Novell: Hon jämförde sitt liv med väninnans – och fick en oväntad insikt

Det stod fem stycken före Sanna i kön till kassan och hon skummade omslagen till veckotidningarna medan hon väntade på att det skulle bli hennes tur att lägga upp varor på bandet.

Det var fredag eftermiddag och hon gladde sig åt att komma hem till Jens för de hade bestämt att de skulle fira in helgen med god mat och ett glas rött innan de intog tv-soffan.

– Kan ni inte öppna en kassa till, hördes det bakom henne.

Sanna vred automatiskt huvudet mot rösten och hon la det överraskat på sned när hon upptäckte vem den tillhörde, för kvinnan liknade hennes ungdomsväninna Pia.

De fick ögonkontakt tvärs genom kön och Sanna blev säker på sin sak när hon såg igenkännandet i den andras ansikte.

– Hej Sanna, utbrast Pia.

– Hej Pia, log hon tillbaka. Är du hemma på besök?

Pia gjorde en ansats att ta sig fram till Sanna och fick plötsligt en plats i kön bakom henne när det öppnades en kassa till.

– Nej, min man och jag var överens om att flytta från Hamburg då hans tjänst drogs in i höstas och han var med på att vi skulle hitta en lägenhet på min uppväxtort, sa hon. Förra veckan hade han sin första dag på sitt nya jobb och jag har blivit anställd som marknadsansvarig på möbelkedjan som har sitt huvudkontor nere vid hamnen.

– Jag har ofta tänkt på dig och jag tyckte att det var så spännande för dig att du fick prova på att bo i utlandet, sa Sanna. Det drömde vi ju båda två om när vi var unga, men jag är glad att du är tillbaka.

Pia nickade mot varubandet för att göra Sanna uppmärksam på att det var hennes tur och de hjälptes åt att tömma vagnen.

Hennes inköp bestod mest av nödvändigheter som mjölk, kaffe och toalettpapper och det fanns även chips och en stor påse smågodis som hon och Jens fortfarande mumsade i sig varje fredagkväll framför tv:n trots att det var längesedan barnen flyttade hemifrån.

Raden av varor såg en smula tarvlig ut i jämförelse med det Pia hade hittat på hyllorna och Sanna sneglade på det dyra flingsaltet, den ekologiska kycklingen och krukan med färska örter som låg i hennes korg.

– Vi försöker att äta veganskt i veckorna, men vi bryter mot det på fredagarna och ibland när vi är ute och äter, förklarade Pia. I går åt vi på den lilla tapasbaren vid torget med några vänner och det kan hända att vi provar den indiska restaurangen i morgon.

Sanna hade en aning om vad en vegansk livsstil innebar, men hon visste inte helt säkert och hon fick bråttom att lägga upp två påsar på bandet där varorna hopade sig.

– Maten på tapasbaren levde helt upp till den vi fick i Hamburg och personalen var både trevlig och uppmärksam, fortsatte Pia. Är det indiska stället lika bra?

Sanna prasslade förläget med sina plastpåsar medan Pia fiskade upp en tygkasse och hon var lika generad över att hon knappt visste var i stan tapasbaren och den indiska restaurangen låg.

– Jag får erkänna att jag inte har varit där, sa hon med ett snett leende.

– Verkligen? sa Pia. Det förvånar mig för jag minns att vi stod först i kön till nya barer och restauranger när vi var unga.

– Ja, det gjorde vi, men det är så längesedan att det känns som ett annat liv, mumlade Sanna.

– När Tomas och jag hör talas om någon ny restaurang eller ett resmål är vi helt enkelt för nyfikna för att inte undersöka det närmare, sa Pia och blinkade när de stod på parkeringsplatsen. Vi får snart ses igen, hälsa hem!

– Du också.

Pia satte sig i sin elbil som stod två platser från Sannas gamlaVolvo och Sanna hade en dum känsla av att ha blivit ledsen och förminskad utan att riktigt ha lagt märke till det, när hon vred om nyckeln.

Mötet med barndomsvännen spökade fortfarande i hennes tankar där hon satt i soffan bredvid Jens samma kväll och hon hade svårt att koncentrera sig på frågesportprogrammet de såg.

Det var som om Pia hade påmint henne om den person hon en gång var och hennes tidigare jag hade ganska lite gemensamt med den kvinna hon hade utvecklats till under årens lopp.

Sedan hon och Pia sågs förra gången hade hon gift sig och blivit mor till två och hon hade ett bra jobb på ett litet företag där hon varit anställd sedan deras äldsta son började på förskolan.

Det slog henne att det var snart tjugotre år sedan, men dagarna hade avlöst varandra utan större dramatik och Jens och hon hade blivit bekväma sedan de fick huset för sig själva igen.

