Helena kunde knappast önska sig blommor av sin man, hon drev ju själv en blomsterhandel. Men tänk ändå om David kunde vara lika romantisk som hennes trognaste kund. Det hade hon låtit antyda – innan hon hann ångra sina ord.
Buketten som Helena plockat ihop var redan imponerande, men det behövdes något mer, något som bröt av. Hon höll upp två klarröda gerbera mot kunden, en kvinna som hon gissade var ungefär i hennes egen ålder.
– Vad sägs om att lägga till ett par stolta gerbera också? Det skulle ge buketten lite mer attityd.
– Ja, det blir perfekt, nickade kunden. Svärmor kommer att älska den, hon gillar kaxiga typer som vågar sticka ut. Sådana som är som hon själv, smålog hon.
– Då ska jag bara binda ihop den, sa Helena och gick bort mot kassan.
Att ha blomsteraffär innebar att man fick en inblick i andra människors liv på ett sätt som man förmodligen inte fick i andra typer av affärer, tänkte Helena medan hon slog in buketten i papper.
Det var hennes morfar som startat butiken någon gång på 40-talet. Under några årtionden hotades den lilla familjeägda affären av de stora kedjorna, men den klarade sig mirakulöst. Helena var övertygad om att det berodde på det fina, medmänskliga bemötandet som var så självklart för hennes morfar. Helena hade gjort sitt bästa för att följa i hans fotspår.
– Hoppas att svärmors 80-årskalas blir lyckat! sa Helena då hon lämnade över kvittot och de inslagna blommorna.Kvinnan nickade och lutade blompaketet mot sitt armveck som om det vore en bebis. Hon öppnade dörren och försvann ut i folkvimlet.
Helena kastade en blick upp mot väggklockan. Tjugo i sex. Det var snart dags att stänga, men eftersom det var fredag kunde hon räkna med minst en kund till – mannen med rosorna.
Den vegetariska lasagnen spred en förförisk doft i hela huset. David gläntade på ugnsluckan för att se om den börjat få färg. Han älskade att laga mat, det hade blivit något av en passion nu när han fick ”härja fritt”, som Helena uttryckte det.
Under alla år hade Helena insisterat på att de skulle dela lika på alla hushållssysslor eftersom båda arbetade heltid. David som alltid trivts väldigt bra i köket – och mindre bra med dammsugaren – hade försökt hävda att han gärna kunde ta hand om all matlagning. Men det hade inte Helena gått med på. Inte förrän nu, då David gått i pension.
David tog ut lasagnen ur ugnen. Ytan var läckert gyllenbrun och béchamelsåsen bubblade lockande. Att laga mat till sin käresta såg han som en kärlekshandling. I samma ögonblick hörde han hennes nyckel i dörren. Perfekt timing!
– Åh, här luktar det härligt, sa Helena och sjönk ner på sin stol med ett litet stön.
David placerade ugnsformen på ett korkunderlägg på köksbordet.
– Har du ont i ryggen? frågade han oroligt.
– Ryggen, benen, fötterna… you name it! Skönt att det är fredag, sa Helena och lade tacksamt sin hand över hans när han strök henne över kinden.
Sedan ett par år tillbaka hade Helena valt att vara ledig på lördagarna. Hon hade hittat en ung student, Max, som var angelägen om att tjäna lite extra. Han var inte utbildad florist, men han var en naturbegåvning med öga för färg och form. Hans buketter och arrangemang väckte alltid beundran.
Middagen kändes plötsligt inte lika mysig som tidigare
David tittade bekymrat på Helena medan han försiktigt blåste på gaffeln med rykande lasagne.
– Borde du inte fundera på att gå ner i arbetstid? Du kanske kan jobba halvdag på fredagarna. Har du kollat med Max om han skulle kunna hjälpa dig med det?
Helena ruskade på huvudet.
– Inte fredagarna, då kommer ju min trognaste kund, mannen med rosorna. Då skulle jag ju aldrig få träffa honom mer.
– Någon annan dag då?
– Jag ska fundera på saken. Vad gott det här var! Var hittade du receptet?
– Försök inte byta ämne, sa David och försökte låta sträng. Vi är inte tjugofem längre, ingen av oss.
– Nej, det ska gudarna veta, suckade Helena. Och mannen med rosorna är ingen ungdom han heller. Ändå kommer han in i stort sett varje fredag, strax före klockan sex, och köper sju röda rosor. ”Till min kära hustru”, brukar han alltid säga. ”En ros för varje dag i veckan som jag älskar henne.” Tänk att sådan kärlek existerar, år efter år!
– Det gör den väl här också, mellan dig och mig. Eller menar du att jag ska köpa röda rosor till dig för att bevisa det?
David tittade sårat på henne och sedan på lasagnen som han lagt ner så mycket möda på.
