Novell: Hon bestämmer sig för att hämnas på mobbarna

Meddelandet på Facebook kändes som ett slag i magen:

”Hej Jeanette, det var längesedan. Jag träffade Birgitta häromdagen och vi pratade om att försöka samla den gamla klassen. Har du kontakt med någon från den tiden? Många hälsningar från Vivi”

Jeanette blev illamående och reste sig från stolen och gick ut i köket för att ta ett glas vatten.

I sommar var det 40 år sedan de gick ut grundskolan. De flesta hade hon inte sett sedan dess. Och Birgitta … I sjätte och sjunde klass hade de varit bästa vänner som berättade allt för varandra och spelade badminton tillsammans. På det stora hela hade de varit oskiljaktiga.

Men i åttan skaffade Jeanette en pojkvän och då började de andra i klassen att vända henne ryggen. Under lektionerna skickades lappar mellan borden och det viskades bakom hennes rygg. Birgitta var värst av dem alla.

Hennes förtvivlan blev än värre när pojkvännen plötsligt gjorde slut och därefter dök upp på ungdomsgården med armen runt Birgitta. Det hjälpte bara lite att Jeanette fick toppbetyg för en novell hon skrev på engelskan. Hon skrev om en flicka som hämnades på en väninna som gått bakom ryggen på henne.

Nåväl, det där var ju länge sedan, tänkte Jeanette. Hon stod vid köksfönstret och snurrade eftertänksamt på det halvtomma glaset. Hon borde nog se lite mer nyktert på det som en gång hade varit.

Hon skyndade sig att anmäla sig till klassfesten innan hon hann ångra sig. Det kunde ju vara trevligt med en återträff.

Redan dagen efter väntade ett nytt meddelande från Vivi:

”Vad roligt att du kommer! Jag minns att du var så duktig på att organisera och jag hoppas att det är okej att jag har skrivit upp dig som arrangör tillsammans med Ralph och mig.”

Jeanette kände sig lite duperad, men hon var faktiskt duktig på att få saker och ting gjorda och på det här sättet fick hon ju inflytande över festen.

Jeanette hade bott kvar i hembyn och varit singel fram tills alldeles nyligen. Bara tanken på Magnus fick hennes 56-åriga ansikte att spricka upp i ett leende som mer påminde om en förälskad tonårings. Hon hade träffat honom i kyrkan, av alla ställen.

Snabbt blev hon utsedd till den som skulle kontakta den gamla skolan och hitta ett passande kafé där de kunde äta tillsammans. Hon lovade också att undersöka om någon av lärarna från den tiden fortfarande var i livet.

Vivi skulle stå för underhållningen, och Ralph skulle ordna med dryck och tilltugg. I åttan hade Ralph tipsat Jeanette om två kriminalserier som gick på söndagskvällarna och hon hade börjat följa båda. I skolan på måndagarna pratade hon och Ralph ibland om mordgåtor och de metoder som mördarna hade använt. Serierna hade gett Jeanette insikt i många sätt att göra sig av med en person i ens närhet.

Men vad som händer när en tonåring häller i sig nästan en hel flaska lite för sött vitt vin lärde hon sig dock på ett helt annat sätt. På skolavslutningen i nian drack hon alldeles för mycket och låste in sig på en av skolans toaletter. Hon kräktes och tappade grepp om tid och rum när hon låg där och kämpade för att nyktra till. Hon minns hur hon hörde hur steg närmade sig.

– Sådana som Jeanette får alltid bra betyg. Det är så himla orättvist. Jag såg själv hur hon fuskade på slutprovet, hörde hon Birgitta säga.

Nu, nästan 40 år senare, kände hon hur det fortfarande knöt sig i magen på henne när hon tänkte på det orättvisa påståendet. Hade det varit i dag hade hon gett igen med samma mynt.

Även om det fortfarande var tidig vår och återträffen skulle vara först i maj satte Jeanette igång med förberedelserna direkt.

Det visade sig att deras engelsklärare, Gunnel Ingvarsson, fortfarande levde och gärna ville komma. På skolan var de också positiva och Jeanette fick offerter från ett par olika matställen.

Glad i hågen bjöd hon över Ralph och Vivi så att de kunde fatta lite beslut och skicka ut mer detaljerade inbjudningar.

Hon dukade fram en god ost, lite spröda rädisor och hembakta frallor i vardagsrummet. Hon var lite nervös. Undrar om de var sig lika? De hade varit entusiastiska över allt hon redan hade hunnit med och nu skulle det bli roligt att slå sig ner tillsammans och höra vad som hänt under alla dessa år.

Hon visste inte så mycket om sina gamla klasskamrater. Vivi var sjuksköterska och Ralph satt i grannkommunens kultur- och fritidsförvaltning och hon hade hört att Birgitta jobbade med marknadsföring.

Själv hade Jeanette hamnat i kapellet som kyrkoherde. Efter studenten hade hon inte riktigt kunna komma på vad hon ville jobba med och var villrådig över de många möjligheter som fanns.

