Novell: Hästarna gav henne modet att lämna sitt destruktiva äktenskap

Rejält påpälsad var jag där jag stod vid det vita staketet. Det var ingen risk att jag skulle frysa denna strålande vinterdag. Jag följde de små ryttarnas kroppar med blicken. Så mjuka och följsamma med hästarnas rörelser!

– Hälarna ner och blicken framåt allihop! Felix tar täten och så vänder ni snett igenom!

Ridlärarens röst hade auktoritet men var samtidigt varm och uppmuntrande. När jag gick på ridskola som barn var ridlärarna mer militäriska och hårda, tänkte jag. Det är bättre nu för tiden. Mer harmoniskt både för hästar och ryttare.

Stoltheten brann i mitt hjärta. Två av de duktiga ryttarna där på ridbanan var mina barnbarn, tvillingarna Beata och Felix. Detta var den första ridlektionen för terminen. Helt nybörjare var de inte, ett par år hade de hållit på, så de började bli riktigt duktiga nu.

Dofterna, de flaxande hästmanarna, knarret från sadlar och snön som yrde kring hästhovarna … alltsammans framkallade minnen från min egen tid som hästtokig flicka. Det var gemenskap och roliga utmaningar. Nervositet ibland, men mest bara glädje och sammanhållning. Lyckan när man fick rida sin favorithäst och sedan sköta om den och ge den hö och havre. Alla vännerna som tillsammans cyklade till stallet i ur och skur. Och ridlärarna som blev våra stora idoler.

Om jag blundade kunde jag känna exakt hur det kändes att sitta i sadeln. Jag mindes precis känslan när hästen förberedde sig och spände musklerna. Och sedan: vinden i ansiktet! Friheten och samhörigheten med hästen när man galopperade fram på en skogsväg …

– Farmor! Farmor! Såg du farmor? Beata log med hela ansiktet. Såg du vad fint Santos gick i dag?

– Ja, det var fantastiskt Beata, jättebra!

Nu var lektionen slut och jag följde efter raden med hästar och ryttare ned till stallet.

Tankarna flimrade förbi i mitt inre. Hur jag som ung och ambitiös fick mer och mer ansvar på ridskolan. Jag var med och ordnade tävlingar, skötte kafeterian och var även kassör i klubben. När jag så gifte mig med Martin som nittonåring, oj så unga vi var, och fick tre barn, då fick mitt intresse stryka på foten. Det var på något sätt så det var då. De flesta av mina väninnor från den tiden gav upp sina egna intressen när de gifte sig och skaffade familj.

Men faktum är att jag blev djupt olycklig i äktenskapet. Min make och jag gled ifrån varandra redan tidigt och jag kände mig ofta ledsen inombords. En känsla av att vara nedtryckt kom smygande. Det började med att han var missunnsam mot mig. Han visade till exempel, mest med miner och sarkastiska kommentarer, att han inte tyckte om att jag träffade mina vänner. För att hålla honom på bra humör anpassade jag mig efter honom och trots att jag flera gånger under åren hade försökt, så kunde jag inte prata med honom om detta, han bara fnyste åt mig. ”Vi har inga problem!” Så svarade han mig. Med en blick som gjorde det klart för mig att det var slutdiskuterat.

Inte för någon i hela världen visade jag att jag inte var lycklig i äktenskapet. Jag blev expert på att hålla fasaden uppe. Jag var den starka, alltid glada Karin som klarade det mesta. Det var aldrig något fysiskt våld men det psykiska kan ju vara väl så illa, det har jag förstått senare. Den första tiden tänkte jag att ”han ändrar sig nog snart när han märker att jag inte svarar med samma mynt”. Jag väntade och väntade och önskade att han skulle bli snällare. Mer ömsint. Men efter hand förstod jag att han inte skulle ändra sig.

Så till slut efter många, många år bestämde jag mig för att faktiskt satsa på mig själv. Så långt som att be om skilsmässa tänkte jag inte gå, bara att jag verkligen var tvungen att göra något för min egen skull, för mitt eget välbefinnande. Barnen var ju vuxna och behövde inte mig på samma sätt längre. Nu kunde det vara min tur.

