Novell: Hennes mamma tog sina sista steg en sommardag – hade hon anat vad som skulle hända?

Kvinnan som blivit kvar viskade: ”Låt natten vara lång”. Hon var 60 år fyllda, men inom henne fanns en flicka liten nog att våga sluta ögonen och hoppas allt kunde bli ogjort igen under en natt. Bara den var tillräckligt lång.

Men sommarnätterna på Arkö var ljusa och korta och när mörkret föll gick det upp för henne att hon nu var kvinnan som blivit kvar. Svallvågorna hade för länge sedan stillnat mot klipporna och solen hade försvunnit som en dalande flamma bakom skogen på fastlandet.

Hon misstänkte redan då att tårarna skulle sluta rinna och att solen på nytt skulle gå upp i en klar och vacker juligryning. Hon förbannade det.

Men kvinnan som hon älskade, hon som försvann, var redan en del av det som varit.

Det hade varit en av sommarens varmaste dagar och kvinnan hon älskade försvann så fort att när hennes kropp forslats från ön i en patrullbåt var backen där hennes hjärta stannat fortfarande glödhet.

Hon hade vaknat, tagit ett morgondopp och vandrat ut i sin trädgård. Där hade hon dött, i morgonrock och tofflor, i en backe under stora träd.

Efteråt hade kvinnan som blev kvar gått tillbaka till backen och hon hade knäböjt, strukit de varma barren och tänkt att det för alltid blir något märkligt med en plats där ett hjärta har stannat.

Och morgonen efter den korta, korta natten gick hon åter till platsen, och sin ganska kantiga natur till trots lade hon sig där och viskade till himlen ”Mamma, mamma, var är du? Du bara försvann!”

Hon hade varit en dotter i hela sitt liv, men nu hade hon ingen mamma längre. Vem är man då, om man är den man är i relation till dem man älskar? Det frågade hon sig där hon låg i backen och såg upp mot molnen som jagade varandra över martallarna som omgav deras sommarparadis.

Hennes son kom gående. Hans steg var tunga och ansiktet blekt. Han satte sig på en sten intill och sa ingenting, men såg ut över havet en lång stund. Det var han som hade hört sin mormor falla till marken, där han suttit på sin veranda och läst om tyska offensiven.

Det tycktes märkligt i efterhand, för hon var så liten och hennes kropp hade tyckts oförmögen att framkalla ett ljud högt nog att färdas genom en lummig sommarträdgård. Men så hade det varit och i efterhand kunde man nära på leka med tanken att det var något betydelsefullt: Att man inte kan tas från jorden utan att marken skakar lite grand.

Han hade larmat sjöräddningen och han hade hämtat henne och medan de väntade hade de gjort alla rätt enligt de människor som senare kom att samlas. Om så bara för att konstatera att inget fanns att göra. Om så bara för att ta henne med sig.

Innan hon försvann hade hon tittat på sin dotter med ett blekt leende. Det skulle kvinnan som blev kvar aldrig glömma.

När hon nu betraktade sin son, som var gift, hade skägg och var 30 år fyllda, var det som om han hade vuxit ännu mer sedan gårdagen och som om hon själv hade krympt. Den svindlande tanken slog henne: En dag skulle han ligga där och se efter henne bland molnen.

Hon tänkte: Måtte han bli det sista jag ser. Måtte det ske en vacker sommardag.

När hon såg på sin son i ljuset av vad som hänt var det tur att hon redan låg ner.

– Man känner sig liten, sa hon och rösten brast.

Sonen sa ingenting, men nickade allvarligt. Till slut gick de båda för att sätta på kaffe.

Senare, när de funnit några skorpor och satt sig nere på bryggan, sa han:

– Nu vet mormor något som inte vi vet.

Hon klippte röda rosor till en bukett och lämnade ön för att se sin mamma en sista gång.

Hon korsade Vikbolandets böljande åkerlandskap i sammanbiten tystnad och med frost i bröstet utan att lyssna på radion. Hon nådde ett Norrköping som var så hett att luften dansade över sjukhustaket och hon mötte en präst som gjorde henne sällskap genom labyrinten av korridorer.

De bringade tystnad när de gick genom akutavdelningen. Rosorna och prästen i kontrast mot sommaråkommorna viskade något som alla förstod.

