Novell: Två misslyckade äktenskap fick henne att tveka inför bröllopet

Hon drog ett djupt ­andetag.

– Jag går nu, sa hon.

– Gör det, sa Stefan.

– Och om jag inte kommer tillbaka?

– Glöm då bara inte att ­avbeställa allt för bröllopet.

Hon gick. Med en smäll for dörren igen bakom henne.

Hur i hela friden hade hon orkat leva tillsammans med en karl som Seth i över tre år nu? Det var fullständigt obegripligt. Hon, en medelålders klok och förnuftig kvinna.

Hon stod ett ögonblick kvar i trapphuset innan hon med bestämda steg skyndade nerför trappan och ut på gatan.

Snett mittemot deras port var häcken gnistrande vit av frost. Det såg ut som om en bländande vit brudslöja lagt sig över den, och när snövinden tog tag i grenarna böljade allt som en sommarvind.

Brudslöja. Hon bet ihop tänderna. Det var dags att sluta att tänka i de banorna.

För det första skulle hon ha en enkel benvit dräkt, ingen brudutstyrsel. Och för det ­andra var det ingen sommarvind som skulle möta dem ­utanför efter vigseln, utan en bitande kall vinterblåst.

Två somriga kyrkbröllop som följts av lika många misslyckade äktenskap räckte för henne. Den här gången ­skulle det bli rådhuset en vinterdag i stället.

Men just nu kunde hon inte ens snudda vid tanken på ett bröllop med Seth. Det fanns inga varma känslor kvar inom henne för mannen som befann sig där två trappor upp i huset som hon just lämnat.

Avbeställa, hade han sagt. Avboka rådhuset, fotografen, värdshuset, släkt och vänner, bröllopet som bara var ett par veckor bort.

Hon struntade i alltihop. Det kunde få bli hans jobb att sköta det. Det var ju han som velat gifta sig. Då kunde han få ta hand om konsekvenserna.

Hon huttrade till i snöblåsten och började raskt gå gatan fram för att hålla kylan på avstånd.

Hon hade vetat det från början. Det hade funnits där som en aning, bara en magkänsla. De hade haft det bra tillsammans. De var mogna, självständiga, vettiga medelålders ­personer, både hon och Seth.

Men det där med bröllop hörde ju ungdomen till, alldeles särskilt ett kyrkbröllop med krona och slöja och allt det där.

Alla deras gräl den sista ­tiden – var de inte en följd av det där olycksaliga beslutet de tagit den där romantiska vinterkvällen?

– Jag älskar dig, Helen. Och jag vill ha ordning och reda i vårt liv tillsammans, hade han sagt där de promenerat i parken med hunden och snön som gnistrat omkring dem i månens sken.

Hon hade sett lite försiktigt på honom.

– Och vad menar du med ordning och reda?

Och då hade han sagt det.

– Kan vi inte gifta oss?

De hade promenerat vidare och kylan hade inte känts det minsta, eftersom han höll sin arm om hennes axlar. Där och då hade deras kärlek nästan känts alldeles ny.

Det var därför hennes förnuft spelat henne ett spratt.

– Om du vill, hade hon sagt och han hade stannat upp och tagit henne i sin famn och då hade hon varken märkt den fallande snön eller den isiga blåsten.

– Jag vill, hade han sagt och hans röst var lite sträv. Du har ingen aning om hur mycket jag vill det.

– Då gifter vi oss, hade hon sagt. Men i så fall vill jag ha ett enkelt vinterbröllop.

Det hade varit den där romantiska kvällen som förlett henne, tänkte hon där hon gick gatan fram ner mot ­kullerstenstorget.

Kvällens mjuka stillhet, den sammetsmörka himlen, månskenet som fått snön att gnistra. Allt det där hade ­förlett henne.

De hade det ju så bra som de hade det. Varför skulle de gifta sig? Det var ju vad ungdomar gajorde som tänkte skaffa barn. Och för både henne och Seth var det ju ett avslutat kapitel.

