Hon hade nog varit för naiv. Så nu hade Åsa avgett ett smärtsamt nyårslöfte. Men när skulle det kunna uppnås?
Åsa tittade uppgivet ut över den nära två tusen kvadratmeter stora tomten. Så här en dryg vecka in på det nya året såg den på sina ställen mest ut som en geggig sörja. Nog hade hon läst att höstlöven gärna fick ligga kvar. Men väl knappast i sådana drivor som det blivit i höstas när hon varit fullt upptagen med hönshuset?
Det hade börjat med ett väldigt galande från gården intill. Bonden hade en tupp för mycket och den unge slagskämpen skulle nackas, förklarade han krasst. Där och då hade Åsa förhandlat fram en liten frist för den dödsdömda fågeln.
Ett renoveringsobjekt till hönshus inhandlades snabbt på Blocket, och sedan hade Åsa slitit åtskilliga dagar med att få ihop det efter bästa förmåga, så att Börje, som hon döpt honom till, kunde flytta in. Här huserade han nu nöjt tillsammans med sina nya fruar, Ulla och Siv.
Men frågan var hur Åsa skulle lösa det för dem framöver. Hur många husspekulanter ville egentligen ha en liten hönsgård på halsen?
Kanske skulle en eventuell köpare bara vara ute efter ett fritidshus. Hönorna skulle hon säkert kunna omplacera, men en stridslysten tupp stod inte högt i kurs.
Åsa suckade. Men inte kunde hon låta sitt liv styras av en tupp.
Men än var Börje, som plikttroget väckte Åsa i ottan om morgnarna, lyckligt ovetande om hennes planer.
Detsamma gällde katten Elvis, som plötsligt dykt upp vid Åsas dörr förra vintern. Han hade kostat henne över 20 000 kronor hos veterinären – mager, eländig och sjuklig som han var när hon tagit hand om honom. Men nu var han så nöjd med både sin matte, tryggheten och matskålen att det nog skulle kunna funka med lägenhetsliv ändå, funderade Åsa.
Hon hade firat nyår hos Marie som ställt till med fest i sin toppmoderna lägenhet vid hamnen inne i stan.
Åsa hade känt en del beundrande blickar där hon gled runt i sin lilla svarta bland linneservetter och champagneglas, fjärran från lantlivet i arbetsbyxor och gummistövlar.
Längtan efter något annat hade väckts i Åsa den kvällen. Ett enkelt liv. Inte enkelt som i det vinterbonade fritidshuset, utan istället i bemärkelsen bekvämt.
Hon hade mer eller mindre impulsköpt sin stuga för drygt ett och ett halvt år sedan. Då hade den varit inbäddad i begynnande sommargrönska, och idyllen med de omgivande kohagarna hade frälst henne vid första anblicken.
Ett hus i stan skulle Åsa aldrig ha råd med som ensamstående, deltidsarbetande revisor. Att köpa ett enklare objekt i en annan liten kommun, långt ute på landet, hade varit hennes chans att förverkliga husdrömmen.
Och som hon hade slitit med att få det som hon ville i sin lilla röda stuga med vita knutar. Hon hade till och med släpat hem brädor och byggt en altan.
Åsa hade trotsat sina rädslor under den mörka årstiden när vinden vinit i trädkronorna och när ljudet av vilt på grusgången intill sovrummet låtit precis som mänskliga steg. Länge sov hon med en yxa i sängen, men numera var hon hemtam med alla konstiga ljud.
Vintrarna var numera en ständig kamp med att skaffa, klyva och skyffla in ved i kaminen för att hålla värmen. Åsa hade börjat googla på en luftvärmepumpar…
Sedan var det musproblemet. Ljudet av ett ständigt gnagande inne i väggarna störde nattsömnen lika mycket som oron över vilken skada det gjorde på huset.
I vaskskåpet luktade det ofta som rena pissoaren. Åsa fångade de små liven levande i en aldrig sinande ström. Burfällorna måste tömmas i ett, och ofta orkade hon inte gå iväg så långt. Förmodligen kilade många av de frisläppta mössen raka vägen tillbaka in i värmen i hennes väggar.
Överhuvudtaget kände Åsa i allt högre grad en gnagande oro för vilka överraskningar huslivet på landet skulle bjuda på härnäst. Kanske hade hon varit naiv. Hon hade ju ändå fyllt 50, och hur skulle hon orka med allt i längden?
Hon vill återvända till stan
När sonen Hampus kom ner på besök från huvudstaden valde han numera oftast att bo hos sin far och dennes hustru nummer tre i ordningen, i deras påkostade lägenhet i stan – istället för hos sin mamma långt ute på vischan. Åsa hade svårt att klandra honom.
Men nog hade mor och son även upplevt en del fina vår- och sommardagar ihop i hennes idyll, där Hampus hade varit mäkta imponerad över allt hon fixat.
Hennes ställe kunde vara så otroligt fridfullt och vackert, omgivet av ängsblommor, badande i sol, och med kornas nöjda råmande från de omgivande beteshagarna.
Åsa visste med sig att hon skulle komma att ångra sig många gånger när hon väl gjort slag i saken. Ändå hade hennes nyårslöfte till sig själv varit att återvända till stan, till en bekymmersfri lägenhet med nära avstånd till vänner och uteliv.
