Novell: Hon visste inte hur dottern skulle reagera – visade sig att även hon hade en överraskning

Äntligen en långlunch med Chiara. Sist de träffades på tu man hand var någon gång innan Adam föddes. Inte den första Adam, utan barnbarnet, även om det kändes som om det var sedan tidernas begynnelse.

En titt på klockan visade att dottern var försenad. De hade sagt klockan 15 och Isabella hade tagit plats på restaurangen redan en halvtimme före.Att få till en träff med Chiara utan barn och man var en ynnest – och ändå älskade hon sina barnbarn Adam och Alicia och var barnvakt så fort Chiara bad henne. Men nu hade livet tagit en annan vändning och det krävdes en långlunch för att älta den degen, det förstod hon.

Något lugnare blev hon när musiken från högtalarna bjöd på Air av Bach. Hon andades andante, lugnt och uthålligt. Det här var ett stycke hon ofta fått spela som violinist i en symfoniorkester.

När Chiara kom till världen och Sigges hade sina långa arbetsdagar som läkare, blev det inte tid till att öva så mycket som hon borde. Hon sade upp sig och tog istället emot elever i hemmet när det passade.Det hände fortfarande då och då att någon behövde hjälp med stråkarna och hon tog emot dem, även efter att den stora villan såldes och flyttlasset gått till en trea i utkanten av stan.

Genom glasdörrarna fick Isabella syn på dottern och såg hur hon halvsprang på trottoaren, var nära att krocka med en cyklist, tittade åt höger och vänster innan hon korsade gatan, men ändå fick en bil tvärbromsa. Det mörka, långa ­håret böljade när hon hastade vidare. Flicka lilla, tänkte Isabella, du springer ju ifrån livet hela tiden.

Hon hade uttryckligen sagt till både Chiara och Leonard att två jurister i en barnfamilj var minst en för mycket. Men Isabella hade ställt upp, ofta vid akuta tillfällen, haft någon timme på sig att dra iväg och hämta barnen från förskola och skola, ge dem mat och ibland se till att de kom i säng i rimlig tid. Hon hade så klart gjort det av kärlek, varit glad över att kunna hjälpa till.Hur skulle Chiara reagera nu när hon berättade vad som hänt?

– Hej Bellamamma.

Rosor på kinden och solsken i blick, tänkte Isabella om dottern när hon kom inrusande och ställde sig upp och kramade om henne en god stund. Faktiskt så länge att Chiara nästan fick slita sig ur hennes famn.

Bellamamma var ett smeknamn som hon fått av dottern när hon var liten. Numera användes det enbart vid särskilda tillfällen. Detta var ett sådant.De beställde varsin fiskgratäng och en kanna isvatten, men Isabella ville gärna ha ett glas mousserande också.

– I dag bjuder jag, sa Chiara och log. Ta ett glas du och njut. Så skönt att få äga dig alldeles själv.

Isabella lyfte vattenglaset för att skölja munnen som blivit torrare än Extra Brut. Hon tänkte gå rakt på sak, istället för att gå som den där katten gjorde…

– Så fint att vi fick till en träff till slut, sa Chiara, drog upp en vibrerande mobil och stängde av den. Jag har något att berätta.Hon log och vita tänder gnistrade bakom hallonröda läppar.

Isabella tänkte igenom det som skulle sägas, innan hon svalde och sa:– Jag har också något att berätta.

– Du med?

Hon mötte Chiaras blick. Just då tyckte hon sig se en film snabbspolas framför sig. Där var dottern som nyfött knyte med stolta föräldrar. Första dagen i skolan och ­fiollektionerna i vardags­rummet, sedan plötsligt nybliven jurist. Giftermål med Leonard. Sigges begravning. Adam och Alicias dop. Allt spelades upp i så raskt tempo, som prestissimo, att Isabella måste dra efter andan.

– Mamma?

Chiara hade lagt handen på hennes axel och då var det som om filmduken över ögonen försvann och Isabella ryckte till och sa:

– Förlåt, du hade något att berätta.

– Du först.

Hon föreslog att de skulle njuta av maten och prata till kaffet istället, men ångrade sin feghet när Chiara rynkade på ögonbrynen och frågade om det hänt något.

– Du är så konstig, mamma.