Så jag återupptog ridningen, trots att Martin hånskrattade åt mig när jag berättade att jag skulle börja ta ridlektioner. Varje torsdag var det vuxengrupp på ridskolan. De flesta i gruppen var återfallsryttare, som vi kallade oss. Lite ringrostiga var vi nog allihop i början, men de gamla takterna satt i och det gick bättre och bättre. Jag kände hur jag levde upp igen, blev starkare både kroppsligt och mentalt, och så småningom, efter mer än 30 år som gift, lämnade jag äktenskapet, jag hade helt enkelt fått nog.

Varifrån fick jag kraften till att lämna? Det har jag faktiskt undrat själv ibland. Men mycket var tack vare ridningen, hästarna och självförtroendet jag fick av att utmana mig själv i ridningen.

I mitt nya egna boende, en liten lägenhet i utkanten av staden, kände jag en enorm frihet och lättnad. Jag kunde äntligen andas. Men vad kunde jag gjort annorlunda? Jag skämdes över att jag hade låtit det gå så långt. Varför sa jag inte ifrån tydligare? Jag tyckte att det var ett misslyckande att ge upp ett äktenskap och för det kände jag stora skuldkänslor.

Under en period gick jag i terapi där jag fick hjälp att se saken klarare och kunde sluta att älta det gamla. Jag kände i stället en stor stolthet över att jag hade stått upp för mig själv och tagit tag i mitt eget liv. Visst borde det ha skett tidigare, men då hade jag inte styrkan.

Livet rullade på. Torsdagsridningen gav en extra guldkant på tillvaron, något som jag alltid såg fram emot. Allt var frid och fröjd. Tills en dag då jag kände att något inte stod rätt till med min kropp, något var fel. Efter många besök på sjukhuset konstaterades att jag hade drabbats av en allvarlig reumatisk sjukdom. Det var så illa att jag inte klarade att rida längre. Jag fick lägga ridstövlarna på hyllan för andra gången.

Senare träffade jag, trots att jag aldrig trott att jag skulle vilja ha en relation igen, en ny man. Torbjörn var genomsnäll och ville mig bara väl. Vi möttes i en patientförening för reumatiker och kände snabbt att vi hade en bra personkemi. Vi stöttade varandra och samtalade nästan oavbrutet, om stort och smått. En helt ny upplevelse för mig. Att jag fick leva i en sådan relation också, vilken nåd. Nu var Torbjörn borta sedan två år, och saknaden var fortfarande enormt stor.

Mina tankar gled tillbaka till nuet. Att få umgås med mina fina barnbarn, kunna hjälpa till att skjutsa och hämta och att se dem växa och utvecklas, det är en stor lycka för en farmor. Mitt liv nu är verkligen bra. Att det mesta av livet är levt och att tiden är utmätt … Det är bara som det ska vara. Mitt liv är bra nu. Till och med sjukdomen har förbättrats tack vare en ny medicin.

Stallet var fortfarande pyntat med glitter, röda hjärtan och grankvistar trots att julen var över. Och doften var ljuvlig! Stor, varm och vänlig stod Santos stilla i stallgången och lät sig bli omskött. Obelix, hästen som Felix ridit i dag, stod mitt emot och var lika lugn och verkade uppskatta uppmärksamheten.

Vi hjälptes åt att rykta, borsta manarna och kratsa hovarna. Djuren såg verkligen ut att njuta av barnens kramar. Den behagliga och lugna stämningen i stallet fick mig att känna mig så hemma! Så ska det vara i ett stall. Jag tänkte på vad min första ridlärare Lennart alltid sa: ”Stallet är hästarnas hem. Vi själva kommer i andra hand. Tänk på det!”

Jag var så tacksam att barnen har detta fina intresse. De verkade lika djupt intresserade båda två. Och att de ville ha mig i sina liv! Det var ju inte helt självklart. Det är inte självklart att ens ha barnbarn för den delen. Vilken lyckans ost jag är!

Till slut var allt ordnat, hästarna stod i sina boxar och mumsade förnöjt på sitt doftande hö.

– Om man bara slapp att åka härifrån, jag vill bo här, sa Felix och vi skrattade alla tre. Det lät ju för roligt.

När vi precis skulle gå ut i skymningen, där små lätta flingor dansade i luften, fastnade min blick på anslagstavlan. En ny stor lapp var uppsatt. ”Ridlektioner för pensionärer. Start tisdag 21 februari. Välkommen att anmäla dig!”