Som det var nu fick hon, under sina få besök i stan, sova på soffan hos Marie – med oro och dåligt samvete för djuren, och utan att våga dricka så många glas.
För hem till Elvis, Börje, Ulla och Siv måste hon ju i vilket fall morgonen därpå. Med bil. Från tåget i närmaste samhället hade hon drygt en mil hem genom skog och över tuffa backar om hon nu skulle drista sig att ta cykeln till och från stationen.
Men det var inte bara den egna isoleringen på landet, eller oron för isoleringen i väggarna, som börjat ta ut sin rätt denna vinter. Det senaste i raden av husproblem hade också sugit musten ur Åsa.
Istället för att måla om fasaden härnäst skulle hon förmodligen bli tvungen att ta tag i sitt enskilda avlopp. Den föregående ägaren hade uppenbarligen fuskat med avloppsdeklarationen, hade Åsa nyligen blivit varse via det lokala miljökontoret.
En inspektör skulle komma ut till henne denna januaridag, och det bådade inte gott. Beskedet torde bli att en stor del av tomten måste grävas upp och en ny infiltrationsbädd anläggas, den här gången på rätt sätt.
Om Åsa stannade i huset några månader och lät fixa detta under tidig vår, så skulle hon förmodligen få betydligt bättre betalt för sin fastighet. Då skulle hon dessutom sälja när det var som vackrast.
Och gjorde som ondast… Tänkte hon dystert.
Åsa hade bakat kanelbullar och det doftade gott i hela huset. Inte för att hon vågade hoppas på att detta skulle kunna blidka miljöinspektören, men det kunde ju heller inte skada att bjuda på fika.
När motorljud hördes från den lilla grusvägen in till hennes hus gick Åsa för att möta upp. Så öppnades bildörren, och de båda kvinnorna stod handfallna några sekunder.
– Nämen Åsa, är det verkligen du?
– Ingela!
Det blev en lång och mycket varm kram.
Under gymnasietiden hade de varit som ler och långhalm. Och efteråt hade de rest och tågluffat ihop. Men kontakten hade sakta ebbat ut när de båda skaffat familj. Som gift hade Ingela flyttat uppåt landet. Och som skild hade hon nu flyttat ner igen, visade det sig.
– Och så är du alltså miljöinspektör här i kommunen…
– Ja, det verkar inte bättre. Sorry för att jag kommer här och petar. Men vad gör du själv nuförtiden? Och hur hamnade du här?
Arm i arm vandrade de båda kvinnorna upp mot huset, ivrigt uppdaterande varandra om sina liv. Inspektionen klarades av relativt snabbt, men Åsa skulle förvisso inte slippa undan att fixa en ny infiltrationsanläggning.
Därefter pratade de dock om helt andra saker – om allt från gamla skol- och reseminnen till sina vuxna barn. De skrattade hysteriskt åt sina dråpliga, och i och för sig smärtsamma, misslyckanden med männen.
Kan du verkligen tänka dig bo i det här mushuset?
Tillsammans hade de alltid med humorns hjälp haft förmågan att ta udden av sådant som oroade eller gjorde ont. Det hade inte förändrats.
– Så otroligt mysigt du har det här ute, sa Ingela medan brasan sprakade och Elvis lagt sig tillrätta i hennes knä.
– Och vilken underbar liten herre, fortsatte hon och smekte Elvis. Jag har länge velat ha katt, men helst inte i lägenhet i stan. Många gånger har jag tänkt göra som du, bara flytta ut på landet, även om det är ett stort steg. För så här skulle jag också vilja ha det! Ett eget paradis på jorden.
– Nåja, så romantiskt är det inte alltid, och nu har jag ännu mer skit att ta hand om, bokstavligt talat, skrattade Åsa och tillade:
– Jag avundas ju dig också, ditt bekväma stadsliv. Jag älskar det här stället, men just nu vill jag mest bo centralt.
– Det har onekligen sina fördelar, kommenterade Ingela. Men jag saknar att vara nära naturen, att skita ner mig och hugga i, utföra saker med händerna. Jag kommer gärna och hjälper dig med olika projekt, om jag får.
– Så himla gärna! utbrast Åsa.
Ingela tittade plötsligt tankfullt på henne.
Sedan drog hon efter andan – och serverade den perfekta lösningen.
– Vi skulle kunna byta hem med varann ibland, en vecka här och en vecka där. Och få de bästa av världar.
– Det är ju genialiskt! Om du verkligen kan tänka dig att bo i det här mushuset? utbrast Åsa.
– Möss har jag aldrig varit rädd för. Kanske kan vi passa på att umgås lite också, jag har verkligen saknat dig!
– Och jag dig! Du får gärna komma hit annars också, ta gästrummet!
– Det låter jättemysigt! Jag har också ett gästrum, det är ditt när du vill.
Nej, det skulle inte bli någon husförsäljning. Bara ännu ett brutet nyårslöfte, tänkte Åsa medan hon vinkade av Ingela. Den här lösningen var ju så mycket bättre. Och tack vare alla husproblem hade de gamla väninnornas vägar äntligen korsats igen.
När Åsa gick tillbaka upp mot huset med Elvis vid sin sida lade hon inte längre märke till vinterslasket i trädgården. Nej, hon såg bara de vida vidderna och charmen. Och så hörde hon Börjes levnadsglada galande.