Och så visades hon in till ett rum där kylan var påtaglig och där hennes mamma låg alldeles för välkammad och med ett fridfullt leende i sitt vackra ansikte. Hon slogs av hur livet burit en glöd som falnat i döden, för solbrännan hade bleknat och de blyga fräknarna låg som höstlöv längs armarna.

Hon rufsade om mammans silvergrå hår och la sin hand mot hjärtat. En ljummen förnimmelse av barndom sköljde över henne.

– Mamma, sa hon tyst. Var är du?

Försiktigt förde hon in rosorna i den svala handens vilande grepp.

Händerna. Hennes mammas händer hade varit snabba som om de kunde tänka alldeles av sig själva, starka i ett trädgårdsland och mjuka mot en kind.

Hennes mamma hade ogillat sina händer, sagt att de var för grova, fyrkantiga och stora. Men så här mot hennes kropp och med de älskade rosorna i en avskedsgest som sa större ord än de någonsin förmått säga varandra, kunde det inte finnas vackrare händer i denna värld.

Kvinnan som blev kvar kunde inte ta farväl. Inte på ett sätt som kändes ärligt. Inom henne fanns en flicka, liten nog att våga be om en riktig chans och en verklig känsla.

När hon återvände till ön smög kvällsbrisen stilla fram genom hallonsnår och gräslöksdoftande klippskrevor och hon städade sin mors hus, långsamt och frågande.

Hennes mamma hade försvunnit ur världen så hastigt att alla hennes saker tycktes viska att hon snart skulle komma tillbaka. I portmonnän fanns pengar som skulle ha räckt en hel sommar, i kylskåpet en box vitt vin som skulle ha bjudits till nära och kära och ibland, mycket sällan, avnjutits i ensamhet till ”Landet runt”. I hennes sängkläder fanns en doft av vanilj och honung och på kudden några grå, lockiga strån.

Kvinnan som blev kvar såg ideligen ut i trädgården, ut på havet där det glittrade i brisen och trots den ofantligt vackra, varma kvällen var hon oförmögen att le på ett ärligt sätt.

Det var som om hon sökte en själ, det där som fått marken att skaka när mamman föll och kännas glödhet när hon var borta.

Men hon trodde inte på det där, det var så hon valt att leva. Hon undervisade i naturkunskap och hennes väsen motsatte sig uppfattningen om något bortom kroppen. För kvinnan som blev kvar var själen summan av varelsens intelligens, humor, kärva humör och brinnande kärlek.

Men ändå. Mamma. Hon städade vidare i en långsam förvirring och såg mot havet i sorgsna suckar.

Ingenstans.

Det som var svårast var nog ändå alla korsord. Det var något de trots sina olikheter brukade göra tillsammans om somrarna och hennes mamma brukade därför klippa de bästa ur Svenska Dagbladet och spara till regniga dagar.

Denna sommar hade knappt bjudit på några sådana, men ett halvfärdigt kryss låg intill ett fågellexikon på glasverandan och tydligen var ”Alförrädare” en slags liten ejder.

Hon slog sig ner med ett glas saft och fattade pennan, löste några ord i snabb följd som om hjärnan hade väntat på en stimulerande uppgift efter senaste dygnets känsloflod. Dementera, Roosevelt, vuvuzela, tegel och Basset rann som helande salva ur hennes hand innan det tog tvärstopp i högra hörnet.

Hennes mamma hade lämnat ett ord tomt och ringat in det. Ordet skulle vara ”synonym till havet”, utgöras av sju bokstäver och sluta med i och g. Inga andra ord gav någon ledtråd och hon greppade en av de många synonymordböckerna, bläddrade en stund.

Förslagen hon fick upp var ocean, atlanten, vatten och sjö. En stund var hon utom sig av undran, för havet är ju en enda ändlöshet blott åtskild av geografiska variationer som människan namngivit.

Sju bokstäver för havet, en synonym.

Hon kom att förbli sådär långsam och frågande för resten av kvällen. Till slut la hon hela korsordet i en byrålåda och gick till sängs.

Det gick några dagar och hon band upp tunga, prunkande växter i värmen. Både äppelträden och gräsmattan växte inför henne, likaså rabatterna, för plötsligt var de ju hennes och hon var ett barn på nytt.

