Novell: Hunden fick flickan att plötsligt börja prata igen

Regnet öste ner men ingenting skulle kunna förstöra denna dag, särskilt inte lite regn. Jag skrev ”Väder” på min lista och stök under det. Så, nu var det nästan klart.

– Kristin! ropar pappa uppifrån. Är du klar? Den kommer när som helst!

Han låter lite skakig på rösten men det är inte så konstigt för det är en stor dag i dag. För oss båda. Egentligen borde jag inte lämna honom ensam men jag behöver några minuter för mig själv för att tänka och för att göra klart listan.

Jag är egentligen ingen list-person. Jag brukade himla med ögonen över pappas listor. Han hade listor för allt, inte bara när vi handlade på lördagarna.

Det satt lappar på kylen, på hallspegeln och han hade alltid minst en ”Att göra”-lista. Inte en chans att pappa glömde ett föräldramöte eller ett tandläkarbesök.

Och nu sitter jag här med en egen lista. Och längst upp står… ”Saker som ett barn bör ha gjort …”. Det var så allt började …

Det var lördag och vi åt frukost när pappa tittade upp från tidningen och frågade:

– Har du någonsin tältat i trädgården?

Jag tänkte efter. Jag ville det en gång med min bästis Laura, men då sa pappa att det var för kallt och att vi skulle få lunginflammation. Så jag skakade på huvudet.

Pappa rynkade pannan och satte en kråka i tidningen. Det visade sig att han läste en artikel som hette: ”Trettio saker ett barn bör ha gjort innan tioårsdagen.”

Jag var tio och pappa oroade sig för sådana saker. Nu när han hade läst den här listan var han tvungen att pricka av den, punkt för punkt.

Jag bredde en macka och la ifrån mig kniven med en suck.

– Har du någonsin grävt ner någon i sand på en strand? fortsatte pappa.

Den var ju lätt. Självklart hade jag det. Jag hade grävt ner honom och mamma på stranden den där sommaren innan mamma blev sjuk.

Jag skrev ”Falsterbo” på min padda och höll upp den för honom.

– Ja, nu kommer jag ihåg.

Pappa log ett ögonblick sedan såg han ledsen ut. Det hade varit en fantastisk dag på stranden, men nu påmindes han om att mamma inte finns längre.

Han fortsatte och vi hann till punkt nummer fem på listan. ”Att bygga och flyga en drake.”

– Har du någonsin …

Jag skakade på huvudet.

– Jaha, men då har vi tur. I morgon är det drak-work shop i parken. Som när vi byggde en fågelholk, minns du?

Ja, den dagen är svår att glömma. Fågelholken var en katastrof! Ingen av oss kunde spika och vi fick ständigt be om hjälp att få spik utdragen med tång. Alla barn och föräldrar stirrade på oss. Det var fruktansvärt pinsamt.

Vi är inte så bra på praktiska grejer, jag och pappa. Mamma hade varit den kreativa i familjen. Hon kunde virka, sticka, rita och måla. Men när nu pappa frågade om vi skulle gå till drakbygget, nickade jag och försökte se glad och intresserad ut för jag visste ju att han gjorde sitt bästa.

Trädtopparna var stilla när vi kom till parken nästa dag och jag hoppades att det skulle få pappa på andra tankar. Man kan ju inte flyga drake när det inte blåser, eller hur?

Men han sa bara:

– Det är lä här. Där borta på det öppna fältet, där blåser det tillräckligt.

Så vi gick mot drakverkstaden. Massor av människor hade samlats och nu fanns ingen återvändo.

Det tog oss en evighet att få till det. När alla andra hade gett sig iväg för att flyga med sina drakar, höll vi fortfarande på och fumlade med svansen. Och hela tiden visste jag att vår drake aldrig skulle flyga.

Vi stod redo att göra ett första försök ute på fältet när det hände. Jag stod på tå och höll draken så högt jag kunde, medan pappa förberedde sig för att springa, när en vit blixt kom rusande från ett buskage, rakt emot oss.

– Oh, kan ni ta henne?

En kvinna ropade. Vi såg med fasa när den lilla hunden fick tag i drakens svans och slet av den.