– Naturligtvis inte, svarade Helena. Det var inte så jag menade, det vore ju som att ge bröd till bagarbarn. Men du kanske kan hitta på något annat, någon liten överraskning.
David svalde. Middagen kändes plötsligt inte lika mysig som tidigare. Helena förstod att hon förstört stämningen och påpekade ännu en gång att maten blivit väldigt lyckad, men det kändes inte som om han lyssnade längre.
Under de följande dagarna verkade David disträ och frånvarande, men när Helena undrade hur det stod till med honom sa han att allt var bra. Så en kväll när hon kom hem från jobbet såg han ut som om han höll på att spricka av förväntan när han serverade middagen. Helena frågade vad det var han höll på med.
– Strax ska du få veta, svarade han och såg lurig ut. Vi äter först.
Efter maten hämtade David en liten bunt papper som han la uppochner bredvid Helenas tallrik. Hon såg att det var utskrifter från datorn och hennes hjärta tog ett litet skutt av glädje.
– Har du börjat skriva igen? frågade hon och klappade förtjust med handen på pappersbunten.
David hade alltid varit en skicklig skribent. Tidigare skrev han ofta debattartiklar om ämnen som låg honom varmt om hjärtat och under några års tid hade han levererat kåserier till lokaltidningen varannan vecka. Helena visste också att han närde drömmar om att skriva dikter. Kunde det vara något sådant som han pysslat med senaste tiden?
Helena vände på bunten och fick till sin förvåning se en bild av ett hotell under rubriken ”Bekräftelse av bokning”. Hon tittade förvirrat på honom.
David lutade sig över bordet och pekade på bilden.
– Köpenhamn! Visst minns du?
Han reste sig och gick runt bordet för att lägga armen om hennes axlar.
– Visst minns du väl hotellet där vi bodde den där veckan? Vår försenade smekmånad.
Helena blundade – visst mindes hon. Bara alltför väl.
De hade rest till Köpenhamn för att fira sin första bröllopsdag. Av olika skäl hade det inte blivit någon bröllopsresa när de gifte sig, så de reste på ettårsdagen istället. Det enda Helena mindes från den resan var att hon mådde förfärligt illa hela tiden, hon var nämligen gravid med Ludvig då.
David kramade lyckligt hennes axel.
– Kommer du ihåg hur vi strosade längs Strøget och hur vi såg den lille havfrue? Och all god mat som vi fick.
Helena rös när hon tänkte på hur de varit tvungna att inta alla måltider på uteserveringar för att hon inte skulle känna lukten av mat. Hon kom ihåg hur David smaskade i sig allehanda läckerheter och hur hon diskret vred stolen åt ett annat håll medan hon smuttade på sitt te och knaprade på lite rostat bröd.
– Och nu ska vi resa dit igen, en liten helgsemester. Jag tror att det är precis vad du behöver, Helena. Lite avkoppling.
Helena strök honom över kinden. Hon förstod att han menade väl, men…
– Men jag har så tråkiga minnen från Köpenhamn, jag mådde ju illa hela tiden. Kan vi inte åka någon annanstans?
– Men den här gången är du ju inte gravid, påpekade David med ett frustande skratt. Jag tyckte vi hade en alldeles fantastisk resa, som jag minns det i alla fall. Vi var så lyckliga, var vi inte det?
– Nu kan jag i alla fall inte den här helgen som du har bokat, sa Helena och pekade på datumet på bekräftelsen från hotellet. Jag ska träffa min nya revisor på fredag eftermiddag och på lördag ska jag ta hand om lille Oliver. Det vet du ju.
Helena var ”extramormor” var fjärde vecka för Oliver som var fyra år och saknade både far- och morföräldrar. Det var ett arrangemang som hon värdesatte högt. Hennes egna barn verkade inte ha någon brådska att ge henne barnbarn, och Olivers mamma som var ensamstående uppskattade att få några timmars avlastning då och då.
David började duka av och stoppa in i diskmaskinen. Helena såg på hans rygg att han var sårad och besviken.
– Du kunde väl ha frågat mig först, sa hon lite irriterat.
David vände sig om med en trave tallrikar i händerna.
– Du sa ju häromdagen att du ville att jag skulle överraska dig. Då kan jag ju inte fråga först.
Helena plockade med sig glasen från bordet. David tog dem ifrån henne och satte in dem i diskmaskinen.
– Gå du och lägg upp benen i soffan, du måste vara trött efter en hel dag i affären. Jag fixar det här, sa han.
– Du kanske kan be Rolle följa dig till Köpenhamn, försökte Helena.
– Brorsan och hans timmerstockar. Nej tack, inte vill jag dela rum med honom. Det blir inte riktigt så romantiskt som jag hade tänkt. Om inte du vill följa med så kanske jag åker själv, vi får se.