Hon hade börjat jobba inom hemtjänsten för att tjäna pengar och fundera på vad hon ville göra i framtiden. Det kändes bra att kunna göra något för andra och flera av brukarna satte ord på hur mycket de värdesatte henne.

– Tack för i dag. Nu kan jag känna mig nöjd med att ha fått besök, man kan alltid se när du har varit här.

Den typen av kommentarer fick hon ofta och en del av de äldre hade en befriande inställning till sina krämpor.

– Jag har problem med benen men jag går på sjukgymnastik för de säger ju att det hjälper även när man är så gammal som jag, som en 82-årig man hade sagt.

Med tiden hade det blivit allt fler regler och pappersarbete och mindre tid till att faktiskt göra sitt jobb. Det var då Jeanette hade fastnat för annonsen i den lokala tidningen. I kyrkan måste man ju åtminstone behandla folk ordentligt, tänkte hon.

Det var nytt för henne att skriva en jobbansökan och det var svårt! Hur duktig skulle man vara för att få jobbet? Kunde hon kyrkans ritualer tillräckligt bra? Visste hon vad som gällde när det var begravning?

– Jag kan tala med Gud och jag kan tala med alla, slank det ur henne på anställningsintervjun.

Hon hade mest varit fokuserad på att låta bli att svära, men hon fick jobbet och fann sig snabbt till rätta. Och mer därtill. Det var här hon lärde känna Magnus och kände en bubblande lätthet som hon inte upplevt på länge.

Han hade oväntat förlorat sin pappa och när de träffades första gången hade han precis varit på samtal hos prästen och var full av sorg och förvirring. Det var så mycket att ta itu med och så många beslut som behövde fattas.

Hon erbjöd honom en kopp kaffe och han berättade om sin pappa.

– Det skulle egentligen vara mer hans stil att ha gravöl, men min mamma är helt knäckt och jag orkar bara inte ordna med det.

Orden flög ur munnen på Jeanette:

– Kanske kan jag hjälpa till?

Det knackade på dörren. Jeanette fick en chock när hon öppnade dörren. Inte för att de hade ändrat sig nämnvärt, men för att bakom dem stod ingen annan än Birgitta.

– Hej Jeanette. Så, här bor du … Jag kom med som arrangör till festen, jag har ju så många kontakter, sa hon.

Jeanette blev med ens helt matt och alla gamla känslor vaknade till liv. Osäkerheten. Vanmakten över att ha blivit mobbad, sviken och beskylld för att fuska på slutproven.

Febrilt tog hon emot deras jackor och visade in alla tre i vardagsrummet. De hade så mycket att prata om att det var svårt för henne att vara med i samtalet. Birgitta var snygg i en åtsmitande klänning i benvit kashmir med ett brett skärp i midjan.

– Vad är det som luktar bränt? frågade hon.

Jeanette kastade sig ut i köket, men det var för sent. Frallorna var för brända för att ätas.

– Nu ska du få höra, fortsatte Birgitta och viftade med högerhanden framför ansiktet som om hon var omgiven av rök.

– Jag har några fantastiska idéer för hur vi kan göra detta till en helt oförglömlig fest.

En och en halv timme senare var Jeanette ensam igen. En vuxen kvinna som hade krympt ihop till miniformat, fångad i ett mönster där hon kände sig dum och hånad.

Festen hade förvandlats till något helt annat än vad hon själv tänkt, men hon var fortfarande kontakten till skolan och Gunnel Ingvarsson.

Då kom Magnus hem.

– Jag mötte precis dina gamla klasskompisar. Hon där, var det Birgitta hon hette? Hon verkade rätt kul.

De kommande veckorna blev Magnus allt mer frånvarande, närmast kylig, och betedde sig som om han var uttråkad.

Hon som brukade känna sig så trygg i hans sällskap och ha en så varm och skön känsla av att de förstod varandra och hade något värdefullt ihop … Nu var det plötsligt som om hon inte kunde göra något rätt och till slut tog han bladet från munnen.

– Jeanette, det gick kanske lite väl snabbt när vi flyttade ihop. Jag var nog väldigt sårbar efter min fars död och du var ett så fint stöd, men jag tror inte att vi ska vara tillsammans längre.

– Har det något med Birgitta att göra?

Det hade det, erkände han efter viss tvekan. De hade sprungit på varandra av en tillfällighet och det hade sagt klick omedelbart.

Lördagen efter uppbrottet slogs Jeanette av en desperat tanke som hon inte kunde skaka av sig. Kyrkan låg i en socken där det bodde många äldre, vilket innebar många begravningar. Hon stirrade på en fint smyckad kista och insåg att hon önskade att det var Birgitta som låg i den.

Ja, nu räckte det. Den kvinnan förstörde hennes liv.

– Är det inte Jeanette? sa en undrande röst bakom henne.