– Livet tar sina skutt ibland, det är inget allvarligt, bara något jag vill berätta för dig. Låt oss äta först.Det sista var en ren lögn, för visst var det allvarligt, men precis då serverades maten. Fisken var gudomligt god tyckte båda, som lyckades hålla igång en slags kommunikation baserad på Adam och Alicia, Chiaras jobb, fioleleverna och vädret, men då och då slog det liksom lock för öronen på Isabella.

Först när Chiara höjde rösten var hon med igen, fick veta att barnen skulle uppträda på midsommaraftonen, på lilla scenen nere vid ängen och då var mormor så klart bjuden.

– Det är tack vare dig de blev intresserade av musik. I och för sig är fiolen och pianot utbytta mot gitarrer, men de har blivit en riktigt duktig liten duo. Jag lovar.

– Ja, i julas fick de mig att gråta, så vackert var det. För att inte tala om påskaftonen, när de körde Beatleslåtarna. Åtta och elva år… och redan halvproffs. Men det var just det… sa hon. En del av det jag tänkte berätta var att jag inte är hemma då.

– Inte hemma? Men du brukar ju alltid vara hos oss i stugan över midsommar. Det är tradition.

Isabella svarade inte. Hon ryckte på axlarna, fortsatte tugga under onaturlig tystnad och vinkade sedan till sig servitören och beställde kaffe. Men tystnaden mellan dem växte så till slut sa hon:

– Men du hade något du ville prata om, var det inte så?

Mobilen åkte upp från väskan och Chiara tryckte fram ett fotografi som visade Adam och Alicia med varsitt plakat. Där stod: ”Jag ska bli storebror” på det ena och ”Jag ska bli storasyster” på det andra. Isabella läste meningarna tyst för sig själv ett par gånger, innan hon fann sig och sa.

– Men grattis. Congratulazioni! När kommer den lilla till världen?

Glädjen över att få ett barnbarn till fanns där, men samtidigt undrade hon på allvar hur de skulle få ihop sina liv med ytterligare ett barn, när de redan nu ofta befann sig i närheten av stormen öga. Hennes hjärta började slå onödigt fort, hon tog tag i kaffekoppen med båda händerna för att inte skaka.

– Jag är i början av fjärde, sa Chiara och snurrade på glaset. Men det var en sak till.

– Jaa …

Isabellas ena hand riste till, men hon lyckades ställa ner koppen utan att skvalpa ut något.

Kära Chiara, hade hon velat säga, har ni verkligen tänkt igenom det här ordentligt, men istället drog hon upp munnen till ett leende och ­inväntade fortsättningen.

Ett barnbarn till. Inte illa egentligen. Inte alls. Adam och Alicia var fantastiska, de allra finaste barnbarn man kunde få, så om det kom en till…

– Det är två. Utan att tänka på det åkte Isabellas hand upp till munnen och hon såg ut som om hon svalt sjötungan med fjäll, huvud och ben och allt.

– Kära Chiara, tvillingar säger du?

Hon nickade och sa att Adam och Alicia var jätteglada över att få småsyskon.

– Och Leonard?

– Vi är glada hela familjen, sa Chiara, fast visst kom alltihop som en överraskning. Men nog om oss nu. Vad ska du göra som är så viktigt att du inte kan vara med under midsommarhelgen? Fiollektioner går att flytta på, vet du…

– Ja, nej… inget särskilt, jag kan nog komma.

Resten av eftermiddagen pratades det barn och skola och Isabella förstod att hon skulle behövas med hull och hår framöver.

Hur skulle hon kunna berätta vad som hänt? Vilket val hon än gjorde handlade det om svek nu. Ibland tyckte hon att Chiara iakttog henne väl länge och när notan betalats och de ställt sig upp sa hon:

– Vi klarar det här, mamma. Och vi har ju dig. De kramades utanför restaurangen och fortsatte åt varsitt håll.

När Isabella kom hem ringde hon genast upp sin gamla väninna Siv och berättade om bebisarna och att hon nog fick tänka om lite.

– Men ge dig nu, sa Siv, du tog hand om Chiara när hon var liten. Du slutade ditt jobb, var hemmafru i tio år, förutom att du lyssnade på brustna strängar emellanåt, vilket inte gav särskilt hög pension… Och som mormor har du ställt upp mer än de flesta. Det är sju år sedan du blev änka. Är det inte din tur att få ut lite mer av livet?

– Jamen, jag älskar verkligen mina barnbarn.

