Novell: Hennes liv hade blivit en mardröm – sökte skydd hos sin syster

Hon hade inte träffat Karin på månader men vad var en tvillingsyster till för, om inte för att hjälpa sin syrra i en sådan här hemsk situation?

– Hanna! Vad roligt att du ­ringer! Ledsen att jag inte hört av mig, men det har varit så mycket!

Ja, deras världar var verkligen vitt skilda. Karin älskade sitt sociala liv i Stockholm medan Hanna trivdes i småstaden på landet.

Men nu behövde hon desperat komma bort och det var hos ­Karin i Stockholm hon ville bo.

– Jag som reser till fjällen ­samma dag du kommer! Men vi hinner ses över en fika och sedan är lägenheten din i två veckor.

Hanna var djupt tacksam. Hon orkade inte längre med den nattliga telefonterrorn. Hon var ledig från sitt jobb och kunde resa utan att någon visste var hon fanns och i Stockholm kunde hon ha sin mobil avstängd och använda Karins fasta telefon.

Hur hade hon kunnat stöka till sitt liv så? Hon som varit lyckligt förlovad med Tomas. Nu var skräcken hennes ständiga följeslagare. Leo, för vars skull hon slagit upp förlovningen med ­Tomas, förföljde henne natt och dag.

Det var först ombord på tåget, som hon kunde slappna av. ­Hennes liv hade verkligen förvandlats till ett inferno på några månader.

Bara en månad in i relationen med Leo hade Karin insett att han förtjänade sitt levebröd genom inbrott. Självklart hade hon gjort slut direkt. Men snart därefter började telefonterrorn och hon fann också sina cykeldäck sönderskurna och lyktorna krossade.

Leo ville hämnas, men nu skulle han inte kunna nå henne på två veckor. Sedan hoppades hon orka anmäla honom för polisen och bli av med honom för gott.

Det var underbart roligt att ­träffa Karin.

– Låna vad du vill i min ­garderob, log Karin. Vi är ju lika som bär så allt klär dig lika bra som mig.

Hanna kände sig som en ny människa när hon gick ut den kvällen. Karins trendiga kappa och eleganta skor passade ­henne perfekt.

Hon åt en god middag på en restaurang strax intill, njöt av varje sekund och satt kvar länge och tittade på folklivet innan hon till slut bestämde sig för att gå.

Det var precis utanför entrén som den svarta BMW:n kom emot henne i hög fart. Om inte damen bakom henne ryckt tag i henne hade hon krossats mot gatan!

Omtumlad tog hon sig hem till Karins lägenhet. Hon borde ha polisanmält den troligen rattfulle föraren, men bilen hade ju försvunnit direkt. Nu ville hon bara ta glömma incidenten.

Hon gick fram till fönstret för att dra för gardinerna, men blev stående och stirrade ner mot mannen som hastigt försvann nerför gatan. Var det inte Tomas?! Men han var ju på en reportageresa i Norrland?!

Den kvällen kunde hon omöjligt somna. Varför hade Tomas stått nere på gatan?

Plötsligt gled en kall tanke genom henne. Var det verkligen Leo som förföljt henne hemma…? I telefonen hade hon ju bara hört någon andas och hon hade inte sett den som skurit sönder hennes cykeldäck.

Tänk om det inte var Leo som förföljde henne utan Tomas?!

Nej, det fanns ingen snällare människa än Tomas. När hon slagit upp deras förlovning hade han bara sett ledsen ut.

– Jag hoppas bara du blir lycklig, Hanna.

Och varför hade hans hat i så fall väckts först när hon flyttat ifrån Leo? För att han kände till att Leo var kriminell och därför inte vågat förfölja henne tidigare?

I så fall skulle ju Tomas närvaro här kunna förklaras. Som journalist hade han alla möjliga kontakter. Kanske hade han fått veta vart hon flytt och gett sig iväg efter henne?

Plötsligt stirrade hon förfärad rakt ut i mörkret. Var det Tomas som försökt köra över henne?! Mörda henne?!

Dagen därpå höll hon sig inomhus. När kvällen kom hade hon bestämt sig. Det här skulle bli sista kvällen i Stockholm. Kanske hade Tomas tänkt mörda henne just här i den anonyma storstaden!

Det hela kändes som en ond dröm. Bara för några dagar sedan hade hon ju umgåtts med tanken att ringa honom. Hon hade ju börjat inse att hon ännu älskade honom.

Hon sov om möjligt ännu sämre följande natt, trots att hon noga låst ytterdörrens båda lås och bytt sovrum, och när hon vaknade mitt i natten visste hon att något var fel.

Sakta satte hon sig upp i sängen med bankande hjärta och lyssnade. Ett svagt ljud från hallen­… Någon höll på att ta sig in!

