag tittar in imorgon, sa Sofia och avslutade samtalet.

Borde hon ringa polisen? Men vad skulle hon säga? Att en nyckel var försvunnen? Att det var blött på hennes hallgolv. Att det brann i den öppna spisen. Obeslutsam fingrade hon på mobilen men la tillbaka den.

Hon gick runt i huset, kollade alla utrymmen och kände på ytterdörren att den var låst. Men det kanske inte spelade någon roll. Han tog sig in ändå.

Jag måste åka tillbaka till Stockholm, tänkte hon. Nu på en gång. Det är bråttom. Han kommer tillbaka i natt. Det är han som har kommit och gått. Skrämt mig för att visa sin makt. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon trott på spöken?

Sofia sprang in i sovrummet och slängde på sig kläder. Sedan tryckte hon ner några plagg i väskan och stod inom några minuter utanför den gamla dörren. Händerna skakade när hon försökte låsa den i mörkret. Ytterlampan var trasig. Det hade hon inte sett förut.

Hon sprang mot bilen och snubblade över skidstavarna som ramlat omkull på farstubron. Snart var hon i säkerhet.

Men försent.

Plötsligt var det någon bakom henne som tog ett fast grepp om hennes båda armar. Väskan for ur hennes hand. Hon kände hur hans kropp trycktes mot hennes. En kropp hon alltför väl kände igen. Greppet om hennes överarmar hårdnade och hon kunde inte röra överkroppen.

Hon visste att det var han innan han började prata.

– Inte tänker du väl dra nu? När vi kan ha det så mysigt i stugan du köpt till oss.

Hon kände hans varma andedräkt mot sitt vänstra öra. Hon försökte komma åt att sparka, men han bara skrattade åt hennes desperata försök att komma loss.

– Kom så går vi in igen.

Nej, inte in, tänkte hon. Instängd i ett hus med honom kunde allt hända. Det visste hon.

Men hon hade inte en chans. Han var stark och drog henne mot farstubron. De skulle snart vara framme vid stugdörren. Väl inlåst var det för sent. Han skulle slå henne sönder och samman. Kanske var det hennes sista stund på jorden.

Sofia började jämra sig. Hon vädjade till honom att sluta trots att hon visste att det var meningslöst. Väl uppe på bron snubblade hon över en skidstav. Hon låtsades ramla till och fick tag i staven med höger hand innan han drog upp henne på benen igen.

Med en kraftansträngning stötte hon med staven mot hans kropp. Han skrek ”aj” och greppet om henne lättade. Sofia slet sig loss och sprang från huset. Snart skulle han vara uppe igen och springa efter henne.

Elin och Stig. Hon måste dit!

Hon sprang så snabbt hon kunde i den höga snön samtidigt som hon hörde hans flämtningar bakom henne. Hon måste ha missat utfartsvägen och insåg att hon var kvar på gården när fötterna landade på något plant. Det var locket över brunnen. Med en sten ovanpå.

Utan att veta vad hon gjorde drog hon bort stenen. Sedan lyfte hon av trälocket och la det vid sidan av brunnen.

Hon kunde höra hans steg i snön. Han var på väg åt hennes håll. Sofia hann ta några steg åt sidan innan han var framme hos henne.

Han skrattade fortfarande när han trillade ner i brunnshålet. Hon hörde plasket och ropet på hjälp innan hon la på locket och stenen ovanpå.

Sedan gick hon in i sin stuga. Där sprakade brasan ännu högre än när hon gått ut. Mobilen ringde.

Elin sa med flämtande röst:

– Vi har hittat nyckeln. Stig la den i Höganäskrukan för att vi skulle komma ihåg att ge dig den. Den har legat där hela tiden.