Det saknades över en kvarts miljon i redovisningen när Nina, som ny kassör, gick igenom tennisklubbens ekonomi. När hon berättade det för klubbens ordförande reagerade han mycket konstigt.
Nina höjde glaset för att skåla med sin man.
– Grattis älskling, jag är glad för din skull att du får något att sätta tänderna i, sa Martin.
– Tack, sa hon med ett leende.
– Jag ser faktiskt fram emot att gräva ner mig i siffrorna.
– Ja det låter ju verkligen jättekul, fnös deras äldsta son Niklas. Du är ju helt knäpp, mamma! Tänk att du gör detta helt frivilligt, du kan ju lika gärna bara strunta i det!
Nina tog ett foto av tårtan som Martin hade gjort. Botten var snustorr, han tyckte om att experimentera i köket utan att följa recept, men Nina uppskattade att få middagen serverad och det skulle inte tjäna något till att klaga.
– Ja, jag skulle bara kunna strunta i det, men nu har jag bara gått och dragit i ett halvår på grund av mina ryggproblem och jag behöver faktiskt använda huvudet lite.
– Du får gärna göra mina matteläxor, erbjöd sonen Tobias som gick i nian.
Nina log. Det var Tobias tennisklubb som hon hade tackat ja till att vara kassör hos eftersom den som tidigare haft uppdraget precis hade gått i pension. Dagen innan hade klubbens ordförande, Peter, varit förbi med en massa papper och nu handlade det egentligen bara om att komma igång.
När Martin frågade om hon ville följa med och se Dödligt vapen 4 tackade hon nej. Hon lät sina tre pojkar gå själva och log för sig själv när hon gick uppför trappan till arbetsrummet. Det var, som tur var, sällsynt att hon kände sig utanför men ibland hade Martin en speciell kontakt med killarna, som när de körde motocross eller spelade fotboll. Hon öppnade kalkylarket och dök ner i siffrorna.
Det ser ut som att det saknas en del pengar, flera hundra tusen, faktiskt
Drygt två timmar senare kom Martin upp och knackade på dörren.
– Ska inte kassören gå och lägga sig?
Han stod lutad mot dörren med huvudet på sned och såg ut att vara ganska trött.
– Jo det ska jag, men det är något här som inte riktigt stämmer, mumlade Nina.
– Vadå?
Hon tog av sig läsglasögonen och lade dem på bordet. De klämde och hon var alldeles öm på näsryggen.
– Jag vet inte riktigt ännu, men det ser ut som att det saknas en del pengar. Flera hundra tusen, faktiskt.
– Pfft, visslade Martin. Det var inte så lite! Men var det inte något med den gamla kassören? Han var jättegammal och lite snurrig. Tror du inte bara att han har räknat fel?
– Kanske, sa Nina, men hon var inte övertygad. Jag tittar vidare på det i morgon.
Nästa dag när sönerna hade gått till skolan och Martin hade kört till sitt jobb som kiropraktor på stadens vårdcentral bryggde Nina sig en rejäl kanna kaffe.
Hon tog en kopp, letade fram en påse torkad frukt och kastade sig in i arbetet.
Fyra timmar senare drog hon frustrerat av sig glasögonen och knuffade ut stolen från bordet. Det saknades över en kvarts miljon i redovisningen och, så vitt hon kunde förstå, hade pengarna försvunnit de senaste tre åren. Det verkade inte handla om att den tidigare kassören hade räknat fel.
Vad skulle hon göra?
Hon bestämde sig för att ringa upp ordföranden så fick han ta tag i saken. Hon hittade hans nummer och som tur var svarade han redan på den första signalen.
– Ja, det är Peter.
– Hej Peter, det är Nina, sa hon trevande.
– Ja, men hejsan Nina, hur är läget?
– Jo tack, det är bra förutom att det är något i klubbens redovisning som jag inte riktigt får ihop. Det ser ut som om det saknas en hel del pengar.
Det blev tyst i andra änden av luren i några sekunder och hon undrade om samtalet hade brutits. Men så kom han tillbaka.
– Du Nina jag har faktiskt ganska mycket att stå i just nu, kan jag ringa upp dig i eftermiddag?
– Ja, självklart, svarade hon och de lade på luren.
Det hade varit obetänksamt av henne att ringa mitt under arbetsdagen, de flesta människor hade ju faktiskt ett jobb att sköta, tänkte hon självkritiskt.
Hon bestämde sig för att gå en rask skogspromenad i stället för att bara sitta hemma och vänta på Peters samtal. Motion var bra för ryggen och turligt nog var det fint väder, årstiden till trots. Hon kunde se den bleka solen genom fönstret och tog hon bara på sig ordentligt skulle det bli en härlig runda.
Hon var på gott humör och full av ny energi när hon kom hem igen. Hon nynnade och började tömma diskmaskinen.