– Så klart du gör. Jag älskar mina. Vi har båda två fått de allra bästa. Men har du inte hört talas om Skype? Adam och Alicia fixar mycket själva redan nu och du är rent ut sagt för gammal för att ta hand om tvillingar. Fast en karl klarar du fortfarande av!

När Isabella tryckt av samtalet, sjönk hon ner i favoritfåtöljen och funderade över livets alla krumsprång. Ett telefonsamtal till måste ringas denna kväll, men till vem?I högtalarna ljöd Mozarts Canzonetta Sull’aria. Den fick henne alltid att samla sig, stressa av.

I bokhyllan låg några album som inte bläddrats i på länge. Snart satt hon med hela sitt liv i famnen. Där fanns kort på Chiara som liten när hon klinkade på pianot, sedan med stor mammamage och så med Adam i knäet när de spelade tillsammans på pianot. Där fanns en hel drös med ­foton på barnbarnen från nyfödda och ända till förra årets skolfoton.

Så många gamla bilder att gå igenom, bland annat från Sigges och hennes bröllop och sedan Chiaras och Leonards, ändå var de flesta foton i datorn numera. Det där med Skype måste hon undersöka närmare.

Med en suck slog hon ihop det sista albumet och visste precis vem hon måste ringa till. Hon knappade in numret och sa utan att ens hälsa först:

– Jag har träffat en man.

– Hej mamma. Det var på tiden. Vem är han, nu blir jag nyfiken…

Isabella beskrev hur de mötts på busstationen en regnig dag och börjat prata under hans paraply. De hade omedelbart känt igen varandra. Han hade spelat saxofon i symfoniorkestern och minnena flödade ikapp med regnet.

Det ena ledde till det andra och nu hade de haft sällskap i fyra månader.

När Chiara undrade varför hon inget sagt, sa Isabella att hon först ville känna efter om det kunde bli något. Och det blev det.

– Jag är mycket förtjust i Jan. Ja, det blev apassionato. Vi trivs i varandras sällskap och har faktiskt spelat lite tillsammans också. Ja, bara hemma hos mig så klart. Men… det finns ett aber.

– Mamma, han är väl inte gift?

En tystnad uppstod. Isabella behövde tid. Tid att formulera sig på rätt sätt.

– Mamma? sa Chiara och lät som en skrämd mus istället för en jurist, var van att hålla pläderingar.

– Så är det inte, sa Isabella och log, men det är jag som har piano och därför är vi mest hos mig. Vi kör lite jazz också förstår du och han är väldigt bra på att laga italiensk mat, bara en sådan sak. Han sätter mig i soffan med en martini och ropar när pastan är klar. Jag blir så bortskämd så du anar inte.

Hennes kinder hade fått samma nyans som dotterns läppstift och ögonen glänste.

– Det är du värd, Bellamamma. Du tog hand om allt i hemmet, skämde bort både pappa och mig. Bra att någon gör samma sak för dig nu.

Isabella suckade och sa att det kändes som om hon svek dem, valde Jan istället för att ställa upp när de mycket väl skulle behöva henne. Men Chiara försäkrade att det inte var en brottslig handling att bli kär.

– Han har lägenhet i Portugal och tillbringar mycket tid där. I och med att vi träffades har han varit med mig i ett grått och iskallt Sverige hela våren, istället för i ett soligt Algarve, men nu åker han i slutet av maj och vill ha mig med. En månad. Till att börja med.

Chiara menade att hon inte skulle förkasta ett sådant erbjudande och höll fast vid det, även fast Isabella sa att det kunde bli många resor framöver.

Hon skrattade till och med och sa att mormor mest troligen ville vara hemma och se familjens nytillskott i alla fall och säkert kunde hålla kontakt med Adam och Alicia på internet.

– Det som heter Skype?

– Ja, och Facetime har du på mobilen. Det fungerar även från Portugal, vet du. Det gäller att ta vara på livet medan man har det, brukar du tjata om. Nu är det min tur att påminna dig.

– Men hur ska det gå? Jag brukar vara barnvakt rätt ofta.

– Både Leonard och jag går ner i arbetstid från och med nästa månad. Sa jag inte det idag när vi sågs? Du vet; ta vara på livet.

En djup suck av lättnad undslapp Isabella, som avslutade samtalet genom att säga:

– Livet har tagit ett oväntat skutt för både dig och mig, Chiara. Ett glädjeskutt.

Nästa samtal var lätt att ringa. Det blev ett samtal som vi kan kalla amoroso.