Försiktigt sträckte hon sig efter telefonen men så mindes hon. Det här var ju gäst­rummet och den fasta telefonen fanns i Karins sovrum intill hallen!

Nu fanns bara en tanke i hennes huvud: Fly!

Hon skyndade fram till fönstret. Där nedanför fanns en utbyggnad. Hon öppnade fönstret. Det såg förfärande långt ut ner, men om hon inte ville mista ­livet måste hon hoppa!

Hon landade bättre än hon vågat hoppas. Från utbyggnadens tak tog hon sig ner till gården. Huttrande i sitt tunna nattlinne skyndade hon mot valvet ut mot gatan.

Plötsligt tornade en svart skugga upp sig framför henne. Någon tog tag i hennes armar. En bil lyste för ett ögonblick upp hans ansikte strax innan han pressade sin hand mot hennes mun. Tomas!

När hon vaknade halvlåg hon i baksätet på en bil.

– Du svimmade, Hanna. Men var inte rädd. Jag var tvungen att hindra dig från att skrika och skrämma Leo.

I framsätet vände sig en uniformerad polis om mot henne och log lugnande.

Hon befann sig i en polisbil!

– Där!

Tomas pekade över gatan. Ett par män ledde bort en man mot en parkerad polisbil.

– Vad i­…? Det är ju inte alls Leo Matsson! utbrast Tomas.

Hanna stirrade bort mot den okände mannen.

– Varför försökte han ta sig in i lägenheten? Och varför är du här?!

– Karin ringde mig, sa Tomas. Hon bad mig beskydda dig. Så jag åkte inte till Norrland. Du behövde mig.

Mannen som försökt ta sig in i Karins lägenhet teg som muren. Inte ens sedan polisen fått fram att han ägde en svart BMW medgav han något.

Dagen efter dök Karin plötsligt upp.

– Vad gör du hemma? utbrast Hanna.

– Vi är ju tvillingar, så jag ­kände på mig att du var i fara.

Karin följde henne till polisstationen, där Hanna skulle försöka identifiera den häktade mannen. Karin såg på honom genom glasrutan.

– Det är ju Tony! utbrast hon häpet. Vad gör han här?

Tony ägde en liten restaurang dit Karin ofta gick. Hon hade varit där så sent som kvällen före sin resa till fjällen.

– Men restaurangen var stängd. Jag kikade genom fönstret men kunde inte se något.

– Den 22:e? sa kommissarien intresserat. Samma kväll som hustrun till Tonys affärspartner Jack anmälde honom försvunnen­…

När Tony Nilsson förhördes på nytt och fick han veta att han gjort ett misstag. Personen han försökt köra ihjäl var inte Karin utan hennes tvillingsyster.

Han bröt ihop och erkände. Den där kvällen, strax före stängningsdags, när restaurangens gäster gått, hade Tony och Jack råkat i gräl i restaurangköket. Jack misstänkte att Tony förskingrade pengar från restaurangen och under grälet stack Tony ner sin partner med en brödkniv.

När han vänt sig om i dörren till restaurangköket såg han ­Karin utanför fönstret. Hon stod så nära att hon måste ha sett mordet, insåg han. Därför måste hon försvinna. Men först hade han gömt Jacks kropp i ett skogsområde utanför stan.

Dagen därpå hade han, när han försökt tysta vittnet, tagit fel på person. Och han hade sedan gripits eftersom Tomas, som just var på väg upp till Hanna i Karins lägenhet, sett en mystisk man stå och fingra på låset till lägenheten.

Tomas hade trott att det var Leo och försökt ringa från trappuppgången men insett att han inte hade någon mobiltäckning och ­istället skyndat ner på ­gatan för att ringa polisen.

– Var du på väg till mig? utbrast Hanna, alldeles varm.

– Jag saknade dig, hoppades att du ville börja om­… Och Leo behöver du inte vara rädd för längre. Något säger mig att han kommer att sluta förfölja dig om jag är tillbaka hos dig igen.

Det var över. Allt det skrämmande var över. Nu fanns bara de två igen, hon och Tomas. Och tryggheten.

– Skönt, suckade Karin när hon fick nyheten om deras återförening. Då slipper jag oroa mig för dig längre. Det är ganska jobbigt att vara så lika både till kropp och själ att man känner på sig om ens tvilling är i fara.

– Nåja, log Hanna, lika i allt är vi ju ändå inte. Men det kunde ju inte Tony Nilsson veta. Att du, i motsats till mig, är så fruktansvärt närsynt att du aldrig kunde ha sett mer än de närmsta fönsterborden i hans restaurang den där kvällen när du stod och kikade in. Och att du alltså omöjligen kunde ha blivit vittne till ett mord­...