Seth, som var änkling, hade sina två flickor från sitt tidigare äktenskap och hon själv hade tre söner från sina två tidigare äktenskap.

Hennes motvilja mot äktenskap hade ingenting med frihetsbehov att göra. Hon älskade Seth och det fanns ingen annan man i hennes liv.

Men några månader tidigare hade de varit på Seths äldsta dotters bröllop. Allt hade varit mycket högtidligt och vackert och bruden hade strålat av lycka och leende ­lovat sin man att älska honom i nöd och lust.

Lova att älska. Hur kunde man egentligen lova en sådan sak? Vad visste man om framtiden? Vad visste man om den människa som man levde tillsamman med, hur han eller hon skulle vara om 20 år? Hon kunde inte begripa det och det gjorde henne rädd.

– Men man lovar ju ändå så mycket, hade Seth invänt. Folk lovar att sköta sin hälsa och så går de raka vägen ut och köper ett paket cigarretter till exempel.

Hon hade skakat på ­huvudet.

– Märker du inte hur fel du resonerar? I ett sådant fall ­bestämmer man ju själv, att man ska bryta löftet. Men att lova att älska någon är ju som att lova att inte bli förkyld. Det är ju ingenting man själv kan rå över.

Hon behövde lugna ner sig en stund nu. Sedan skulle hon förstås återvända till Seth. Det visste hon ju. Och hon visste också att de skulle fortsätta att gräla med varandra om löftet hon gett honom den där förtrollade vinterkvällen.

– Det, hade han sagt strax innan hon gått sin väg och smällt igen dörren efter sig, är i alla fall ett löfte som det ligger i din makt att hålla. Att gifta dig med mig.

Ja, men hade han rätt att kräva av henne att hon skulle hålla det? Visst ville hon leva med honom, men …

Missmodig slog hon sig ner på en av sofforna vid den ­lilla frusna fontänen på torgets mitt. Varför skulle allting vara så svårt? De hade haft det så bra tillsammans före den där olycksaliga vinterkvällen.

Visst hade det hänt att de grälat ibland men då hade det mest varit om detaljer, om hans vana att sprida tidningar över hela lägenheten eller hennes oförmåga att hålla tider.

Men nu. Det här. Det var ju som om hela deras liv ­tillsammans var i gungning.

– Vad dyster du ser ut. ­Fryser du?

Kvinnan som stannat intill henne var klädd i tjock vinterkappa, stickad toppluva och en rejäl halsduk.

– Nejdå, log Helen vänligt för det var ju Karamelltanten, som hon och systrarna kallat Edit som barn.

Hon bodde i huset intill och hade den lilla godisbutiken i kvarteret, där Helen och hennes systrar bott när de var små.

De hade älskat henne, högt och rent. Inte bara för att hon alltid lät ett par extra karameller slinka ner i påsen när de handlade lösgodis av henne, utan också för att hon var så förstående och varmhjärtad.

Det hade alltid varit hon som lockat ur dem deras små tonårsbekymmer och gett förslag på hur de skulle lösa dem.

När Seth och hon köpt lägenheten hade Helen varit överlycklig över att vara tillbaka i sina gamla kvarter, och än ­gladare hade hon blivit när hon upptäckt att Edits karamellbod fanns kvar.

– Då handlar det måhända om kärleksbekymmer? undrade Edit och slog sig ner bredvid Helen.

– Jo, kan du tänka dig? Jag, som är en medelålders kvinna, sa Helen.

– Det drabbar ung som gammal, log Edit. Det ordnar sig. Han är snart tillbaka hos dig, ska du se. Jag ska säga dig, att hon är inte hälften så snygg och trevlig som du. Ge honom en månad, så har han insett det, sanna mina ord.

– Vem då? Vem pratar du om?

Edit lutade sig tillbaka.

– Kring de 40 är hon, men klär sig som en tonåring. Och hon är alldeles för stajlad, som det väl heter nu för tiden. Du kan vara lugn. Hon är ingenting för Seth och det kommer han snart att begripa.