Den första gången som mobilen ringde hörde hon inte signalerna. Den andra gången tyckte hon sig höra något och skyndade sig upp på kontoret. Hon tog telefonen och svarade med andan i halsen:
– Ja, det är Nina!
– Hej Nina, det är Peter, stör jag?
– Nej då, jag gick bara runt i min egen lilla värld och hade glömt mobilen uppe på arbetsrummet, svarade hon med ett leende.
– Bra. Nå, vad var det med redovisningen?
– Jo, det ser som sagt ut som om det saknas en hel del pengar, över 300 000 kronor faktiskt.
Hon tystnade, men Peter sa inget.
– Jag tittade ju på detta först i går och det kan säkert vara så att jag misstar mig, sa hon men visste att det knappast var fallet. Men det kan också vara att er gamla kassör har gjort något räknefel, men det är svårt att säga. Jag kan titta på det igen om du vill?
– Nej, svarade Peter hårt och snabbt.
Sedan fortsatte han, med en mjukare och lugnade röst:
– Nej det tycker jag faktiskt inte att du behöver slösa din tid på Nina. Det är ju ett frivilligt uppdrag och inte något du ska behöva lägga blod, svett och tårar på, eller hur?
Hon hörde hur han log på andra sidan av telefonen och Nina försökte också att le men utan att förstå varför. Men, självklart, det var ju klubbens pengar och om han inte brydde sig behövde inte hon heller göra det.
– Ska vi inte bara dra ett streck över detta och fokusera på de pengar som faktiskt finns? Jag tycker att vi glömmer allt som gått fel under Jörgens tid som kassör och ser framåt i stället. Vad tror du om det?
– Ja, om du tycker det, svarade Nina.
Hon kände inte Peter speciellt bra men hade faktiskt trott att han skulle bli tacksam för det som hon hade upptäckt och be henne titta närmare på vad som hade hänt. Det var ingen liten summa och den skulle kunna användas till alltifrån resor till nytt grus till banorna och det var lite konstigt att han var så ivrig att bara stryka ett streck över det.
– Det tycker jag helt klart att vi ska göra. Och vet du vad, jag är glad att vi har fått tag i en så duktig och grundlig kassör. Du kommer att vara guld värd för klubben, det är jag helt säker på.
Så klart är det han som har tagit pengarna
När de hade avslutat samtalet satt Nina och stirrade rakt ut i tomma luften. All den energi som hon fått under promenaden var borta och hon hade en konstig känsla av att något var fel. Vad var det som hon inte fick veta?
Hon hörde hur ytterdörren öppnades och hon gick ner för att säga hej till Martin som hade hämtat Niklas på väg hem från jobbet. Tobias var hos en kompis och skulle därifrån direkt till träningen.
Under middagen berättade hon för familjen om samtalet hon hade haft med Peter.
– Det var lite konstigt, det låter ju nästan som om att det var han som hade tagit pengarna.
– Ja, men det är det säkert också, sa Niklas mellan tuggorna.
– Niklas, ät ordentligt, uppmanade hon sin son och himlade med ögonen.
– Ja, men så klart är det han som har tagit pengarna, det är ingen tvekan om den saken!
Martin log mot Nina och såg kärleksfullt mot sin 17-årige son.
– Det behöver inte vara så dramatiskt älskling. Men jag håller med om att det är konstigt. Varför skulle han inte vilja ha ordning på ekonomin? Det är trots allt inga småpengar vi pratar om här.
– Precis!
Nina slog ut händerna.
– Och nu vill han att jag ska fortsätta och låtsas som ingenting. Jag har en dålig känsla kring allt det här, sa hon.
– Gör lite detektivarbete mamma och ta reda på om det är han som har tagit pengarna, sa Niklas. I så fall kan vi utpressa honom och bli miljonärer!
Nästa förmiddag när Nina satt vid datorn kunde hon bara inte låta bli. Hon behövde ju inte berätta något för Peter, han behövde inte bry sig om vad hon gjorde bara hon skötte sitt jobb.
Sagt och gjort.
Systematiskt började hon gå igenom redovisningar och utlägg och insåg att det hade börjat gå snett för över tre år sedan, i maj månad, närmare bestämt. Hon fick ett infall och gjorde en Google-sökning på tennisklubben och maj 2016 och där stod det, svart på vitt: nyvald ordförande Peter Nygård från 1 maj 2016.
Hennes hjärta slog hårt när hon satt där och stirrade på hans leende ansikte. Kunde det verkligen ha varit han som tagit pengarna? Sammanträffandet i sig bevisade ingenting, men kunde det verkligen vara en tillfällighet? Hon funderade på hur hon skulle kunna bli mer säker på sin sak. Hon tog ett snabbt beslut och efter ytterligare en sökning på nätet ringde hon upp.
– Jörgen Pettersson här, hörde hon en äldre röst i andra änden av luren.