Hon vände sig om och kände direkt igen Gunnel Ingvarsson, hennes gamla engelsklärare. Hon var en av den bortgångnes vänner och när hon hade lämnat en hjärtformad dekoration med vita rosor och nejlikor sa hon lågmält:

– Jag blev så glad när du skrev till mig om att komma till er klassfest. Jag gick igenom mina gömmor för att se om jag hade kvar något från den tiden och hittade något mycket intressant. Kanske kan vi ta en kopp kaffe tillsammans efter begravningen?

Pastorsexpeditionen var inte direkt mysig, allt som fanns där var gröna mappar, ett skåp med vaser och glas och ett par bord och stolar. Men där fanns också en kaffemaskin.

De hann inte prata speciellt länge innan Jeanettes mage knöt sig och det kändes som om hon hade hällt i sig en hel kanna kaffe i ett svep när hon hörde Gunnels röst:

– Kommer du ihåg att du skrev en novell som handlade om en flicka som hämnades på sin kompis? Jag kände på mig att du skrev om dig själv och att något inte stod rätt till mellan Birgitta och dig. Under en håltimme när jag var ute i korridorerna hittade jag nämligen en lapp på golvet där det stod ”Jeanette har löss”. Jag gissade att det var Birgitta som låg bakom den och när jag konfronterade henne fick jag intrycket att hon var avundsjuk på dig eftersom du hade skaffat en pojkvän.

Gunnel hämtade andan och fortsatte:

– Hon lovade att bättra sig om jag bara lovade att inte berätta för någon, och det verkade faktiskt som om hon menade det. Men jag var nog för naiv. Nu, inför återträffen, har jag frågat runt lite för att få reda på hur det har gått med mina gamla elever. När det gäller Birgitta verkar hon vara omgiven av lögner.

Jeanette lyssnade på vad Gunnel Ingvarsson sa med både misstro och växande trots. Väninnan som hon en gång i tiden hade stått så nära var uppenbarligen en riktig talang när det handlade om att manipulera sin omgivning.

Varje gång hon hade stött på motgångar i livet hade hon sett till att krångla sig ur det och få sin vilja igenom. Till exempel hade hon hoppat av studierna i företagsekonomi på ett engelskt universitet trots att det stod i hennes cv att hon hade fullföljt dem. Reklambyrån där hon arbetade hade nyligen upptäckt detta och sagt upp henne i samband med en sammanslagning.

Birgitta hade aldrig gift sig men ofta inlett förhållanden med upptagna män. På väg till dagens begravning hade Jeanette sett det senaste paret: Birgitta och Magnus hade stått tätt omslingrade utanför byggmarknaden.

Det stack till i bröstet när Jeanette förstod att de på allvar planerade en framtid tillsammans.

Med ens kände sig Jeanette handlingskraftig. Känslan var inte äkta, men den var stark. Nu skulle hon göra sig av med sin plågoande. Och klassåterträffen var det perfekta tillfället.

Jeanette tänkte låsa in Birgitta på samma toalett där en full tonåring 40 år tidigare hade hört sin bästa kompis stå och påstå att hon hade fuskat på slutproven.

Vad skulle hon ha på sig den stora kvällen? Svarta byxor? Den långa kjolen? Kanske klänning, för en gångs skull? Normalt brydde Jeanette sig inte så mycket om vad hon hade på sig men nu var det bara en timme kvar tills klassfesten skulle börja och de skulle stå och skåla i champagne. Hon var alldeles pirrig i kroppen av nervositet.

Ralph, som hade sett till att de hade ordentligt att dricka, hälsade Jeanette välkommen.

– Har du sett att de gamla tv-serierna som vi följde så slaviskt finns på en streamingtjänst? Det är ju helt fantastiskt att de fortfarande lockar tittare. Mord är uppenbart alltid modernt, sa han och log.

Jeanette kunde inte se Birgitta och hon hörde knappt vad folk sa eftersom hon spejade efter kvinnan som hade förstört så mycket för henne. När hon äntligen dök hon upp blev Jeanette helt yr.

En framsträckt hand avbröt hennes tankar.

– Hej igen, hälsade Gunnel Ingvarsson, och fortsatte med låg röst:

– Jag har något som du måste se.

Hon tog upp sin mobiltelefon ur väskan och tryckte fram en nyhetsartikel: ”Reklamdrottning misstänkt för bedrägeri”. Det blev oroligt i rummet runt dem, flera stod med sina mobiler framme, tittade på Birgitta och viskade till varandra.

Snart såg Jeanette hur Birgitta skyndade iväg.

– Tidningen har tydligen fått ett anonymt tips, sa Gunnel Ingvarsson och Jeanette kunde ana antydan till ett leende i hennes ansikte.

– Birgitta måste nog starta om utomlands. Jag är i alla fall säker på att hon är färdig med att sprida sina lögner här. Nu ska vi festa och vara glada. Det är ju ingen som har dött.