– Hallå där! Sluta genast! Bort! skrek pappa och sprang mot hunden.

Hunden trodde att pappa ville leka, hoppade och sprang runt, runt. Det såg roligt ut. Jag fick bita mig i läppen för att inte skratta.

Pappa stampade med foten. Hans ansikte var illande rött.

Kvinnan lyckades slutligen få tag i sin hund och fiskade upp drakens svans. Hon gick fram till oss och skakade på huvudet.

– Jag är så ledsen, förlåt. Hon hatar drakar. Jag köper en ny!

– Det handlar inte om det, snäste pappa. Det har tagit oss timmar att själva tillverka den här!

Kvinnan rodnade. Hon var söt med axellångt mörkt hår. Den lilla hunden i hennes famn hade en röd rosett på huvudet och flämtade med sin skära lilla tunga hängande.

Jag sträckte fram handen och klappade hunden.

– Detta är Viola vandalen. Hon är hopplös när det gäller drakar. Och änder och cyklar också för den delen. Hon verkar gilla dig …

Pappa drog efter andan. Jag trodde att han skulle skrika åt kvinnan igen, men jag skyndade mig att hinna före.

– Hej Viola, sa jag.

Det var bara två ord, inget speciellt, men det var första gången på flera år som jag pratade. Ända sedan mamma dog.

Pappa sa sedan:

– Det behövdes en tokig liten pälsboll för att bryta förtrollningen.

Pappa var så överväldigad att han själv inte kunde prata, men jag bara fortsatte att klappa Viola och hon slickade på min hand och kvinnan, Sara, skrattade och erbjöd sig ännu en gång att köpa en ny drake.

Och denna gången accepterade pappa det.

Några månader senare hade jag åstadkommit en egen lista.

– Okej, sa jag och viftade med den. Här är en lista till dig. Nummer ett: Bjud ut Sara på en drink.

Pappa satte nästan kaffet i halsen.

– Sara är ju här jätteofta och dricker grejer.

– Att dricka te här med oss efter att vi varit i parken räknas inte. Jag menar en sådan där vuxengrej: gå ut och ta en drink.

Han funderade en stund och sedan rodnade han.

– Men, jag kan ju inte lämna dig ensam hemma.

– Stämmer, men nästa fredag ska jag till Laura. Hon fyller år och vi ska sova över. Du kan gå ut med Sara då.

Han skrattade. Pappa skrattade ganska mycket de där dagarna.

– Vad har du mer på listan lilla fröken, undrade han.

Jag snappade åt mig listan.

– Vill du verkligen veta det?

Men jag kunde se att han övervägde nummer ett på min lista.

Jag gillade Sara och inte bara för att hon hade världens bästa hund. Hon var snäll och söt och hade ingen pojkvän och jag vet att hon gillade pappa för hon lyssnade på honom och skrattade åt hans skämt som ärligt talat inte är särskilt roliga.

För att säga sanningen stod det ingenting mer på listan, bara en punkt. Men den fungerade.

I dag ska pappa och Sara gifta sig.

De ville att jag skulle vara tärna, men jag sa nej.

– Viola kan vara tärna. Hon är mycket mer flickig än jag. Hon älskar att vara fin i rosetter och band.

Det ska bli så roligt att se henne gå bakom Sara och pappa uppför gången. Vi har tränat henne jättelänge. Hoppas bara att det inte finns några änder eller drakar i kyrkan,

Jag sa till pappa att jag hellre är toastmaster.

– Okej, sa han men du behöver inte hålla tal.

Men det tänker jag göra. Jag har övat på ett tal ganska länge och behöver bara några ord på en lista.

– Bilen är här! ropar pappa och jag tittar ut genom fönstret.

Solen skiner. Det har äntligen slutat att regna. Jag kikar på min lista och på sista ordet: ”Väder”.

Det kommer att bli en alldeles särskild dag i dag. Vi kommer att skratta och gråta. Den dagen då vi träffade Sara – och Viola – var det som om det slutade regna och solen bröt fram genom molnen.

Precis så. Nu har jag det. Det är vad jag kommer att säga.