Hon hade en egen trädgård, men trots att hon var sextio år fyllda så rådfrågade hon fortfarande sin mamma och nu kunde hon inte göra det längre.

Det hade hänt att hon ringde bara för sakens skull, för hennes mamma hade varit kärv och kortfattad och inte direkt kastat komplimanger omkring sig. Men när de pratade om trädgårdsskötsel fick hon faktiskt höra att hon ympade fint, att hon var duktig med sina krusbär och att hennes kompost var alldeles ljuvlig.

Ibland, mycket sällan, hade hennes mamma ringt henne om råd. Förvisso mest om mördarsniglar, men ändå.

Sonen kom nerifrån bryggan, med vattenhinkar från havet.

– Kan man verkligen…?

– Mormor sa att man kunde vattna med havsvatten, sa han. Inte syrén och rhododendron men det andra.

Han gick vidare, försvann bakom husknuten och ett ”plask” hördes när en törstig planta fick en slurk av Östersjön.

Det var för varmt för att arbeta i trädgården. Hon gick in, fortsatte att lite planlöst flytta runt saker utan att finna något att slänga. På kylskåpsdörren satt en magnet och för första gången la hon märke till att den lilla stenen bar på en text. ”Om man väntar för länge med att ta nästa steg, riskerar man att bli stående på ett ben för resten av livet” stod det med snirkliga, små bokstäver.

Hon, som bara sett magneten som en fånig souvenir, mindes plötsligt att den suttit där i flera år. Hon undrade varför. Hennes mamma behöll inte en endaste liten sak i onödan, allt som saknade instrumentellt värde, förutom möjligtvis tavlor och fotografier, brukade kastas.

Dessutom hade hon alltid varit bokstavlig, kortfattad (nära på krass) och inte brytt sig om vad andra tyckte om det.

När hon fingrade på kylskåpsmagneten slog det henne att mamman varit bra mycket mer mystisk och flerdimensionell än hon tidigare tillåtit sig att tänka. Hon undrade varför hennes mamma egentligen hade ringat in den saknade synonymen på korsordet och varför hon hade berättat för sonen vilka växter som tålde havsvatten. De hade aldrig pratat om trädgårdsskötsel tidigare.

Kanske hade hon känt något på sig, såsom sjöfåglar ofta gör innan stormen. Det var nästan så att hon log och mystiken gjorde det lite lättare.

När augusti kom nåddes hon av ett annat slags vemod. De röda rosbladen började dala till marken alldeles fjäderlätt och låg plötsligt som exotiska mynt i backen upp mot sommarstugan och hon tänkte: inget ljud hörs om man snart får ses igen. Till våren skulle hon klippa busken och sedan skulle det komma en ny sommar.

Så blev nätterna trots allt längre, utan att hon nu önskade det. När de ställde till med sina mest häpnadsväckande stjärnskådespel blev hon liggandes i backen och såg upp mot evigheten, där det slutgiltiga i att inte ses igen fick en annan betydelse, en hon kunde bära. Och hon viskade:

– Jag älskar dig, mamma.

Kort därpå kom hon på sig själv med att sakna det där tidiga morgonljuset. Den innerliga frosten hade smält i hennes bröst och den värsta sorgen klingade ut.

September kom och hennes mors aska spreds i havet. Hon kom att ha henne nära sig, alltid, för Sverige är ju omgivet av kust och sin pragmatiska natur till trots tänkte hon i hemlighet att havet, liksom en moders kärlek, är oändligt.

Det var då, precis efter begravningen, som ordet kom som om det förts till henne av något större. För inom henne fanns en flicka, liten nog att minnas just det självklara i den mjuka handen som hon lagt rosorna i och hon rusade till byrålådan där korsordet låg. Synonymen till havet, naturligtvis:

Oändlig. Ordet som fulländade alltsammans.

Hon strök en tår från sin kind och viskade:

– Hej då, mamma.

Avskedet var så ärligt att bröstet lättade, känslan så verklig att hon tyckte sig höra ett litet dån. Någonstans.

Hennes mamma, kvinnan som hon älskade, kändes inte längre försvunnen. Liksom synonymen blev hon självklar i sommarens sista varma strålar och kvinnan som blivit kvar såg mot havet och log.