De hade sina vanor och det hade blivit en rutin att de tog en runda till stan på lördagsförmiddagen och att de hämtade frallor på bageriet på söndagsmorgonen. Det var sällan de åt ute och de blev både förtjusta vid tanken på en helg utan några planer.

Om någon hade sagt till henne som artonåring att detta var vad som väntade hade hon säkert himlat med ögonen för det låg långt ifrån den person hon var då.

Tillsammans med Pia hade hon utforskat stadens barer och kaféer och drömt om att bo utomlands. En dröm som många unga hade, men få kunde förverkliga när vuxenlivet knackade på.

Jens avbröt hennes tankar när han puffade henne kärvänligt på armbågen.

– Det var ett snabbt svar, jag hoppas han går vidare, log han. Håller du fortfarande på tjejen med flätor?

– Jag var upptagen med något annat och hängde inte med, sa hon.

Jens rynkade på ögonbrynen.

– Är du okej?

– Ja, det är bara för att jag träffade min gamla väninna när jag var och handlade, började hon. Vi var närmast oskiljaktiga innan hon reste till Paris för att pröva lyckan och där träffade hon sin man som hon bosatte sig med först i Berlin och sedan i Hamburg.

– Jag tror att du har nämnt henne ett par gånger, sa Jens. Har hon flyttat tillbaka?

– Ja, nickade Sanna. Det var lite av en chock för mig att prata med henne för hon påminde mig om den jag en gång var.

– Och vem var det då?

– I vart fall inte den som jag är i dag, svarade hon. Pia däremot är fortfarande full av energi och nyfiken på det mesta och det fick mig att känna att jag gått lite i stå.

– Är det något du vill ändra på? frågade han allvarligt.

Sanna gjorde en grimas för hon tyckte ju i grunden om deras vardag och kände att de hade det bra. Trots det störde det henne plötsligt att de tillbringade så mycket tid hemma i stället för att ge sig ut och se vad som väntade där.

– Det låter nog dumt, men Pia och jag var riktigt kul när vi var unga och på något sätt har hon lyckats bevara den stilen, sa hon. Hon och hennes man har till exempel redan varit på flera restauranger här i stan som jag bara känner till namnet och de är nyfikna på saker som jag tänker tillhör våra barns generation.

– Vi kan väl vidga våra vyer lite, sa Jens. Vi har inga planer i morgon. Jag kan boka bord någonstans om du är sugen på att äta ute.

Sanna skruvade lite på sig för det passade henne egentligen fint att ta det lugnt efter turen till stan, men det var ju hög tid att bryta mönstret och våga sig ut.

– Ja, gör det, sa hon med påklistrad entusiasm. Och så klär vi upp oss lite.

Sanna kände sig stel och obekväm när hon steg ur bilen och hon blev lite sur på sig själv. Förr i tiden var det mer regel än undantag att hon gick runt i höga klackar och snäva kjolar, men nu tog hon bara fram finkläderna när det var dags för större festligheter och hon skämdes lite över att hon hade blivit så bekväm.

Det var helt enkelt för slött och hon gav Jens ett övertygat leende när han tog hennes hand, för hon var inställd på att kvällen skulle bli en succé och en vändpunkt.

Det stod stora rustika lerkrukor på båda sidor om tapasbarens ingång.

– Damerna först, sa Jens och bugade när han öppnade den tunga dörren.

– Tack, min kära.

Sanna slappnade av när hon steg in i värmen och hörde sorlet som strömmade från borden.

– God kväll, hälsade hovmästaren. Har ni bokat bord?

– Ja, till klockan sju, svarade Jens.

De krånglade sig in bakom stolarna för att komma fram till det lilla bordet som var reserverat åt dem och Sanna lyckades mödosamt klämma sig ner på sin stol utan att slå i ryggen på stolen bakom.

Det fanns inte mycket plats för restaurangen var så gott som fullsatt och hon gjorde en ilsken grimas när hon rev upp sina nya nylonstrumpor mot det rustika bordsbenet.

Hovmästaren räckte dem menyerna och hon lät blicken löpa över kolumnen med rätter som bland annat bestod av bakad kronärtskocka med parmesan, stekta tigerräkor med chili, honung och ingefära, italienska köttbullar och laxrullar.

– Vi kan ju välja lite olika och dela, föreslog hon.

– Va? ropade Jens.

– Vi kan välja lite olika och dela, ropade hon tillbaka.

– Ja, det gör vi, nickade han. Vad vill du ha att dricka?

Sanna höjde på ögonbrynen när hon skummade vinlistan för ett glas kostade vad de brukade betala för en flaska, men det var förstås något annat när man åt ute.