– Hej! Du talar med Nina Knutsson, sa hon. Jag är ledsen att jag ringer och stör men jag har precis tagit över ditt uppdrag som kassör och jag har en fråga.
– Inga problem, svarade Jörgen varmt.
– Tack. Jo, jag behöver veta vem som har tillgång till klubbens bankkonto?
– Det var en väldigt enkel fråga, för det har bara en person och det är Peter. Ja, utöver mig själv då, sa den gamla kassören.
Nu hade antalet misstänkta åtminstone blivit betydligt färre, tänkte Nina.
– Okej. Så Peter och du hade tillgång till kontot. Märkte du att det försvann pengar?
– Vad menar du? Nu lät Jörgens röst mer bekymrad än trött och Nina bestämde sig för att avrunda samtalet så snabbt som det gick.
Det fanns ingen anledning att börja anklaga honom för att han hade missat en stor stöld av klubbens tillgångar.
– Nej, ingenting, det är säkert bara jag som har räknat fel, sa hon med spelad munterhet. Tusen tack för all din hjälp, det var verkligen snällt av dig!
Lite senare på dagen tog hon cykeln ner till centrum för att handla. Hon kände hur telefonen vibrerade i fickan när hon stod i kön. När hon tog upp den för att titta vem det var såg hon att det hade kommit ett sms.
”Hej Nina, jag förstod på Jörgen att du fortfarande har frågor gällande redovisningen. Vad sägs om middag i morgon kväll så kan vi tala igenom det? Peter”
Jörgen hade alltså ringt till Peter, tänkte hon samtidigt som hon slog in koden för att betala, det var som tusan. Men kanske var en middag ingen dålig idé, för då skulle Peter kunna förklara.
– Akta dig så han inte mördar dig i en mörk gränd, mamma, sa Tobias senare när hon stod och tog på sig jackan för att gå ut.
– Men Tobias, vad är det där för prat?
Sonen ryckte på axlarna och försökte se likgiltig ut.
– Jag menar bara att om du är på väg att avslöja att han har stulit över en kvart miljon så har han nog inte direkt tänkt betala för middagen. Vi ses!
Han försvann uppför trappan mot sitt rum och samtidigt kom Martin ut för att säga hej då.
– Vi får helt enkelt klara oss utan dig här hemma, sa han och gav henne en kyss.
– Det klarar ni, sa hon, log och tog bilnycklarna.
– Vi ses senare!
Hjälp, vi behöver en ambulans!
Hon fick syn på Peter direkt när hon kom in på restaurangen och gick fram till deras bord.
– God kväll, Nina, hälsade han och räckte fram handen.
– Sätt dig ner. Jag tog mig friheten att beställa en drink till oss båda medan vi väntar på maten.
– Tack, Peter, sa hon och satte sig mittemot honom. Det stod mycket riktigt ett glas rosé framför dem båda.
– För att gå rakt på sak, började Peter, så tror jag att jag har en förklaring på dina redovisningsproblem.
– Det låter bra, svarade Nina och log mot honom, men noterade att det var något i hans blick som hon inte tyckte om.
De såg plötsligt så insisterande ut och när han lutade sig fram mot henne hasade hon instinktivt tillbaka stolen.
– Det måste ha varit Jörgen som tog dem, sa Peter. Jag kan faktiskt inte se någon annan anledning. Jag har länge misstänkt att han har alkoholproblem så han har säkert behövt pengar.
Nina funderade på hans teori. Hon hade ju kommit fram till att det antingen måste vara Peter eller Jörgen så på det sättet verkade det vettigt.
– Du måste ha haft en liknande teori eftersom du ringde honom, eller hur?
Peter lyfte glaset.
– Nu tycker jag att vi skålar för klubben och att vi slipper fler sådana här obehagliga incidenter, sa han.
Hon hörde Tobias röst för sitt inre. Akta dig, mamma. Och även om hon hade svårt att förklara det för sig själv så var det kanske hans ord som fick henne att stöta till sin gaffel så att den ramlade i golvet. Hon utbröt:
– Nej men oj, så klumpig jag är, kan du hjälpa mig att plocka upp den?
Peter satte ifrån sig vinglaset och böjde sig ner för att plocka upp gaffeln och blixtsnabbt bytte Nina plats på deras glas. När Peter, som blivit röd i ansiktet av ansträngningen, lagt tillbaka hennes gaffel på bordet och det var dags att skåla så var det Ninas glas han höll i.
Under förrätten fick han svårt att andas och föll till golvet med ett förvånat uttryck i sitt runda ansikte. Nina var minst lika förfärad som lättad.
– Hjälp, vi behöver en ambulans! ropade hon.
Två servitörer kom springande och den ena började direkt att ge den livlöse mannen hjärt- och lungräddning. Nina betalade notan och stoppade kvittot i fickan, hon var trots allt kassör och behövde det till redovisningen.