Seth? Hade han…? Helen satt som förstenad. Men Edit hade alltid varit den som först av alla fångade upp hemligheter och skvaller i kvarteret. Men det här kunde inte vara skvaller. Edit hade ju själv sett henne, kvinnan som …

Helen kände sig fullständigt förvirrad. Det kunde bara inte vara sant! Varför skulle Seth ha varit så angelägen om att de skulle gifta sig, om han nu var intresserad av en annan kvinna? Det var ju fullständigt absurt.

Hon blev sittande där, alldeles stilla.

Edit tittade på sin klocka. Det var dags att öppna butiken igen efter lunchtimmen. Hon nickade ett hejdå till Helen och begav sig iväg mot sin affär.

Seth och en annan kvinna? Han som varit så ivrig med att de skulle gifta sig. Det hela var ju fullständigt obegripligt. Såvida inte …

Hennes ovilja att ta ­steget … Deras gräl som hade blivit resultatet … Var det precis det som han räknat med? Gräl som blev allt fler och till slut resulterade i en brytning?

Var det så han tänkt? Att hon skulle bryta med honom så han skulle slippa göra det själv? Slippa vara den som bröt upp, slippa släktens och vännernas upprörda frågor? Och bara kunna gå till sin nya kvinna.

Plötsligt var det som om någonting brast inom henne. Hur kunde han? Hur länge hade han träffat henne, den nya? Vad visste han om henne? Han och Helen hade ju känt varandra i flera år. De älskade ju varandra!

Den korta promenaden hem fick inte hennes hjärta att stillna. Hon var fullständigt rasande när hon öppnade dörren till deras lägenhet.

Seth satt i fåtöljen vid fönstret. Han lyste upp när han såg henne.

– Helen! Jag var riktigt ­orolig för dig.

– Har du avbeställt ­bröllopet?

– Nej. Jag tänkte…

– Du skulle bara våga ­avbeställa det!

Han stirrade på henne, ­reste sig så ur fåtöljen och kom fram till henne.

– Älskade vän!

Och han tog henne i sin famn, höll henne hårt och när den första förvåningen släppt kände hon hur varm och trygg hans famn var, precis som den där magiska kvällen under vintermånen.

Och just då kändes det som om det faktiskt var det enda viktiga i hela världen.

Ett par dagar senare tittade Helen in i Edits godisbutik, efter att hon varit och hämtat menyn för bröllopsmiddagen på värdshuset vid ån.

Edit stod bakom disken i långbyxor och sin rejäla storkofta. Hon log med hela ansiktet när hon såg bunten med bröllopsmenyer.

– Så det blir bröllop i alla fall?

– Det blir det. Och du är inbjuden, Edit.

– Då tar jag för givet att jag är förlåten, smålog hon.

Helen gav henne en stor kram.

– Du är förlåten, log hon. När Seth berättade att han varit nere i din butik samma dag så förstod jag.

Edit gav henne en klapp på kinden.

– Han såg så bedrövad ut, karlen. Och när jag fick höra vad som stod på tänkte jag att det nog behövdes att du fick upp ögonen för ett och annat. Och det finns ingenting som gammal god svartsjuka för att få folk att förstå hur de verkligen känner.

Edit hade rätt. Helen hade insett det den där ­dagen. Var det verkligen så viktigt med den där ceremonin, där man lovade att älska varandra?

Visst var det en gammaldags formulering, att lova att älska i nöd och lust. Lika gammaldags som svartsjukan hon känt, när Edit fått henne att tro att Seth hade en annan.

Och visst hade hon kunnat dra sig ur bröllopet. Men när Seth nu så gärna ville fick hon väl kompromissa. Hon fick helt enkelt jaga undan den rädsla som två misslyckade äktenskap gett henne.

Särskilt som Seth föreslagit att de skulle skriva sina egna kärlekslöften ­inför bröllopet.

”Jag lovar att väl vårda vår kärlek”, hade hon skrivit i sin kärleksförklaring till mannen hon älskade.

Det var ett löfte som hon visste att hon skulle hålla. I nöd och lust, livet ut … ■