De enades om att ta varsitt glas rött vin och Jens pekade ut fem tapasrätter som de skulle dela på när hovmästaren kom tillbaka för att ta deras beställning. Sanna lutade sig fram för att säga något om blommorna i vasen, men hon märkte att något gjorde motstånd.

Det var hennes halsband som fastnat i flaskan med olja och hade inte Jens varit så snabb att ta tag i dem hade både oljan och flaskan med balsamvinäger vält. I stället hade oljan satt en fläck på klänningen och hon gjorde ett halvhjärtat försök till att få bort den med servetten även om hon visste att det var lönlöst.

Det var god stämning på restaurangen men det kände tokigt att ljudnivån gjorde det svårt att prata utan att ropa.

Detta gjorde henne samtidigt uppmärksam på att hon och Jens visst brukade prata oavbrutet med varandra och hon saknade att dela sina iakttagelser med honom om allt från restaurangens inredning till några bilder som hon hade sett tidigare under dagen på Instagram.

Hovmästaren ställde två glas vin framför dem och Jens ansiktsuttryck avslöjade att han tyckte att det var dyra droppar för glasen var inte ens fyllda till hälften.

– De är lite snåla med vinet, kanske är det det bästa vi någonsin har smakat, ropade han.

Sanna smuttade på det sedan de hade skålat och strax därefter kom maten ut på några plattor som såg ut att vara av sten.

Det doftade nybryggt kaffe nästa morgon när Sanna kom ut i köket och hon tog tacksamt emot muggen som Jens räckte henne.

– Åh, det var precis vad jag längtade efter och jag tycker att det smakar bättre än den koppen vi fick till desserten i går, sa hon.

– Vi kan förstås gå ut någon gång ibland och det är kul att prova något nytt, men jag har det lika mysigt med dig här hemma, sa Jens. Om jag ska vara ärlig tycker jag nästan att det är trevligare när vi lagar mat tillsammans.

– Det håller jag med om, nickade hon. Med risk för att låta självgod tycker jag att vi äter och dricker minst lika gott här hemma, och till en bråkdel av priset.

– Kanske ska vi bara acceptera att vi har blivit gamla och tråkiga, sa Jens.

Sanna stötte till honom med armbågen, men han hade ju rätt, och det var väl inget att skämmas för. Huvudsaken var att de var överens om det.

– Ska vi fira med frukostbröd från bagaren? frågade hon. Det är visst min tur att handla, du kan duka medan jag är borta.

Det var Jens med på och hon susade iväg i den friska morgonluften på hans gamla cykel. Grannen hade visst också varit iväg för hon mötte honom och hans två hundar i korsningen och han vinkade tillbaka med en av bageriets påsar när hon hälsade på honom.

Som alltid var det stressigt i bageriet och hon hade precis ställt cykeln på den sista tomma platsen i cykelstället när hon fick syn på Pia på parkeringsplatsen.

– Godmorgon, log hon.

– God morgon, svarade Sanna. Är du också uppe tidigt?

– Ja, Tomas och jag ska träffa några vänner och gå på en loppmarknad senare och vi ska ta med oss en kaka till eftermiddagskaffet.

– Det låter mysigt, sa Sanna. Vi åt förresten på den där tapasbaren i går, som du berättade om, och du hade rätt i att det var riktigt läckert.

– Om ni har lust skulle ni kunna gå till den indiska i kväll för det var också en upplevelse.

Sanna skruvade på sig lite, men så bestämde hon sig för att vara ärlig så att det inte skulle bli konstigt nästa gång hon träffade Pia.

– Jag tror inte att vi går ut så snart igen för kvällen på tapasbaren öppnade våra ögon för hur mycket vi tycker om att laga mat hemma, sa hon. Det kanske är så att vi har blivit tråkiga, men vi tycker att det är så mysigt när det bara är vi två.

Pia fick ett förvånat uttryck i ansiktet som Sanna hade svårt att tyda och hon förberedde sig på att hennes gamla väninna skulle placera dem i facket över människor som gick miste om allt det roliga.

– Åh, så härligt, utbrast hon i stället. Jag skulle önska att jag och Tomas kunde roa oss kväll efter kväll med varandra, men vi behöver ha lite folk omkring oss.

Nu var det Sannas tur att bli förvånad och hon nöjde sig med att vinka när Pia önskade henne en fin dag, för hon visste inte vad hon skulle svara.

Sanna hade ju nästan sett det som en förbannelse att hon och Jens föredrog att sitt hemma med varandra, men kanske var det i själva verket en gåva att de fortfarande uppskattade att vara ensamma tillsammans? De hade varken behov av avledning eller underhållning för de hade inga problem med att fylla tystnaden och hon var så van vid det att hon hade tagit det för givet.

Sanna log för sig själv när hon klev in i bageriet och hon var glad för att hon hade blivit påmind om hur lycklig hon i själva verket var.