Ingen av dem sa något mer om resan efter det. Dagarna gick och båda var lika tjurigt tysta. Helena såg att David plockat fram sin weekendväska och att han strukit några skjortor, men hon visste fortfarande inte hur han hade tänkt göra. Tänkte han resa med någon eller tänkte han åka ensam?
Jag behöver bara dig
Helena hade förstås kunnat flytta på mötet med revisorn. Affärsrelaterade möten kan man flytta på om man har vettiga skäl. Men barn måste kunna lita på att vuxna inte plötsligt ändrar planerna för att något annat dykt upp. Helena visste att David var enig med henne på den punkten, de hade alltid satt barnens bästa i första rummet.
Därför hade han inte pressat henne att ändra den inplanerade dagen med lille Oliver som de visste att han gladde sig så mycket åt.
Fredagsmorgonen kom, det var dagen för avresan. Helena gav David en kyss och kramade om honom innan hon gick ut i hallen. David, som fortfarande inte klätt på sig, tassade efter barfota och med håret på ända.
– Du hör väl av dig, sa hon och luggade honom försiktigt vid tinningen.
– Aj! Ja, jag lovar. Jag ringer från ölkällaren i kväll, sa han och blinkade åt henne.
– Ta det lugnt nu, kom ihåg att du…
– Ja, ja, jag vet att jag inte är någon ungdom längre. Jag lovar att uppföra mig, upprepade han och kysste hennes panna innan han hjälpte henne på med jackan och nästan föste henne ut genom dörren.
Förmiddagen segade sig fram. Helena kände sig lite orolig, vad som helst kunde ju hända, speciellt om David reste ensam. Hon hoppades att han skulle komma ihåg att höra av sig regelbundet, men hon tvivlade på att det skulle bli så. Han var så glömsk att han ofta lämnade mobilen hemma när han gick ut.
Efter lunch avlöste Max henne så att hon kunde komma iväg till sitt möte med revisorn. Hennes gamla revisor hade gått i pension och tipsat om en lämplig efterträdare.
Mötet tog flera timmar, det var mycket som skulle gås igenom, men Helena kände sig nöjd när hon lämnade revisionsbyrån. Hon kastade en blick på klockan, den var halv sex redan. David satt nog på tåget nu.
Hon slog på mobilen som hon haft avstängd hela eftermiddagen. Hjärtat slog lite snabbare av oro när hon såg att han inte hört av sig alls. Inga missade samtal, inte ens ett litet sms. Hon såg sig villrådigt omkring och fick syn på en bokhandel tvärs över gatan. En bra bok var precis vad hon behövde för att skingra tankarna den här kvällen.
Precis innanför dörren fanns ett ställ med resehandböcker. Hennes blick föll genast på en färgglad bok om Köpenhamn. Bilderna på omslaget fick henne att tänka på den där resan de gjorde, hon och David. Nu kom hon plötsligt ihåg hur vårsolen värmt så där ljuvligt milt där de gick hand i hand längs kajkanten i Nyhavn. Hur lycklig hon varit över att vänta barn.
Hon fiskade upp mobilen ur fickan och slog Davids nummer, men han svarade inte. Förbaskat också! Hon hade velat berätta för honom hur annorlunda hon kände nu.
Med resehandboken tryckt mot sitt bröst tittade hon ut genom bokhandelns fönster. Då såg hon en person hon kände mycket väl igen. Mannen med rosorna. Han hade tydligen varit och besökt Max i butiken, för han bar en inslagen bukett i famnen. Där går han, tänkte hon, hem till sin älskade.
Lägenheten kändes förfärligt övergiven. Helena sjönk modstulen ned på en stol i hallen. Hon längtade efter David så att det värkte i hela kroppen. Hon slog hans nummer. Till sin förvåning hörde hon att det ringde inne i köket. Jodå, där låg hans mobil och vibrerade så att hela köksbordet brummade. Helena blev både irriterad och orolig. Hur skulle hon nu få veta om han mådde bra?
Då hörde hon hur en nyckel stacks i låset… Och där var han! Helena kastade sig i hans famn.
– Älskade vännen, var har du varit? Åkte du inte till Köpenhamn?
David höll henne tätt intill sig.
– Nej, jag kunde inte åka utan dig. Jag har bara varit nere vid tågstationen för att lämna över bokningsreferenserna till Rolle och vinka av honom och hans barnbarn Leo. De fick plötsligt en väldig lust att besöka Tivoli i Köpenhamn. Speciellt eftersom allt redan var bokat och klart. Så nu kommer jag hem till dig med tomma händer – varken rosor eller resor har jag att ge dig.
– Jag behöver ingenting, sa hon och ruskade långsamt på huvudet, bara dig.
